Bruce Springsteen börjar bli äldre och den pågående turnén med The E Street Band kan mycket väl vara den sista. Reflektioner om livet, döden och dåtiden kastar en viss skugga över midsommardagens tillställning på Ullevi, även om spelglädjen fortfarande gör ett och annat inhopp.
Har man konsumerat andra recensioner och omdömen om Bossens första kväll på Ullevi, så blir lätt intrycket att vi hade att göra med en skakig tillställning. Och visst, spelningen är inte perfekt och jag personligen, som bevittnar detta maskineri för tredje gången på just Ullevi, håller fortfarande den magiska spelningen från (ironiskt nog) midsommardagen 2016 högst. Midsommardagen 2023 når helt enkelt inte upp till samma nivåer, men då var då och nu är nu. Fallhöjden för en världsartist som Springsteen, som ständigt matats med höga betyg och hyllningar, är stor. Med Springsteen-mått är det lite skakigt på sina håll och kanter, men det vore tjänstefel att försöka sig på någon form av sågning av detta spektakel. Faktum kvarstår, Bruce Springsteen och The E Street Band på Ullevi innebär ALLTID folkfest i Göteborg.
På något sätt så är det lite shit the same att arenaljudet är som det är, att bluestolvan “Kittys Back” är alldeles för långdragen och att Bruce sångröst emellanåt låter lite skrovlig. Den alltid så maffiga Ullevi-publiken bär upp hela bandet i låtar som “The Ties That Bind” som inleder kvällen, “Badlands” och “Out In The Street” som alltid bjuder upp till allsång och “The River” som med sitt episka munspelande alltid lägger ribban högt. Det tål att sägas igen: När dessa herrar intar Ullevi är det ALLTID folkfest i Göteborg.
Något som dock är lite annorlunda den här kvällen är det vemod som kastar sin skugga över tillställningen. Förutom att stämbanden börjar få det kämpigt så är Bruce nedtonad och allvarlig, rentav lite sorgsen, i mellansnacket. Det märks inte minst av när han nostalgiskt pratar om sitt allra första band The Castiles och konstaterar att han numera är den enda levande medlemmen. Samma vemod märks även av under låtar som “Letter To You” som kvällen till ära får svensk textning på storbildsskärmarna samt när vi får se bilder av Danny Federici och Clarence Clemons under bombastiska “Tenth Avenue Freeze-Out“. Bruce känns flera gånger under kvällen tagen, som om han själv någonstans förstår att åldern tar ut sin rätt. Den känslan förstärks ytterligare under den akustiska och otroligt vackra avslutningen “I´ll See You In My Dreams” där textrader som “Death is not the end, cause I´ll See You In My Dreams, We will meet and live and laugh again” går direkt in i hjärtat.
Givetvis var dock inte allt vemodigt och sorgset. Med den nyss nämnda avslutningen som undantag så består samtliga extranummer inte av något annat än eufori, spelglädje, allsång och fest när hela bandet hittar en extra växel och i samklang med publikens sång och jubel river av klassiker efter klassiker. “Born In The USA“, “Born To Run“, “Bobby Jean” “Dancing In The Dark“…det går inte att misslyckas med detta material på en arena som, bildligt talat, är dränkt av The E Street Bands DNA. När Bruce under ett segment skämtar med Little Steven om att det börjar bli dags att gå hem så svarar Steven rebelliskt “But I Dont Wanna Go Home” och möts av ett öronbedövande jubel.
Ifall detta verkligen är något form av avsked till Göteborg, så är det inget annat än ett värdigt sådant.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Håkan Lindell (hakan.lindell@rockbladet.se)
KONSERT: Bruce Springsteen & The E Street Band, dag 1 av 3
ARENA: Ullevi, Göteborg
DATUM: 2023-06-24
BÄST: “I See You In My Dreams”.
SÄMST: “Kittys Back”.
