FUZZPROFILEN: Patrik “Putte” Lidfors från Grandier

Norrköpingsbandet Grandier släppte häromveckan nya låten No Name Sky med Lea Alazam från bland andra Besvärjelsen på sång. Vi bytte några ord med Patrik “Putte” Lidfors.

Det har skett en del förändringar i laguppställningen sedan ni släppte erat debutalbum The Scorn And Grace of Crows. Vilken spelartrupp matchar ni nu?
– Kärnan i Grandier är numera en stark duo i form av Patrik “Putte” Lidfors och Hampus Landin. Den tidigare basisten och sångaren Lasse, har efter mycket eget överläggande valt att kliva åt sidan till förmån för andra projekt som låg honom närmare om hjärtat. Allt gott med hopp om välgång för honom!

Men nu har vi ju tagit ett ordentligt omtag och har ett bra samarbete med Lea Alazam på en feature, så vi ser lite ljusare på framtiden. En till singel finns helt redo för släpp, oklart när dock!

Hur skulle du beskriva skillnaden i soundet på er nya låt No Name Sky jämfört med debutplattan och ger den en bra fingervisning mot var ni är på väg som band?
– Med Hampus på trummor så har approachen naturligt blivit en annan, där mer attack och aggressivitet driver mina lite mer skitiga riff framåt, utan att på något sätt tappa vad som gjorde första plattan så atmosfärisk. Doom/Stoner-kärnan är intakt men yvigare, vassare, råare ihop med en perfekt sluten cirkel i och med Leas melankoliska touch på sång. No Name Sky ger helt klart en fingervisning mot vart vi är på väg vad gäller tempo och stökighet, nästkommande singel kommer även ge en fingervisning om att melankolin finns kvar men på en betydligt skörare nivå.

Hur har bandets namn kommit till och vad representerar det för er som band?
– Bandets namn fanns där sedan ett tidigare försök att starta upp ett projekt, ett namnförslag lades och gillades. Urbain Grandier är en intressant historia om religion(katolsk), sex, nunnor, falskhet, dubbelmoral och makt i allmänhet samt inte minst kontrakt med djävlar och demoner. Namnet representerar nog mest ett avståndstagande från kyrka och religion.

Det verkar som om ni ännu inte har spelat live. Har ni några framtida planer för att framföra era låtar inför publik?
– Lagom till första skivan blev färdig så kom den beryktade pandemin och satte käppar i hjulet för en release och för en scen att spela på, precis som den lamslog resten av branchen. Och med en försening på dryga året innan plattan väl kunde släppas från den var färdig, så var både engagemang vilja och ambition borta, och varför att den första releasen aldrig fick den chans den förtjänade. Med en då ”ny” konstellation av Grandier, och med en önskan om att hitta ”rätt” med kompletterande medlemmar, istället för att hitta någon ”fort”, så kom live-spelandet av sig helt.
Med omtag gjorda så är det vår ambition att sikta mot livescenen så snart vi kan. Några gig har vi faktiskt gjort trots allt!

Skraeckoedlan är det i särklass mest kända Norrköpings-bandet inom fuzzscenen. Hur upplever ni den lokala scenen bortom dem?
– Det här är en liten klurig fråga faktiskt, även om Ödlan är det mest kända stoner/doom bandet i stan, så vill jag påstå att fuzzscenen saknas helt i Norrköping, de doomband som fanns, exempelvis Griftegård finns ju inte kvar. Stonerband i övrigt har jag ingen koll på alls om det finns några, kanske bara jag som är ouppmärksam dock haha.

Vad lyssnar du själv på nu och är det något du skulle vilja rekommendera?
– Ja jösses! Besvärjelsen, vilka jag faktiskt upptäckt i och med vårt samarbete med Lea, sen har vi ju Gaupa, Ruby the Hatchet, listan blir bara längre, och ganska så ofuzzig! Har inte direkt hittat något nåt nytt tungt doomigt fuzzigt som dragit till sig min uppmärksamhet. Jag vill dock slå ett stort slag för Marcos och Majestic Mountain Records växande roster, där finns en hel del gobitar att lyssna på!

I förra Fuzzprofilen hade vi med Ståle «Captain» Rodvelt från Kal-El. Vad skulle du vilja hälsa till honom och bandet?
– Skål och God Talt! Hoppas vi ses igen!

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)