Albumet Revelation öppnar med Coincidence & Fate och bekanta tongångar med orgel, bas och trummor. Allt eftersom låten fortsätter beror det på när man lyssnade på Siena Root senast om man känner igen sången eller ej. Zubaida Solid, som sjöng tillsammans med Lisa Lystam på förra albumet The Secret of our Time axlar nu all sång på nya Revelation.
Jag gillade The Secret of our Time skarpt och är förtjust i både Lisa och Zubaida som sångerskor och tycker de båda excellerade tillsammans (både på skivan och live) men även själv gör Zubaida ett starkt jobb på senaste plattan. Zubaida har en väldig stadig och stark röst som gör sig bra tillsammans med resten av bandet som nu är avskalat jämfört med förra albumet och dess turné som kapades av pandemin.
Bandet består nu av Johan Borgström som liksom Zubaida kom med till förra albumet, Zubaida samt Sam Riffer och Love Forsberg som varit med från start. Erik “Errka” Pettersson (klaviatur) som varit med mycket gästar på skivan vilket även Stian Grimstad (sitar) och Lisa Isaksson(flöjt) gör. Matte Gustafsson har däremot skalat ned lite på sina åtaganden och är inte längre med. Matte spelar däremot fortsatt i Heavy Feather, Lisa Lystam Family Band och Tove Gustavsson band. Johan är också ett skönt tillskott till bandet och den som enligt utsaga ligger bakom de svenska folkmusikinfluenser som dyker upp på Revelation. Det inledande spåret känns hur som helst bekant och tryggt givet tidigare musikutgivning. Coincidence & Fate var även en av singlarna och fick en video där vi får lite försmak av filmen som släpptes samtidigt som albumet.
Även andra låten Professional Procrastinator känns i linje med tidigare material även om den sticker av lite mer än Conincidence & Fate. Bandet undvek vid skivsläppet lite försiktigt frågan om det här med “professional procrastinator” var självupplevt. Även detta stycke är liksom inledningsspåret ett dynamiskt stycke trummor, bas och gitarr får träda fram i små partier utan att var solopartier. No Peace har däremot emellanåt lite rivigare och lite mer tryck än snittet för tidigare låtar.
Fighting Gravity inleds med bussljud. Det låter som turnébussen som rullar iväg på väg någonstans och man kunde nästan trott att det skulle varit Dusty Roads. Låten har ett rullande sätt som känns lite som en som en rejäl buss som gungar lite på fjädringen där den rullar fram på vägarna. Det låter fortsatt mycket Siena Root men jag tycker det samtidigt finns en god portion variation i Zubaidas sång och Johans gitarrspel som tillsammans med Loves trummor och Sams bas ger både nytt och trygg stabilitet.
Dusty Roads uppvisar folkmusikinslag och är en stillsammare låt än de tidigare låtarna även om Siena Root sällan är ösiga utan mer dynamiska med rytmiskt gung. Det finns dock partier av tuffare anslag i låten som kontrasterar mot de lugnare folkmusikinspirerade delarna. Även Dalecarlia Stroll har tydliga folkmusikinspirationer men mer väntat givet titeln. Jag gillar det även om svensk folkmusik i dess renare form inte är min grej. Lisa som även var med på förra albumet och på skivsläppsspelningarna gör en fin insats med flöjt även här.
Winter Solstice har en känsla av svensk folkmusik men som gifter sig fint med en känsla som är Siena Root, så låten inte drar iväg så långt. Den efterföljande Dalecarlia Stroll har tydligare folkmusikdrag. Den låter kort folkmusikinspirerad för att sedan låta väldigt Siena Root för att sedan återvända till starka folkmusikinfluenser. Detta växlar sedan fram och tillbaka och vävs samman till en “folkmusik-Siena Root-låt” med Lisas flöjtspel. Det är dock fortfarande mycket Siena Root i låten trots folkmusikinslagen, ibland även rivigt på ett sätt som är klart mer hårdrock än folkmusik. Det är en spännande blandning med folkmusikinfluenserna och den traditionella siena rootstilen i denna och flera låtar. Så som Dusty Road hade buss-rullar-på-vägarna-känsla har Dalecarlia Stroll en promenadig känsla. Leaving the City har i stället lite mer typiska indiska sitarbaserade tongångar mer typiska för Siena Root men samtidigt den första låten på den här plattan som har detta element tydligt. Stian är med även på denna skiva och spelar sitar. Även Lisas flöjt flyter in fint i låten.
Little Burden är en ganska stillsam men dynamisk akustisk låt. Det är definitivt en av mina favoriter och jag förstår varför den valdes som en av singlarna. Det är en mycket skön låt som drar med mig utan att ha direkt högt tempo. Det vore häftigt att få höra både elektriska och akustiska låtar så live men samtidigt måste det vara logistiskt svårt att få med sig all utrustning som krävs.
I Madukhauns återvänder sitarerna och den indiska känslan i en låt som överlag inte har så högt tempo men med många drillande toner som tillsammans med de rullande rytmerna ger den ett sug som är starkt. Här får Stian ta plats med sitaren i stället för Zubaidas sång. Hela låten hänger ihop bra men jag tycker särskilt det finns ett bra samspel mellan Johans gitarr och Stians sitar. Sista partiet av Madukhauns drar upp tempot och drar iväg med alla instrument och till slut känns det som man springer i takt med låten.
I Keeper of the Flame går tempot ned igen för avslutningen av albumet. Det är närmast smäktande toner, hos både instrument och sång. Zubaida gör återigen en fin insats. Även detta är en lugn låt som suger med mig. Jag blir nästan lite förtrollad av den här typen av låtar som så skickligt drar med mig som lyssnare utan att det är högt tempo som det kan vara i en del hårdrock och ännu mer i mycken punk. Även denna låt publicerades tidigt och jag förstår det valet. Det är en låt som förtrollar. Så småningom tar även denna låt mer fart och vi rusar mot skivans slut med galopperande instrument och ovanligt rivig sång från Zubaida. När man trodde allt var över kommer ett litet flöjtbaserat folkmusikinfluerat stilla stycke som avslutning på albumet vilket gör att man lämnas lite lugnare än om det bara stormat vidare till ett explosivt slut.
Personligen uppskattar jag väldigt mycket tillgängliga låttexter, antingen i albumet eller på webbplats eller strömningstjänster. Jag är helt på på tanken att lyssna på texterna och tolka dem och lyssnar ofta utan text i början. Musik som jag gillar lite mer än all den andra vill jag dock gärna även kunna följa med i texten på. Trots allt kan det ibland vara lite lurigt att höra sång på andra språk än sitt eget och det behöver inte vara självklart att tolka texten på det. Siena Root som själva inte varit helt säkra på hur de ville göra har valt en mellanväg. Texterna är inte tryckta i de fysiska exemplaren av albumet men de finns på de strömningstjänster, exempelvis Apple Music, som stöder strömmande texter medan man lyssnar på låtarna. En balanserad lösning, tycker jag.
På det hela taget är det det drygt tre kvart av skön musik som ibland låter hårdrock, oftast låter som Siena Root gör, men med variation över skivans låtar och ordning. Det är en stor spännvidd över akustiskt och elektriskt, tunggungigt och stillsamt.
Den tillhörande filmen Wheels of revelation kan ses här:
WHEELS OF REVELATION – A road movie featuring Siena Root – Firebird Industries
Siena Root åker på turné 2023-05-05 och kan då en tid framöver i Sverige med flera länder ses när de är som bäst — live.
Album: Revelation
Artist: Siena Root
Släppdatum: 2023-03-24
Bandfakta Siena Root
Sam Riffer: bas, ståbas, körsång
Zubaida Solid: sång och klaviatur
Johan Borgström: gitarr och körsång
Love “Billy” Forsberg: trummor och slagverk
Gästartister:
Erik “Errka” Pettersson: clavinet
Stian Grimstad: sitar
Lisa Isaksson: flöjt
Skribent & recension: Kristoffer Holmén
- The 69 Eyes tillbaka i Sverige - 2024-03-23
- Conny Bloom – intervju - 2023-10-24
- Road – nytt album från Alice Cooper - 2023-09-26
