Skivpanelen listar nu albumen från JUNI 2023

Nej, det här var en comeback som man hade klarat sig bättre utan. Ifall det fanns fantasilösa inslag på Shakras platta så är ”SIX” med Extreme ett vandrande mellanmjölkspaket där bäst före datumet gick ut någon gång före millennieskiftet. Inledande ”Rise” blir genast ansiktet utåt för alldaglig rockkaraoke på valfri kryssning och på det spåret fortsätter det fram tills ett något mer innovativt spår som ”X Out” uppenbarar sig. Glädjen grusas dock direkt därpå då den absoluta botten nås i Beach Boys-influerade ”Beautiful Girls” och räddningen för denna produkt är därmed utom synhåll.

Är det något Sverige är kända för inom rockvärlden så är det vår death-metal och Scar Symmetry är ett bevis på att tillväxten för death är både stark och intakt. Det har gått hela 9 år sedan senaste skivsläppet och man kan riktigt höra på tongångarna hur otåliga bandet har varit över att släppa detta verk. Ljudbilden är kristallklar och ondskefull på samma gång. Övergångarna mellan Lars Palmqvists rena sång och Robert Karlssons avgrundsdova growl är djupt imponerande och gifter sig väl med melodierna som drivs på av Per Nilssons snygga gitarrslingor. Detta kan inte beskrivas som något annat än en musikalisk käftsmäll.

Oftast känns inte den här typen av garagepunk särskilt eftertraktad år 2023 men det finns alltid undantag och Rancid är ett sådant. Förutom att tilltaget med 16 låtar och ändå klocka in albumet på blott 29 minuter är smått underhållande så är det också smart. Här finns inga möjligheter för lyssnaren att sväva bort i andra tankar eller att tråkas ut med solon, utan här är det pang på, med rebelliska och samtida texter (tex The Bloody And Violent History) och ett väl sammansatt arrangemang (tex New American) som får varje låt att kännas vital, utan att för den sakens skull kompromissa med sitt old-school sound.

Här visar sig den klassiska melodiösa hårdrocken från sin allra tryggaste sida. Det låter precis som förväntat, Shakra håller sig till det de kan bäst och bjuder inte på några experimenterande utsvävningar. Ibland blir det lite väl fantasilöst, exempelvis i ”Walls Of Hate”. På det stora hela är det dock denna typ av rock som slagit brett och bidragit till genrens storhet. Här finns gott om effektiva refränger, melankoliska texter och skarpa riff. Ett album som ingen kommer kalla stilbildande, men också ett album som vilken rocker som helst kan avnjuta under festliga tillställningar.