The 69 Eye firade trettio år med sitt album, West End, och kommer nu med sitt första album efter jubiléet 2019. Albumet öppnar väldigt klassiskt 69 eyesgothigt; ljusa gitarrslingor, dova gitarrakord och tunga trummor. Titelspåret Death of Darkness är en dyster låt i fortsatt gothig stil. Texten rymmer dock hopp då begravningen och döden är för mörkret.
Den i sången omsjungne personen förutspås en vändning till något mindre mörkt i och med mörkrets död och begravning. The 69 Eyes har passerat sitt trettioårsjubileum som de firade med förra albumet, West End, och det här är en trygg öppning för den som förväntar sig det gothiga band som beskriver sin stil som goth ’n’ roll.
Andra låten, Drive, återbesöker lite äldre tongångar med lite mer glamrockiga tongångar som inte på något vis är främmande för The 69 Eyes. Framför allt lite äldre album har varit mer glamhårdrock snarare än gothrock. Även texten, en typisk hedonistisk susa-genom-staden-i-sin-flådiga-sportbiltext, är mer glammig än gothig. Jyrkis mörka röst knyter dock ihop låtarna lite även om musiken skiljer sig åt. Tredje låten är lite mer sammanhållen i stämningen på musiken och den mörka sången även om inte heller Gotta Rock är så särskilt gothig utan mer rock, inklusive text. Det är en skön inte så snabb men aningen tung låt med viss känsla av The Sisters of Mercy.
Mordballader är inte på något vis nytt men jag tycker The 69 Eyes och Kat von D gör det bra i denna countryartade låt. Jag kommer på mig med att glatt nynna och sjunga med i This murder takes two, both me and you, two cold-blooded killers vilket ändå säger något om att låten svänger bra med god melodi. Trots den hemska texten vill jag gärna gunga och sjunga med i låten. Det är en, om än klassisk, kontrast mellan Kats och Jyrkis sångröster i låten. Nästa låt är återigen mer åt det glamrockiga hållet. California är en rätt typisk skön men kanske inte så märkvärdig 69 eyeslåt när de rör sig mot de tidigare mindre gothiga tongångarna. Jag gillar dock solot som passar in väl i låten men lite grand så där här och var har lite riktigt gammaldags stil som nästan känns lite 60-tal.
Andra sidan på vinylen öppnar med lite snabbare och tyngre tongångar och åter igen den sida om The 69 Eyes som ger mig The Sisters of Mercy. Call me Snake är en rivigare låt och en av de jag gillar lite mer. Det är liv och variation i den. Liksom Drive så var den en av singlarna. Två bra val för att representera skivan och göra olika lyssnare nyfikna på den. Ska jag fortsätta att associera till andra artister så ger den lugnare Dying in the Night mig vibbar av en del av Billy Idols lite mörkare ballader. Den har dock 69 eyes drag som särskiljer den och rytmen skiljer sig också. Även Bazies gitarrspel är annorlunda mot Steve Stevens så associationerna till trots är det en egen låt. Something Real fortsätter det dystra temat och har även den typiska drag av The Sisters of Mercy men fortfarande med typisk 69 eyeskänsla. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker att jag skivan igenom associerar med andra artister, främst The Sisters of Mercy och Billy idol. Det kan ju vara låtar som inte är så unika fast samtidigt är de två duktiga artister jag uppskattar och ingen av låtarna känns trots allt som kopior. Sundown är en låt som rör sig mellan stillsamma tongångar till mer upptempo och ett rätt livligt gitarrsolo. Både stil och textinnehåll bryter av mot det dystra och är trots allt ljust och positivt. Liksom West End har även Death of Darkness en av de låtar jag tycker bäst om sist. Outlaws avslutar skivan med sug men ganska lågt tempo och ett på det hela taget ändå positivt textinnehåll.
Sammanfattningsvis är det en bra The-69-eyesskiva utan överraskningar. Den är ganska typisk för bandet och utan de utsvävningar som gjordes med Calico Cooper, Wednesday 13och Dani Filth på West End. Tyvärr känner jag lite att jag vill gå och sätta på just förra albumet West End eller kanske Seven Year Itch med Jyrkis andra band The 69 Cats.
Album: Death of Darkness
Releasedatum: 2023-04-21
BANDFAKTA
MEDLEMMAR
Jyrki 69: sång
Bazie: gitarr och körsång
Timo Timo: gitarr
Archzie: bas och körsång
Jussi 69: trummor
Gästartister:
Kat von D: Sång på This Murder Takes Two
Erno Laitinen: keyboards, körsång och rytminstrument
Archie Cruz, Jepa Lambert, Kimmo Härmä, Sini Heinilä och Tidja Ba: körsång
Skribent: Kristoffer Holmén (kristoffer.holmen@rockbladet.se)
- LIVERECENSION: Blues Pills på Kägelbanan - 2024-11-14
- The 69 Eyes tillbaka i Sverige - 2024-03-23
- Conny Bloom – intervju - 2023-10-24