Detta folkmetalband med partyatmosfär får under den första halvan av sin spelning igång en ordentlig fest, där publiken både dansar och skrattar åt det egendomliga på scenen. Den andra halvan färgas dock av teknikproblem.
Solen steker över publiken i Norje och såhär på festivalens andra dag har folk hunnit landa, redo för att festa och umgås. Finska Korpiklaani passar helt utmärkta som start på den här dagen och det är med idel glada miner, busiga blickar och stolligheter som bandet sätter igång sin repertoar. Det känns som att se ett gäng hillbillys på kosläpp (detta inte sagt med något annat än kärlek) och energin smittar lätt och snabbt av sig på publiken som inte är sena med att dansa limbo medans Olli Vänskä går igång frenetiskt på sin fiol och Sami Perttulas minspel går i takt med hans kvicka dragspelande. I mitten står Jonne Järvelä och skrattar genuint glatt samtidigt som han tar i för kung och fosterland.
Feststämningen är total under setets första låtar och tajmingen sitter där den ska, både vad gäller den musikaliska prestationen och det humoristiska framförandet. Ännu roligare blir det när Jonne försöker sig på lite språkhumor (?) i ett förvirrat mellansnack. Trots att skämten helt flyger över huvudet på åskådarna så fortsätter Jonne le.
Minerna blir av en helt annan skepnad när tekniken plötsligt börjar strula lite här och var för medlemmarna. De frustrerade ansiktsuttrycken som riktas mot teknikerna på scenen lägger sorti på feststämningen och efter det hittar Korpiklaani inte riktigt tillbaka till den spelglädje som det till en början bjöds på. Synd, för hade det inte varit för denna fadäs hade denna cirkus varit fullfjädrad.
TEXT & MOBILFOTO: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
KONSERT: Korpiklaani
ARENA: Sweden Stage/Sweden Rock Festival
DATUM: 2023-06-08
BÄST: Sami Perttulas energi.
SÄMST: Teknikstrulet.
