Metallica – 72 Seasons – ett rejält fartfyllt album

Metallica släpper idag sitt nya album 72 SEASONS, som andas rejält av dåtid fast i modernt producerat format. 12 spår av mestadels rak, svängig och okomplicerad hårdrock signerat Metallica anno 2023. Hur väl håller sig skivan gentemot förväntningarna? Helt ärligt är Metallica fortfarande riktigt bra, men precis som de tre senaste plattorna St. Anger, Death Magnetic och Hardwired… To Self-Destruct så fattas det där lilla extra som gör ett album komplett.

Metallica har alltid gått sin egen väg och efter att de startade sitt egna skivbolag så är det tydligt att de lyckats med att hålla alla singel-släpp från 72 Seasons så hemliga som de förmodligen själva önskade. Alla fyra singlar och videos har helt plötsligt poppat upp från ingenstans. Trots att de inte använder sig av någon direkt bombastisk marknadsföring så streamas deras nya musik mer än någonsin.

Nu är äntligen dagen framme då hela det 12 spår långa albumet 72 Seasons släpps för allmänheten. Jag får helt klart erkänna att flera av de fyra singlarna har skapat förhoppningar om ytterligare ett bra album. Den supersnabba och rekordkorta första singeln Lux AEterna, tillsammans med tredje singeln If Darkness Had a Son gav faktiskt rejält mycket mersmak. Däremot så har jag rätt svårt för den senaste singeln – titelspåret 72 Seasons. Låten är alldeles för slentrianmässigt arrangerad och gör mig lite förvånad att den ens släppts igenom. Det känns lite som att James Hetfield i sin trogna vana skrivit tonvis med bra riff, men denna gång valt ut lite för få och dessutom inte de som balanserar upp varandra och skapar den attityd som han alltid lyckades med en gång i tiden. Den andra singeln Screaming Suicide, tror jag kommer kunna bli riktigt bra mellanlåt live för att bygga upp energin hos fansen. Det är en riktigt härlig Motörhead-inspirerad låt med sinnessjukt bra ös.

Annons 

 

Annons 

 

Det är tydligt att de inför skrivprocessen valt att gå tillbaka till sin egna ungdomstid för att inspireras återigen av band som Diamond Head, Motörhead mfl, vilket vi också kunde höra även på förra albumet Hardwired… To Self-Destruct. Känslan är att de inte strävat efter att få till någon form av musikalisk dynamik där olika tempon har styrt låtuppbyggnaden, utan helheten mer ska andas rak, svängig och energifylld hårdrock.

Ytterligare en spaning är att de verkligen anammat sin gamla formel med 1-minut-plus-långa intron. Vilket var fullständigt befogat på alla plattor fram till och med Black Album, men med det soundet som finns är på 72 Seasons behövs antingen riff-följden utvecklas en hel del mer eller helt enkelt kapas ned till hälften. Det finns ingen rimlighet med detta i mitt tycke utan det blir alldeles för lätt att man antingen hoppar till nästa låt eller är tvungen att snabbspola sig fram. 72 Seasons, Shadows Follow och Chasing Light är tre ypperligt bra exempel på det. Grundriffen och soundet är riktigt bra i samtliga dessa låtar, men de borde slutat repetera varje liten del en miljard gånger för mycket utan ge låtarnas en större tighthet för att bli så bra som de förtjänar.

Albumet saknar i stort dynamik i form av tempo men det finns dock en låt där de vågat dra ned tempot något, femte spåret You Must Burn, vilket gör att den sticker ut en hel del och skapar lite av den tyngden som de fick till med Sad But True när de laborerade just med tempot tillsammans med producenten Bob Rock för över 30 år sen. Det som återigen drar ned toppoängen är det alltför repetitiva delarna i mitten av låten.

Avslutningsspåret på albumet Inamorata skulle till en början på grund av sin längd av 11 minuter kunna bli ett plattfall, vem orkar lyssna igenom en sådan lång låt? Jag måste dock säga att jag verkligen rekommenderar alla att ge låten en rejäl chans då den är trots sin längd en av de mest intressanta låtarna på albumet. Mycket beror nog för min del att den har ett smått doomigt sound och innehåller faktiskt fler växlingar än resten av albumets spår tillsammans. Den Thin Lizzy-mässiga tvåstämmiga gitarrdelen sju minuter in i låten är en ren fröjd för örat att lyssna på. Dessutom kommer James finkänsliga röst fram på ett magiskt fint sätt.

Trots min något negativa ton om albumet i stort, finns det mycket bra att säga också. Ta James sång till exempel, frågan är om den har varit så här bra på väldigt länge? En annan sak är att oavsett vad jag tycker så får jag direkt en känsla över att samtliga i bandet har haft otroligt roligt när de både skrivit, spelat in och slutfört 72 Seasons. Helheten är en rejäl spark därbak och troligtvis kommer många både gamla och nya fans innerst inne gilla de flesta av låtarna. Mina favoritspår just nu är If Darkness Had a Son, You Must Burn, Inamorata och Screaming Suicide. Jag får se vad jag tycker om någon månad eller två?! Nu taggar vi upp ordentligt inför kommande turnén som kommer till Sverige i mitten av juni.


ALBUMRECENSION: Metallica – 72 Seasons
RELEASEDATUM: 2023-04-14
SKIVBOLAG: Blackened Recordings / Universal
BÄST: Darkness Had a Son, You Must Burn, Inamorata och Screaming Suicide
SÄMST: Alla onödigt långa och alltför repetitiva riff både i början, mitten och slutet av många av låtarna

Relaterade artiklar