Skivpanelen listar nu albumen från MAJ 2023

Frågan måste ställas. HUR många band kan Ronnie Romero egentligen sjunga i? Nog för att han har talang men att vara med i runt sju (!) band samtidigt blir nästan löjligt. Desto roligare är det dock att se respektingivande namn som Richie Faulkner och Rex Brown sida vid sida. Åtminstone i teorin, för i praktiken så imponerar inte debuten från denna nya supergrupp. Riffen och melodierna är kompetenta, inget snack! Men det är SÅ förutsägbart och flera av låtarnas texter är både klyschiga och fantasilösa.

Klassiskt 80-tal. Riffen och melodierna känns på många sätt igen från MTV:s glansdagar men kombinationen av rutin och hunger får ändock Winger att låta mer vitala än vad man hade kunnat förvänta sig. Just denna bandkonstellation släpper visserligen inte ny musik alltför ofta och det tycks göra dem gott, iom att de bara är mer taggade på stordåd när det väl är dags för release. Albumet som helhet är en fröjd för 80-talsälskaren, och det låter extra träffsäkert i den hårda ”Stick the Knife in and Twist” samt den catchiga ”Proud Desperado”.

Annons 

 

Efter nio långa år är slutligen Deathstars tillbaka med nytt material. Det känns inte längre helt lätt att ägna sig åt industrirock, när du i dagens läge alltid hamnar i skuggan av giganter som Rammstein (Öppningslåten ”This Is” är ett medryckande fyrverkeri som för tankarna till just Rammstein) men Deathstars gör inte bort sig. Syntslingorna passar mycket väl med albumets ljudbild och låtar som ”The Churches of Oil” får en att haja till med sina många uttryck. Dynamiken är ständigt närvarande och även om du som lyssnare kanske inte blir golvad så blir du heller inte uttråkad.

Ett nytt, visuellt och mystiskt band som debuterar med ett självbetitlat album, som väcker flera funderingar. I låten ”Hurt” verkar det som om man har svårt att bestämma sig för hur man egentligen vill låta och blandar straffbart många subgenrer i en enda smet. ”Never See The Light Again” är även den experimentell men inte på en alltför skruvad nivå. I ”Embrace Your Darkness” bjuds vi på en melodiös refräng som sätter sig snabbt och ”The Mark” är en snygg och kraftfull introduktion till vad jag åtminstone antar är Curse Of Cains idealsound. Sammanfattningsvis är albumet ojämnt och jag är inte beredd att ösa lovord över detta riktigt än…men likväl är jag fortfarande fascinerad och potentialen finns där.

Band kommer och går och här har vi ett av de senare exemplen på ett band som det plötsligt börjat surras om i olika kretsar. Vilket är förståeligt! Sleep Token lyckas med konststycket att kombinera något så udda som indie-pop och alternativ metal och med sitt dramatiska sätt att uttrycka sig på så låter resultatet fantastiskt. Oavsett om det handlar om känslosamma ballader som ”Are You Really Ok?”, det åtta minuter långa och storslagna titelspåret eller experimentella metaldängor som ”The Summoning” så är musiken trollbindande. Detta band kommer vi se mer av.

Immortal är numer i princip ett enmannaband som resultat av interna bråk om trademarks och bandnamsrättiheter med endast Demonaz kvar bakom rodret. Immortal låter trots det som Immortal, ja i princip i alla fall. Medan War Against All, Thunder of Darkness och i viss mån Immortal bjuder på fartig modell 1A black metal och resten på mer groove black metal känns dessa två kategorier av låtar som samma två låtar som upprepas om och om igen. Det händer liksom inget utanför de två ramarna känns det som förutom i den instrumentala låten på albument - Nordlandihr - som slår an något som tänder en liten låga av hopp för framtida Immortalsläpp.