Bandit Rock Party 2023 – Folkfest i Kungsan

För andra året i rad arrangerades Bandit Rock Party, en gratisfestival, mitt i Kungsträdgården i Stockholm där ett stort publikhav kunde avnjuta allt från klassiska veteraner som Electric Boys och Mike Tramp (White Lion), upptäcka doldisar som Spiders samt gå loss till högaktuella band som Smash Into Pieces.

I en tid av osäkerhet och inflation så känns det på flera sätt befriande att besöka Bandit Rock Party just i år. Det är något fint med fri entré till ett större och omfattande musikevenemang mitt i sommaren, när majoriteten av dagens konserter innebär höga priser och avskräcker potentiella besökare i en ekonomiskt tuff tid. Att på detta vis ge så många som möjligt chansen att under en helg få koppla bort vardagens prövningar och avnjuta livemusik är bara det i sig värt en applåd. Till skillnad från fjolårets party så hade Bandit Rock i år också kortat ner väntetiderna något mellan alla band samt försett tillställningen med ett signeringstält, där ett flertal band höll hus under helgen, vilket uppskattades av fansen på plats. I och med detta flöt hela evenemanget på, på ett annat sätt än vad det gjorde 2022, då väntan på de olika banden istället kunde bli något händelsefattig. Det går visserligen att ställa sig frågande till hur spelschemat ibland var utformat, framförallt under lördagen då Mike Tramp fick avsluta kvällen trots att en majoritet var på plats för företrädaren Smash Into Pieces (det blir betydligt glesare framför scenen efter att de sistnämnda tackat för sig).

Överlag var dock även årets Bandit Rock Party ett strukturerat och allmänt trevligt evenemang, där det breda utbudet av radiovänlig rock försåg att det fanns något för alla målgrupper och generationer. De sanna Bandit-fantasterna fick, precis som förra året, skratta gott åt Richie Puzz band Ztringtroza som med sina simpla texter och glättiga inställning till livet satte igång denna folkfest tidigt på fredagseftermiddagen. Därefter drogs tempot ner något när CyHra intog scenen. Personligen känner jag mig ganska sval gentemot CyHra, som har känts lite förbisedda och nästan bortglömda i bruset av alla band som finns att tillgå i dagens rockbransch. Den hajp som tycktes omge bandet i samband med deras debut “Letters To Myself” 2017 tonade ganska snabbt ut och även om “Ready to Rumble” spelats en del på Bandit så känns inte gemene man särskilt intresserad av CyHra längre och den känslan består även under spelningen i Kungsan. Jake E känns relativt introvert under sin keps och när han försöker klappa igång publiken känns det halvhjärtat och den välbehövda publikresponsen uteblir. Hela spelningen i sig går på halvfart. Lite trist att se.

Helt annat ljud i skällan blir det när det alltid så älskvärda Corroded intar scenen. I grund och botten är deras upplägg tämligen simpelt. Har du sett Corroded förr så vet du vad får. Segmentet där publiken ska skrika så mycket som möjligt efter att Jens Westin utbrister “Attention” i “Age of Rage” är kvar. Segmentet där publiken ska klyvas upp i två halvor, där den ena halvan jublar åt gitarristen Tomas medans den andra halvan jublar (högre såklart) åt basisten Bjarne är kvar. Jens charmiga, kolugna och ibland lite dråpliga mellansnack är kvar. Saken är den att oavsett hur många gånger man sett detta så låter man sig alltid ryckas med. Det bastanta soundet gör sig alltid helt utmärkt live och att skråla och headbanga till låtar som “Burn” och “Carry Me My Bones” kommer aldrig bli tråkigt.

Man kan säga ungefär samma sak om Eclipse, även om de har en ännu mer imponerande låtkatalog, med flertalet tidlösa melodiösa hårdrockssmockor till hits. Eclipse inleder starkt och effektivt med “Roses On Your Grave” där publiken direkt väcks till liv och redan i tredje låten “Saturday Night (Hallelujah)” så är det allsång och känslan av helg knackar på. Hela bandet utnyttjar scenutrymmet till fullo och i Mello-låten “Runaways” interagerar Erik Mårtensson ordentligt med publiken längst fram och partyt håller i sig resten av spelningen, hela vägen fram till kioskvältarna “Twilight” och “Viva la Victoria” som avslutar setet. I och med Eclipse stensäkra leverans gör Bandit Rock PARTY skäl för sitt namn, med betoning på det sista ordet.

Fredagen avslutades till sist med H.E.A.T (recension på dem längre ner i texten) som kunde blicka ut över ett riktigt välbesökt Kungsträdgården samtidigt som sommarmörkret la sig över huvudstaden. Under lördagen var samma plats om möjligt ännu mer välbesökt när Spiders, Crashdiet och Electric Boys inledde eftermiddagen. Under Spiders hade inte riktigt alla besökare hittat fram till området ännu men med tiden strömmade det till mer och mer och min förhoppning är att fler efter en mycket stabil spelning blivit varse om att Spiders är värda en och annan lyssning. Samma stabilitet och allmänna trygghet bevittnas under Electric Boys, även om det knappast kan ha förvånat någon att dessa veteraner, med den alltid så coola Conny Bloom i spetsen, vet hur man levererar.

Crashdiet är en helgens absolut roligaste spelningar i min värld. Undertecknad såg dem senast 2018 på Sweden Rock, då sångaren Gabriel Keyes fortfarande var väldigt ny i bandet. Nu, fem år senare, så märks det med råge hur Gabriel blommat ut i rollen som frontman, vilket är riktigt kul att se. Även om originalmedlemmen Martin Sweet står bredvid och briljerar med sitt spel och sin scennärvaro så får han emellanåt se sig bortsprungen av Gabriel som vid flera tillfällen lämnar scenen och ger sig ut i publikhavet för att ta in den glödheta stämningen. Energi av detta slag är precis vad som behövs för att dra ner höga elpriser.

Recensioner på Bandit Rock Partys headliners 2023:

H.E.A.T:

Det må låta lite märkligt men när det annonserades att originalsångaren Kenny Leckremo var tillbaka i H.E.A.T kände jag en liten besvikelse. Erik Grönwall hade under drygt 10 år verkligen satt sin prägel på bandet och flera av H.E.A.T.S enligt mig bästa låtar är inspelade med just Erik på sång. När det nu var dags för mig att se bandet för första gången sedan Kennys återkomst så önskade jag helt enkelt att bli övertygad. Och tja, det går inte att säga annat än att om någon skulle ersätta Erik så var det just Kenny. Det var ändå hans röst och hans scenpersonlighet som gällde när H.E.A.T en gång i tiden startade. Jag märker under spelningens gång att jag saknar Erik lite för mycket på den intensiva “One By One” men annars så klaffar allting. När spelningen startar med radio-hitten “Back to the Rhytm” så är Kenny hetare på gröten än självaste pyrotekniken, när han både springer och studsar runt på scenen med samma intensitet som tjuren Ferdinand när denne blivit stucken av en humla. Det är kanske något övertaggat…men samtidigt väldigt effektivt då samma energi smittar av sig på publiken som jublar och klappar takt.

Interaktionen med publiken håller sig intakt resten av kvällen och i låtar som “Rock Your Body” och “Living On the Run” så är draget i publiken extra övertygande. Under avslutande “A Shot at Redemption” tar för övrigt Kenny toner som inte kan kallas något annat än mäkta imponerande. Två tummar upp!

Smash Into Pieces:

Bandet som i stort sett alla besökare vill se under lördagen. Efter succén i Melodifestivalen så har Smash inte haft en lugn stund och deras sommarturné kan, minst sagt, beskrivas som intensiv och innefattat allt från internationella festivalspelningar till akustiska spelningar i en ruin i Visby. Publiken består numera av allt från gamla fans (mig själv inkluderad) som blir lyckliga över att höra hur den mer metal-influerade “Stronger” dammas av live, till barnfamiljer som givetvis älskar att sjunga med i “Six Feet Under”. Under spelningen i Kungsan så har Benjamin Jennebo av någon anledning en ersättare på scenen, som dock finner sig väl i situationen och vågar ta för sig. Per Bergquist är som vanligt den bandmedlem som är mest rörlig och tillför både inlevelse och energi, medans Adam i vanlig ordning imponerar med sitt breda röstregister, i allt från krävande powerballader som “Broken Parts” till typiskt rockiga spår som “Boomerang“. Att ha fått följa Smashs utveckling under åren från de första stapplande stegen till att nu få se dem imponera med en stor produktion och en jävligt entusiastisk publik är stort. Räkna med att vi kommer få se dessa killar i ännu större format framöver.

Mike Tramp (Songs Of White Lion):

“Nu har alla barn fått sitt, så nu är det mammornas tur” säger Bandit Rock-profilerna när de presenterar Mike Tramp, som fått äran att avsluta helgens festival. Det är sant, genomsnittsåldern på publiken framför scenen har plötsligt höjts och Mike Tramp har sedan det begav sig med White Lion på 90-talet slutat blondera håret. “Im too fucking old to have blonde hair now” som han själv säger skämtsamt. Han har även behövt sänka tonarten på flera av White Lion-låtarna, men det är inget som bekommer en. Självklart är det bättre att han framför dessa klassiker på en nivå han behärskar, istället för att göra en Vince Neil. Ska jag beskriva Mike Tramps spelning med ett ord så blir det “mysigt”. Vi snackar inte om några hastiga rörelser eller om en storslagen scenshow. Det är bare ett gäng herrar med gitarrer som spelar gemytlig musik, en ljummen sommarkväll, och de gör det med värdighet och inlevelse. Det låter stabilt och ganska svängigt under låtar som “Tell Me” och “Wait” samt finstämt och harmoniskt under låtar som “Cry For Freedom” som Mike tillägnar till Ukraina.

Allra vackrast blir det såklart under mästerverket “When the Children Cry” där publiken både sjunger med i samklang samt lyser upp den skymmande kvällen med sina mobilficklampor. Mike framför låten med känsla och säkerhet och ler stort åt jublet efteråt. Ett fint ögonblick.

TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Josefin Tiderman
EVENEMANG: Bandit Rock Party 2023
DATUM: 28-29/7-2023
ARENA: Kungsträdgården, Stockholm
BÄST: “Stronger” med Smash Into Pieces.
SÄMST: Alla som tar med sig hundar och småbarn utan hörselskydd in på området. Skäms på er!

Relaterade artiklar