Kiss krossar alla förväntningar på Dalhalla

Herregud. I mäktiga Dalhalla påminner Kiss oss alla om varför de en gång i tiden erövrade världen. Vilken käftsmäll. Vilken jävla show. Vilken avslutning.

Ja, jag vet. Det här med Kiss och avsked har vi hört väldigt många gånger genom åren. Det finns all anledning att vara skeptisk till att även de utsålda spelningarna i det storslagna kalkbrottet Dalhalla verkligen kommer vara de sista på svensk mark. Å andra sidan är både Paul Stanley och Gene Simmons, som de sista kvarvarande originalmedlemmarna, 70+ och någonstans börjar nog även de inse att alla shower har ett slut. Om Dalhalla nu verkligen är sista Sverige-besöket så kan man med glädje konstatera att dessa legender avslutat med flaggan i topp. Eller nej, flaggan i topp är inte tillräckligt högt. Vi säger att de avslutat med en månlandning.

Först och främst så måste det sägas: För mig är detta inte bara en konsert, utan flera utomstående element bidrar till denna magiska upplevelse. Bussresan ut mot spelplatsen, där passagerarlistan består av allt från festsugna veteraner som hängt med Kiss sedan både 70 och 80-talen till barnfamiljer där familjens 10-åring är lyrisk över att få se sina idoler för första gången, är bara den speciell. Det är en kärlek till musiken i luften och förväntningarna över vad som komma skall fyller en med tacksamhet över att ens vara på plats. När man sedan ser det otroligt häftiga och maffiga kalkbrottet, långt ute på vischan, öppna upp sig framför synfältet så är fascinationen ännu starkare. Det råder ingen som helst tvekan om varför så många kallat Dalhalla för Sveriges coolaste konsertarena. Atmosfären och miljön är storslagen och jag kommer på mig själv att stå och rysa (och det beror inte på det ihärdiga regnet som ligger över oss). Tanken på att se hur ett av världens mest ikoniska hårdrocksband ska ställa skåp på just denna plats….det är obeskrivligt. Men först var det dags för förbandet.

The Night Flight Orchestra:

Detta band känns sorgligt nog en aning fattigare sedan David Anderssons tragiska bortgång ifjol. Ändock har de inte på något sätt trappat ner på sitt spelande och det bästa sättet att hedra det musikaliska arv som Andersson varit med och skapat är just genom att låta musiken leva vidare. Det är sällan lätt att vara förband, särskilt inte under rådande omständigheter (dvs en kräsen publik av Kiss-fanatiker samt regnoväder som får åskådare att gömma sig under ponchos istället för att dansa conga-tåg) men bandet gör dock fortfarande en stabil och gemytlig spelning. Björn Strid strålar ordentligt, i vanlig ordning klädd i vit kavaj med guldbestyr, och tar toner som bara han kan och övriga bandmedlemmar bakom, framförallt körsångerskorna Anna Brygård och Åsa Lundman, backar upp med bravur och ger låtarna lite tyngd. Publiken må vara i tråkigaste laget, men det är fint att se hur Night Flight Orchestra inte låter det bekomma dem utan bara kör på, med sann professionalism.

Kiss:

“You wanted the best, you got the best! The hottest band in the world, KISS!” ljuder det som vanligt ut över publikhavet innan skynket faller, pyrotekniken smäller och Kiss hissas ner från taket till tonerna av “Detroit Rock City” samt publikens jubel. Dalhalla är en pampig men också intim spelplats, vilket leder till att Kiss massiva pyro känns större än vad det gjort på en inomhusarena och akustiken är faktiskt helt suverän. När odödliga klassiker som “Lick It Up” och “Deuce” studsar mellan kalkbrottets stenväggar så får publiken njuta av en skarp ljudbild, som knappast hade gått att göra bättre. Paul Stanleys sång är ett ständigt återkommande ämne och nej, det håller inte överallt och ja, det är säkerligen förinspelad sång på somliga partier men varför bry sig? När musiken dundrar fram som en ångvält och publikens skrålande stiger upp mot skyn, tillsammans med ännu mer bomber och raketer, så är euforin i luften så tät så att det verkligen inte kan eller bör finnas en kotte därute som har invändningar mot att Stanley inte håller måttet i exempelvis “Heavens On Fire“. Kiss är beryktade för sin show. Det är den alla kommit för att se. Och show, det får du SANNERLIGEN.

Visst, har man sett Kiss live tidigare känns mycket igen. Det podium där Eric Singer sitter med sitt trumset höjs upp i luften medans han bjuder på ett intensivt och underhållande trumsolo, Gene Simmons både flyger och spottar blod innan hans kraftiga (ja, han kan än) röst tar i för kung och fosterland i “God Of Thunder“, hela bandet är samspelta och har en fin interaktion med fansen i både “Love Gun” och “Black Diamond“. Vi har sett det förr, MEN just denna kväll, på en plats som Dalhalla, så känns allting mer tajt, mer intimt, mer vitalt och mer gåshudsframkallande än tidigare. Visst, en skitnödig kritiker som vill hävda att allt var bättre förr, kan väl gnälla hur mycket hen vill på enformiga gitarrdueller och på att man sett tillräckligt av Simmons långa tunga. Men man kan dock inte vifta bort Eric Singers finstämda version av “Beth“. Eller festen som uppstår när publiken får bolla med stora ballonger under den alltid så effektiva “I Was Made For Loving You”. Inte heller går det att vifta bort den allsång som uppstår i “Rock N Roll All Nite” innan allting avslutas med ett gigantiskt inferno av eld och fyrverkeri (som fick avslutningsfyrverkeriet på årets 30-års jubilerande Sweden Rock att framstå som en kinapuff).

Med denna inramning kommer Kiss show till sin absoluta rätt och av alla gånger jag själv sett bandet så har de aldrig låtit eller sett bättre ut än vad de gjorde på Dalhalla. Precis denna kväll bevisade de varför de en gång i tiden erövrade världen. “We will never forget you” utbrister Paul Stanley strax innan kvällens klimax. Well, we will never forget you either, Kiss.

TEXT & MOBILFOTO: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
KONSERT: Kiss, The End Of The Road World Tour
ARENA: Dalhalla, Rättvik
DATUM: 2023-07-12
BÄST: SHOWEN!

Relaterade artiklar