Barfota stiger den mäktige Phil Anselmo ut på festivalens största scen. Ölmuggarna kastas upp i luften i ren eufori. Riffen nockar nästan omkull publiken (visserligen sköter publiken det rätt bra själva) p.g.a. det grymt fläskiga ljudet. Ljudet är påtagligt, flera gånger högre än på SRF härförleden. Upplevelsen är flera gånger bättre än SRF – på alla sätt. Hur då, tänker nu alla som var på den utsökta spelningen på SRF. I Danmark får banden spela bra mycket högre än i Sverige. Sverige har en gräns på 100dB på alla arrangemang. Denna gräns har inte Danmark, där är det oftast är arrangrören som sätter begränsningarna. Ljudet upplevs inte bara kraftfullare, det låter oftast snuskigt mycket bättre i Danmark. Denna spelning är inget undantag. Ljudet blåser aldrig bort. Instrumenten är snyggt balanserade och Phil hörs grymt bra.
Publiken är helgalen. Det är våldsamt tryck. Folk ser ut att stå pressade mot varandra utan chans att flytta på sig, efter ögonkontkat för att kolla så allt är ok med grannen, får man bara ett leende tillbaka eller ett vrål “PANTERA”. Det är vana festivalbesökare, det syns. Det går inte att beskriva de monumentala skillnaderna mellan Panteras spelning på SRF och Copenhell. Sverige har för strikta regler som begränsar hur publiken kan släppa loss. Här släpps alla hömningar totalt.
För ca 20 år sedan lades bandet ner för all framtid efter det tragiska mordet på Dimebag Darrel. Nu har Pantera “återuppstått” för att bege sig ut på en hyllningsturné till våra fråntagna brödrar, de riktiga brödrarna Dimebag och Vinnie Paul. Tanken var att Pantera skulle ut på vägarna och hylla Dimebag redan för ett par år sedan men då Vinnie Paul plötsligt gick bort var det ingen som trodde på att detta verkligen skulle bli av. På stora plakat skrivs det “Coverband”, “Detta är inte mitt Pantera”, “Ett hån mot börderna Abbott” osv. Men hur är det nu då. Två originalmedlemmar är ju inte med oss längre. Skandalropen och hånen som skanderar i mängder – gör det Pantera per automatik till ett coverban? Självklart inte.
Faktum är att turnén heter “For The Fans, For The Brothers, For Legacy”. Det läggs stor vikt på att faktiskt hylla börderna Abbott. Bastrummorna är klädda med deras ansikten. Det spelas upp ett potpurri med hemmavideos på bröderna till tonerna av Cemetery Gates. Så vackert att den hårdaste moshpitaren får tårar i ögonen. Kan inte minnas någon artist hyllats mer av sina kvarvarande bandmedlemmar på detta vis.
Det är inte vilka som helst som fått fylla skorna. Dimebags fanbärare Zakk Wylde behöver ingen presentation. Den egocentriske gitarristen höll en låg profil och fokuserade på sitt spel. Ett spel han anpassat med finess och de karktäristiska utsvängningara med vevarmen var minimaliska och mer åt just det hållet som Dimebag brukade spela. Anthrax-trummisen Charlie Benante har även han anpassat sin personliga spelstil för att ge Vinnie upprättelse och gör det med barvur.
Båda dessa herrar har en vänskaplig koppling till Panterafamiljen och undertecknad skulle inte tänka ut bättre passande för jobbet. Eftersom det är en special connection mellan vänner.
Svar på tal. Pantera är INTE ett coverband på sig själva. Surpellarna som sitter framför datorn och gnäller har gått miste om en livsupplevelse. Oavsett om de sett pantera live back in the days eller för första gången nu. Bruce Dickinson sjöng t.ex inte på de två första albumen. Är Iron Maiden med ett coverband då?
Marken är ökentorr men plötsligt är hela markytan i fållan dyngblöt. Det är all öl som slungats i luften, öl som kastats på moshpitare och som spillts ut i allt gruffande. Sannerligen en mäktig spelning och inget för den kroppsligt svaga. De som visade oro och ville ut från folkmassan fick välja mellan att bli överlyfta räcket eller tydligt visa att de ville ut. Det är redlöst med knuffade och trängande. Man puttas flera meter åt olika håll hela tiden. Det kommer konstant kopiösa mängder av crowdsurfare i alla åldrar och viktklasser. Fantastiskt. Skall bli intressant att se vad den officiella siffran på antal crowdsurfare (som tog sig över räcket) blev. 300 plus utan att överdriva är undertecknads gissning. Ruffet många upplevde på SRF nära scenen, var som en uppvärmning till denna afton. Hela Copenhell var på plats och beskådade legendarerna från Texas. De som inte ville trängas kunde avnjuta spelningen på backen eller ståendes lite längre bak utan några problem. Att se banden på huvudscenen på Copenhell är väldigt lätt oavsett vart du står. Definitivt ett stort plus.
Basisten Rex Brown är en sjuhelsikes basist. Tekniskt kunnig och dominerar vänsterflanken med sina stadiga rockstjärneposer. Phil kör sin nonchalanta stil med hakan rätt upp i vädret och visar vem som är boss. Finns dock en förklaring till varför han inte river scenen och det är att kroppen inte går med på det. Jag förstår det. Phil har inte direkt levt sunt eller stilsamt.
Publiken var så vansinnigt bra, vild och högljudd. Sjöng med i alla låtar och Phil besvarade detta med att diskutera ytterligare en låt med bandet och scenansvarig efter rungande finalen Cowboys From Hell. Eftersom de var sista bandet ut på Helviti så fick de tillstånd att köra en låt till. Valet landade på våldsamma Use My Third Arm. Kul att de fick med en låt som inte är med på setlisten. Detta gör mig glad som konsertbesökare, att om spelningen inte är speciell, om publiken inte öser järnet eller sjunger lungorna av sig, då skall det inte bjudas på encorenummer, vilket många band lägger in oavsett. Här sågs det att det verkligen diskuterades med crew och bandmedlemmar sinsemellan om de skulle få lov att bränna av en låt till. Ett gediget extranummer av världsklass. Är forfarande i extas.
SKRIBENT: Stefan Vohnsen
FOTOGRAF: Karolina Vohnsen
KONSERT: Pantera
EVENT: COPENHELL 2023
DATUM: 2023-06-15
SPELTID: ca 95min
SETLIST PANTERA
A New Level
Mouth for War
Strength Beyond Strength
Becoming
I’m Broken
Suicide Note Pt. II
5 Minutes Alone
This Love
Yesterday Don’t Mean Shit
Fucking Hostile
Cemetery Gates
Planet Caravan (Black Sabbath cover)
Walk
Domination / Hollow
Cowboys From Hell
Encore:
Use My Third Arm