Sweden Rock Festival fyllde i år mäktiga 30 bast. Ungefär lika länge har jag pratat om att besöka festivalen nere i Blekinge. Minns bland annat att jag hade en utklippt annons för Karlshamn Rock Festival, som den hette då, på väggen hemma i pojkrummet. Det var idel gamla hjältar i line-upen; Lynyrd Skynyrd, Status Quo, Deep Purple, ELO, CCR (förvisso Revisited och inte Revival men ändå) och Georgia Satellites.
Trots starka bokningar, att många jag känner åker dit varje år och mitt brinnande intresse för rockkonserter och festivaler har det inte blivit av förrän nu. Har det inte varit en intensiv jobbperiod så har det varit fotbollsmästerskap eller att jag prioriterat andra festivaler. Genom åren har det under sommarmånaderna blivit besök på de europeiska giganterna Roskilde, Wacken, Rock Am Ring och Hellfest, den något mindre Ramblin’ Man Fair utanför London samt på svensk mark Bråvalla, Skogsröjet, Storsjöyran, Lollapalooza, STHLM Fields och Sonisphere.
Hur står sig då SRF i konkurrensen med de andra festivalerna jag besökt och vilka är mina intryck som första gångs besökare? Jag hoppade onsdagen men var på plats från förmiddag tills efter de sista banden spelat övriga tre dagar.
Precis som jag läst och fått berättat för mig är atmosfären och stämningen genomgående god och avslappnad. Alla är där av samma anledning; att ha kul, lyssna på rockmusik och dricka en Pistonhead eller hundra. Under mina tre dagar på plats ser jag bara ett enda gruff, i övrigt är det idel glädje, kramar och fist bumps. Även polisen rapporterar om en lugn festival. Den relativt höga snittåldern på 39 år gör sitt till såklart men musik inom en viss genre (även om den är bred på SRF) förbrödrar på ett annat sätt än vad det kanske gör på en festival med väldigt blandade musikstilar. En del besökare är pruttfulla redan vid lunchtid men vakter och poliser på plats kollar mest bara läget istället för att slänga ut folk som kanske inte hållit sig så strikt till varannan vatten.
Det har klagats en del på att det blivit för mycket folk jämfört med tidigare och att köerna därmed blivit längre. Nu kan jag inte jämföra med tidigare år men jag upplevde mer trängsel och köer på röriga Hellfest medans jag på extremt välorganiserade Rock Am Ring inte stod i en enda kö, trots 85 000 besökare per dag. Insläppen flyter på fint alla tre dagarna och några längre köer till de många öltälten såg jag inte på SRF. Vad gäller maten får man helt enkelt vara flexibel med vad man käkar då köbildningen varierade enormt mellan de olika matställena. Värst var toaköerna, speciellt inför de större gigen där det en stund innan omåttligt populära Iron Maiden till och med var kökaos inne på det annars väldimensionerade VIP-området. Man får vackert planera intag och uttag bättre alternativt införa en striktare blåsdisciplin. Eller så behövs det helt enkelt fler toaletter.
Jag kan önska mer rockutsmyckningar på området som till exempel CopenHell och framförallt Hellfest är så duktiga på. Där andas även det visuella hårdrock och metal på ett annat sätt med statyer, blodsfontäner och gigantiska gitarrer. Lite roligare än alla Langos-flaggor.
Det musikaliska då? Jag kan inte påstå att jag direkt slog frivolter av eufori när årets headliners presenterades. Mötley Crüe, Def Leppard, Deep Purple och Iron Maiden kändes mest trött och föredettigt men visst var det kul att betydligt mer nutida Ghost fick äran att avsluta hela festivalen på största scenen. Nu ska sägas att både Deep Purple och framförallt Maiden levererade och visade klassen. Samma sak har inte sagts om onsdagens headliner Mötley (som jag själv inte såg) där de svala recensionerna varit mer regel än undantag. Men så var den bokningen också ett rejält risktagande och lite förvånande att SRF vågade efter debaclet med Guns N’ Roses förra året. Men nostalgifaktorn har alltid varit hög på SRF och överskuggar ibland kvalitetskraven.
Annars har det varit en bra mix av gammalt, nytt, hårt, mjukt, brett och mer obskyrt. De mest intressanta akterna finns, som oftast nuförtiden, längre ner på line-upen. Jag har sett riktigt starka framträdanden av Green Lung, Ström, Abramis Brama, Tribulation, Blues Pills och Hot Breath för att nämna några mindre akter. Samt den stora överraskningen, 24-årige bluesunderbarnet Christone “Kingfish” Ingram som jämförts med både B.B. King och Jimi Hendrix. Jag hade bara tänkt kolla till några låtar men blev kvar hela spelningen, förbluffad över Kingfish makalösa gitarrspel. Efter giget hördes flera kommentarer som “det bästa jag sett någonsin sett” och “vilken helt otrolig känsla”. Kan någon se till att boka honom till Cirkus, Pustervik och KB i höst?
Till nästa år ser jag gärna att SRF bokar fler artister som aldrig spelat på festivalen tidigare och där några dessutom varit sparsmakade med sina Sverigebesök överlag. Här följer mina tio förslag:
Reignwolf
Den trollbindande Seattle-trion med gitaristen och sångaren Jordan Cook i spetsen har endast gjort en Sverigespelning tidigare, på Bråvalla 2014, så det är hög tid att de får visa tänderna för den svenska publiken igen. Kommer skaka liv i trötta festivalkroppar på en eftermiddagsspelning under säg lördagen. Ösregn gör det bara mer effektfullt…
Greta Van Fleet
Ynglingarna från Frankenmuth, Michigan, som minst sagt jämförts med Led Zeppelin är framtiden för classic rock av det mer episka slaget och spås ta över när dagens större akter lägger ner. Tre Sverige-gig totalt (eller fyra om man räknar den lilla promospelningen på Bark Brooklyn 2017).
Royal Blood
Ett annat band som fått “saviours of rock”-stämpeln på sig är den här engelska powerduon. Modernt ljudande och medryckade rock som gjort för de stora scenerna Rock och Festival trots enbart bas och trummor. Har gjort blott tre Sverigespelningar tidigare, den senaste 2015 på numera insomnade Debaser Medis.
The Baboon Show
Ett av Sveriges absolut bästa liveband har otroligt nog aldrig spelat på SRF. Skulle få publiken framför Blåkläder Stage att gå bananas med sin energiska punkrock.
Chris Stapleton
En av de stora nutida giganterna inom outlaw country. Grym pipa och stundtals tillräckligt rockbredbent för att gå hem bland SRF-publiken. Det skulle i så fall bli Stapletons första Sverigespelning någonsin. Bara det kan dra folk.
The Black Keys
Har alltid släppt starka skivor och de senaste är lite av en välkomnad tillbakagång till det mer bluesruffiga soundet. Spelade senast i Sverige 2012 på Way Out West och har endast gigat på våra breddgrader två gånger innan. Dan Auerbach och Patrick Carney ignorerade Sverige ännu en gång på senaste Europa-turnén. Dax att SRF spänner musklerna och gör något åt saken.
The Black Crowes
Putte I Parken 2013 var Bröderna Robinsons senaste Sverigespelning tillsammans (de har varit här med sina respektive sidoprojekt senare). Såg båda London-gigen på förra årets comeback-turné och blev helt tagen av vitaliteten, tightheten och att Chris har sin känslosamma stämma intakt. Skulle göra sig kalas som semiheadliner med ett hitsspäckat festivalset.
Besvärjelsen
Falu-ensembeln är rätt sparsmakade med sina liveframträdanden men när de väl gör det så är det en upplevelse. Karistmatiska sångerskan Lea Amling Alazam och resten av gänget borde definitivt få chansen att visa upp sin folkdoom i Pistonhead-tältet nästa år.
The Vintage Caravan
Groovigt, progressivt, ungt och vitalt. Islänningarna har agerat förband på alla sina tidigare fem Sverigegig med SRF-bekantingarna Europe, Bullet och Opeth. Nästa år är det dags för första svenska festivalgiget. Groovigt, progressivt, ungt och med spelglädje i massor. Boka Sweden Stage!
AC/DC
Ska vi absolut ha med någon gammal klenod med enormt hög nostalgifaktor så ligger AC/DC bäst till. Hur dagsformen ser ut är dock högst osäkert då bandet inte spelat live sedan 2016. Brian Johnson lät dock helt ok när han gästade Taylor Hawkins-tributen i Back In Black och Let There Be Rock förra året och i oktober är bandet bokat på PowerTrip-festivalen i Kalifornien. Det vore den perfekta avslutningen både för AC/DC’s svenska liveframträdanden och Sweden Rock Festival 2024. Kan ge ett nytt publikrekord då.
Helhetsintrycket är att SRF är paritet med de stora europeiska giganterna, som en mindre variant av Wacken om man så vill. Hellfest makalösa line-up år efter år och Rock Am Rings väloljade maskineri kan dock ingen annan rockfestival rå sig på. Men tillsammans med Lollapalooza är SRF den mest välorganiserade festivalen jag besökt på svensk mark, där framförallt STHLM Fields och Bråvalla var logistiska mardrömmar.
Sweden Rock Festival har lyckats med något ingen annan större festival lyckats med i Sverige – man har, likt exempelvis Wacken, blivit större än banden. Folk köper biljetter långt innan några artister släppts för man vet att det alltid blir musik man gillar och ett gött häng i några dagar. I år slog man dessutom publikrekord med 171 580 sålda biljetter på 4 dagar, vilket blir närmare 43 000 i snitt per dag. Fantastiskt kul och extra imponerande i dessa tuffa tider.
Jag hoppas verkligen det inte dröjer 30 år tills nästa gång vi ses!
TEXT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTO: Carola Harnesk
- FUZZPROFILEN: Robert Lamu från Skraeckoedlan - 2024-06-12
- The Black Crowes rock ‘n’ roll-hyllning i Köpenhamn - 2024-06-06
- Early Bird-biljetter till Fuzz Festival #5 - 2024-05-22
