INTERVJU: Andy Hekkandi från Trench Dogs

Det sleaziga stockholmsbandet TRENCH DOGS släppte för en tid sedan bandets andra platta – STOCKHOLMIANA. ROCKBLADET ringde upp bandets sångare ANDY HEKKANDI för att prata om plattan, flytten från Australien och hur kläder gör en genre.

Hur såg livet ut för Trench Dogs under pandemin?
I Sverige hade vi ju ingen nedstängning direkt. Om man bortser från turnerandet, som tvärstannade, så hade vi den ultimata friheten att bara gå in i studion och skriva material, så vi skrev mycket. Plattan var egentligen klar för länge sedan men vi har letat efter den rätta tidpunkten att släppa den. Vi såg band som släppte sina plattor under pandemin och som sedan inte kunde göra något med det som de hade arbetat med. Vi valde att vänta ut pandemin i stället.

Känner ni att det var ett lyckat drag?
Det blev inte så jättebra. Det har varit en mardröm faktiskt. Jag vet inte om det hade gjort skillnad att göra det på annat sätt men allt som vi har försökt att göra har ställts in eller så har bokningsagenterna har gått i konkurs. Visst har vi några saker på gång men det blev tyvärr inte den där explosionen av gig som vi hade hoppats på. Det känns som att det fortfarande är efterdyningar av pandemin. Det var en turné i Italien som vi gärna ville göra men den var inte på något sätt ekonomisk försvarbar då flygkostnaderna var helt galna och vi kunde inte garantera att få tillbaka tillräckligt stor del av våra kostnader. Så har det varit överallt.

Vad var den huvudsakliga visionen med nya plattan?
Bara att vara större och bättre än förra gången. Vi är rätt råa och det funkar visserligen för oss men vi ville även utforska vad vi faktiskt kunde göra med vårt sound och göra något lite mer polerat men samtidigt utan att tappa vårt normala sound.  Jag tycker att vi klarade av det bra. Det luktar inte bara rosor om materialet, utan även rätt mycket skit, vilket är det ideala resultatet för oss. Det finns fortfarande ofullkomligheter här och där, som att jag inte kan sjunga. Jag är säkert den sämsta sångaren på den svenska musikscenen haha

Vilken av låtarna på nya plattan tror du kommer att passa som extranummer?
Jag tror på Pumpkin Soup. Den är väl den som liknar en ballad mest på skivan och handlar om mig när jag växte upp i Australien. Det är liksom mitt liv sammanfattat i fyra verser.

Vilka är era största influenser?
Om man inte räknar med Rolling Stones, så de som kom fram under 80-talet som Dogs D’Amour, Hanoi Rocks och annat ur den brittiska och skandinaviska scenen under det sena 80-talet samt -77 punken med Johnny Thunders, Damned och sådana saker.

Du har gjort en resa från Australien till Nacka utanför Stockholm, vad hände där? Var den enda anledningen till den långa flytten att bilda ett band?
Precis, det var enda anledning till att jag är fast i den här isfällan haha. Jag har lärt mig att älska Sverige genom åren och här finns det i alla fall en musikscen. I Australien finns ingen plats för en tjejig kille som jag, med långt hår och smink. Det var lite som att bo i Vilda Västern, jag passade liksom inte in. Men jag hörde om att det var något som började hända här över så när jag 2011 blev gammal (och dum) nog att dra, så köpte jag en enkel resa hit. Det var inte helt enkelt, jag var hemlös och bodde illegalt i några länder innan jag kom hit och fick det att fungera till slut. Nu är jag över 30 och bor fortfarande här. Grundplanen hela tiden var dock att bilda ett rockband. Jag ville vara i ett band som stack ut och som fokuserade mer på poesin och attityden snarare än hur bra man är på att spela sitt instrument, som är en sida av musiken jag inte alls gillar.

Det är en sjukt cool historia!
Haha, jag är över 30 år nu och är ju vuxen! Jag brukar tänka tillbaka på det och undra vad fan jag höll på med.

Kan du peka på något ur den svenska musikscenen som du inte trodde existerande, men som faktiskt gör det?
Ja, det finns tonvis med band som jag aldrig hade hört talats om. Ta bara D-A-D (även om de är danskar) de var helt utanför min sfär när jag växte upp i Australien. Men när jag kom hit minns jag att jag satt i en taxi och hörde Sleeping my Day Away och föll direkt för den och fattade inte varför den låten inte är världens mest kända låt. Även band som Hardcore Superstar och The Sinners. När jag kom hit trodde jag att jag skulle få vara med om en jättescen med Crash Diet, Sister, Danger och alla dessa band så var scenen i stort sett redan över. När vi väl satte i gång var där ingen kvar, bara vi. Alla sa åt mig att jag skulle ha varit här 2006. Jävla skit också! Haha

Kläder är väldigt viktiga i varje genre och så även i er. Det är nästan så att det blir en klädstil snarare än en musikstil. Vad är det viktigaste med en outfit?
Bara att klä sig bra. Det spelar ingen roll om man går i kostymbyxor eller jeans eller vad det nu är, stoppa för fan in skjortan! Det finns inget fulare än att se en snubbe i jeans, cowboyboots och en skjorta som inte är nedstoppad i byxorna. Bär du skjortan uppknäppt så ha ett halsband eller en scarf till det. Är man bara välklädd så är man välkommen var som helst som man är, bröllop som begravning. Jag avskyr rockbröllop där brudgummen står där i en jävla skinnpaj. Sätt på dig en jävla kostym!

Jag trodde du skulle säga prickiga skjortor?
Haha, prickiga skjortor är guld! Varje gång jag ser en prickig skjorta måste jag köpa den för att de är så svåra att hitta. Den verkliga guldgruvan är att hitta en prickig skjorta som har olika andra färgkombinationer som till exempel grön skjorta med röda prickar eller blå skjorta med svarta prickar. Dessa skjortor är riktigt jävla svåra att hitta nu för tiden. Ingen tillverkar dem längre.

Var köper du dina kläder?
Jag är överallt och vill ha de dyraste kläderna för den billigaste priset som möjligt. Second-handaffärer eller vintageaffärer. Vintagemarkanden nu för tiden är så dyr men man kan fortfarande gå till Stockholms Stadsmission eller Myrorna och hitta riktigt bra kläder till bra priser.

Vem är bäst klädd inom rocken?
Rod Stewart
var en av de största inom detta. Jag menar när han bar den där tre-delade leopardkostymen på 70-talet var ju bara att dö för. Jag måste även nämna Johnny Thunders. Dessa två tar priset. Om man ska gå lite mer modernt så blev jag väldigt inspirerad av Dogs D’Amour. De var som en fattig version av Rod Stewart.

Är du skivköpare?
Japp

Är du skivsamlare?
Ja, men inte så mycket längre som jag en gång var.

Hur sorterar du dina skivor?
Jag sorterar dem inte, de ligger i högar men jag vet var allt finns.

Vilken platta i din samling uppskattar du mest?
Definitivt min Hollywood Brats vinyl. Den skivan är verkligen värdefull för mig. Jag hade aldrig hört talats om dem förrän jag precis var på väg att lämna Australien. Jag letade efter den i veckor innan jag hittade den och det är den enda skiva som jag har med mig hit från Australien. Genom åren har jag även lärt mig känna några av killarna i bandet. De är runt 70 år nu och jag har varit lyckosam nog att jag kan kalla några av dem för mina vänner. Jag hade en gång tagit med mig en flaska whiskey, just av den sorten som de drack under 70-talet och fick dem att signa den åt mig. Tyvärr suddades autograferna ut i fickan när jag tog mig hem så nu jag har en whiskyflaska på min hylla hemma med en svart fläck på haha

Stort tack för en trevlig intervju! Jag önskar er all lycka med turnérandet och med nya plattan.

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
FOTO: Max Ljungberg
INTERVJU: Andy Hekkandi (Trench Dogs)
AKTUELL MED: Nya albumet Stockholmaina
SKIVBOLAG: Wild Kingdom Records
RELEASEDATUM: 2023-03-03

Relaterade artiklar