2019 såg jag Low Cut Connie avsluta festivalen STHLM Americana på Kägelbanan. Något som då skulle bli den allra sista konserten i lokalen, bland annat på grund av klagomål från grannar. Men ödet ville annorlunda och i vintras kom det glädjande beskedet att Kägelbanan, med anor från 1887, återöppnas.
Ljudanläggningen är utbytt och det har skett en del mindre ytliga renoveringar. Ventilationssystemet verkar man dock inte gjort något åt för det är vidrigt varmt hela kvällen. Det låter inte hindra The Struts sångare Luke Spiller från att springa in på scenen iförd en glittrig kavaj som ser allt annat än sval ut. Såväl energin som svetten sprutar ut från första tonen. I spelglädjen och det energiska framträdandet ligger också en stor del av hemligheten i The Struts framgångar. Samt givetvis den fantastiske Spiller som har alla egenskaper en perfekt frontman ska ha och några till. Han fullkomligt utstrålar alla andra glam-hunks på scenen den här kvällen.
Publikfrieriet är skamlöst; det filmas med publikens mobiler från scenen, kastas ut svettiga handdukar och provas några frontrowers hattar. Allt till stor förtjusning och det var länge sedan jag upplevde en publik lika glad, bubblande och entusiastisk. Det är fest hela vägen.
Låtmaterialet hade gärna fått kläs i en punschigare liveskrud, ibland blir det lite väl lättviktigt. Bäst lyckas man i Wild Child och I Do It So Well. Det råder dock ingen tvekan om att den här klatschiga samlingen sånger har refränger för de stora arenorna. Vi får provsmaka titelspåret från kommande (3:e november) albumet Pretty Vicious och Lordes megahit Royal ges power pop-behandlingen à la The Struts.
Trots att soundet har mer gemensamt med senare band som fört glamrocken vidare, exempelvis The Darkness och The Ark, än gamla glittriga 70-talshjältar så går det såklart inte att bortse från Queen och Freddie Mercury; det teatraliska uttrycket, delar av låtarrangemangen, Stillers påfågelaura och Queen-logga på överarmen och så vidare. Sittandes vid flygeln innan första extranumret kan sångaren inte heller bärga sig längre: “Mama, just killed a man, put a gun against his head…”. Stort jubel förstås och efter en finstämd Fire och en exploderade final med It Could Have Been Me är segern klar. The Struts får oss att glömma det pissiga världsläget för en stund, släppa loss och bara ha kul.
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)
EVENEMANG: The Struts
ARENA: Kägelbanan, Stockholm
DATUM: 16/8
BÄST: Samspelet mellan band och publik
SÄMST: Att man är genomsvett redan innan spelningen börjat
- FUZZPROFILEN: Robert Lamu från Skraeckoedlan - 2024-06-12
- The Black Crowes rock ‘n’ roll-hyllning i Köpenhamn - 2024-06-06
- Early Bird-biljetter till Fuzz Festival #5 - 2024-05-22
