INTERVJU: Skinny från Deathstars

Deathstars släppte nyligen sitt femte studioalbum i Maj och rev av en bejublad konsert på Swedenrock i Juni. Jag ringde upp Skinny för ett tag sedan och det blev ett långt snack om nya plattan, problem på förra turnén och mycket annat!

Tjena, Tony från Rockbladet här.

Trevligt! Hej – Skinny. 

Jag tänkte börja med att hoppa tillbaka lite. 2003 står det på Wikipedia att Skinny blev officiell medlem 1:e oktober, så det är 20 år sedan nu så du har något sorts jubileum i år då? 

Ja, men det känns det som att det är när man lyckats hålla ut så här länge. Då har man jubileum för allting hela tiden. 

Ja ja, hur känns det nu då med med 20 år under bältet då? 

Ja alltså, det känns ju… det kan jag ju lätt erkänna, men det är ju svinkul att ha ny platta ute. Den här tog ju lite längre tid än vad det brukar ta. Men vi har ju aldrig varit särskilt snabba mellan plattorna, men den här gången blev det några år till. 

Om vi kikar lite från början innan ni drog igång Deathstars igen så hade ni en lite besvärlig turné som ni behövde vila lite efter. Kan du berätta lite om det? 

Exakt, senaste skivan kom ju 2014 och då skulle vi turnera med den och då började vi väl i Europa och sen var vi någonstans i Österrike och fick fel på bussen. Det var någonting med kylaren och vi fick lämna in den på lagning, så då fick vi ställa in ett gig i Italien. Sen så påstod de att bussen skulle vara klar och fixad så vi hoppade på bussen igen och tänkte ”Perfekt! Vi hinner till nästa italienska spelning!” Vi hinner väl kanske 1,5 timme längs med vägen då alla börjar skrika att vi måste springa ut ur bussen. Det här var ju 6 på morgon så vi hade ju gått och lagt oss igen och då är bussen helt rökfylld och det bara smäller och exploderar bakifrån motorn så det var ju bara att springa ut i strumplästen i 5 grader och se hela bussen brinna upp. Fan vad hemskt. Ja, så det var ju en härlig del och sen så när vi var i Australien på en festivalturné som gick i konkurs så vi fick aldrig betalt trots att vi hade legat ute med flygbiljetter och övervikt och allt sånt där. Det kostar en del om man flyger till andra sidan jorden. Sen var det problem i USA och problem i Sydamerika också så när vi kom hem så kände man bara ”Nej, nu tar vi en liten paus här och vilar upp oss.”. 

Var det inte någon olycka i USA någonstans? 

I USA fick vi en väldigt intressant chaufför som vi gillade att röka på lite innan varje resa. Det här upptäckte vi ju att han gjorde långt senare, men det förklarade ju ett och ett annat. Redan när vi klev på bussen så hade han ju lyckats backa in i någon stolpe så vi hade ingenstans att stoppa våra väskor så vi fick ha dem inne i bussen. Så jag var bara ”OK! Vi kör, vi kör vidare!”. När vi hamnade i Texas minns jag att jag stod och mikrade någon nudelsoppa. Mikron satt ju självklart långt uppe och då tyckte han det var skitbra att köra över en amerikansk trottoarkant precis när jag skulle ta ner den där och jag fick all soppa över mig. Det var ju ingen fara med bussen, men det gjorde jävligt ont. Sen hamnade vi i San Francisco och han krockade på motorvägen så vi blev stående där. I Vancouver där upptäckte han att hans väska blivit stulen så han gick runt och skrek en hel dag och glömde att sova så att vi inte hann till nästa spelning som också var någonstans i Kanada. Då fick vi ställa in 2-3 spelningar och hamnade efter mycket om och men någon vecka senare på väg in i New York då han skrapade av alla ventilationstrummorna på taket. Jag antar att han tog fel väg in i stan så han fastnade i någon tunnel där. Det skrek ju något så in i helvete! När vi väl kom fram i Georgia så hade vi kört med öppna fönster. Generatorn funkade inte längre så att det var ju så kokhett. Vi hade ingen air-condition och det var fullt med gräshoppor och mygg i hela bussen. Det var typ en motorhuv och några bultar kvar av bussen så vi kände att ”Nej, nu nu tar vi in på hotell!”. 

Men sånt där måste vara rätt bra inspiration till nya låtar?

Jag tror inte vi har någon låt som handlar om det där, men det gör ju sitt med psyket det där så att av den anledningen så kanske det är inspirerat så. 

OK, så en välbehövlig paus efter det här lilla kaoset då kan man säga? 

Ja, men alltså det är inget nytt, vi har alltid haft otur. Det händer alltid saker runt om oss. Men just inför förra plattan då kände vi att med våra mått mätt så var vi ganska uppstyrda. Vi visste vad vi skulle göra. Vi hade gjort budgetar och vi hade liksom allt, men då började allt annat skita sig och för en gångs skull var det inte vi som ställde till det alltså och det var ju ganska jobbigt. Men vi behövde något års paus och sen börjades det skrivas på skivan. Den var väl i stort sett klar lagom till pandemin inkom och då kände vi att vi fick lite extra tid och då skrevs det lite nya låtar och jobbades lite på låtarna och det känns som att det var det som gjorde att plattan lyfte till det vi har idag.

Jag tänkte på plattans namn – Everything Destroys You – det känns ju som den har lite att göra med allt ändå?

Ja, men det där går ju applicera på vad som helst. Det är bara att se sig om i världen liksom. Jag tror inte alla mår skitbra av sociala medier. Jag tror inte alla mår skitbra. Men det handlar ju om oss själva. Där är vi så jävla egoistiska så att plattan handlar ju om oss. 

Ja, men det är väl bra? Då presterar man ju något eget istället. Det känns ju som det ofta är någonting som är baserat på någon bok eller någonting som spinner vidare på något. Här känns som du får lite mer med gnista och blandar in lite av era egna synvinklar. Då får ni ett eget uttryck och jag tycker det känns bra hur ni fått till det. Men om vi kollar på processen nu då, vad jag förstår så är det väl Nightmare som som kom med idéerna och sen jobbade ni tillsammans, eller hur gick det till? 

Den här gången har det varit en tajtare process mellan Nightmare och Whiplash där det redan kanske fanns en låtgrund, eller bara bara kanske en en vers eller en en brygga eller någonting, så testade vi att göra melodi på det och såg vart melodin vill och på så sätt veta vart musiken skulle ta vägen. Förut har vi mer jobbat med att vi hade färdiga låtar och sen skulle man försöka passa in melodier på det och det. Det blir väldigt begränsat, så det är väl den största skillnaden. Sen så är det väl att vi hade i bakhuvudet hela tiden att vi ville ha några låtar som var lite mer upptempo och lite mer party än förra skivan. Förra skivan var mer introvert och så… men det är väl det. Det var väl så vi försökte jobba och det känns som att det blev ett bra arbetssätt. 

Det känns ju som att det är en bra mix som ni fått ihop där. Men nu har ni fått tillbaka katten också. Hur har det spelat in? 

Ja nej men alltså man blir ju genast jävligt mycket snyggare eller vi andra blir fulare men som helhet blev vi ju jävligt mycket snyggare att titta på, så det är ju skönt. Sen så känns det som han spelar bättre nu för förut var han jämt så jäkla full. Det kunde vara mycket rundgång och en och annan sur ton, men nu känns det som han bryr sig om vad han spelar också, så det är ju jätteskönt. 

Har ni varit med i låtskrivandet något den här svängen? 

Både han och jag vi är ju inte med på det sättet. Låtskrivarmässigt kommer vi med riffidéer och sånt där och så kanske vi kommer med något litet fragment här och där, men mest är det ju Nightmare och Whiplash som skriver, sen kan ju vi ha idéer och arrangera riffen och lite sånt. Det är märkligt med Nightmares process – han blir extra taggad att skriva sitt om vi skickar idéer och låtar och sånt, så det gillar han att vi gör. Men det är väldigt sällan det kommer med utan det är som att vi ska skriva lite för tomma intet för att han ska få upp hungern, men det är toppen. Men då kan vi använda de låtarna till annat. 

Ja just det – An Atomic Prayer, den är hur bra som helst, jag säger till redan nu att ni måste spela den live!

Ja det vill jag, men jag vet inte. Vi börjar inte med den i alla fall, men det är en av mina favoritlåtar, det håller jag med om. Det är ju progressiv rock skulle jag vilja nästan lova, så är det ett mellan parti som man aldrig vet vart det ska sluta. Det är absolut en av mina höjdarlåtar på plattan. Men jag är tveksam till om det är en livelåt, självklart kommer vi ju testa liksom men…

Ja, ja, jag fattar, ni typ repar och testar vad som funkar och sen får man se vad som dyker upp live. Har du tänkt på på introt – är det medvetet att det är lite Terminator 2 i början?

Nej, jag har inte tänkt på det, men det låter ju sjukt logiskt, för det är ju nog en av Nightmares absoluta favoritfilmer.

Jag tänker också på The Churches of Oil som också har lite samma ton och lite kyrkorgel nästan. Det är ju något också som går igen lite grann i plattan i bakgrunden på andra låtar också. Är det något medvetet val som ni har tänkt för att få in de tonerna lite grann?

Jag tror inte det är tänkt så alltså. Det är väl ett ganska klassiskt drag. Det är bara att lyssna på Black Sabbath också. Det är väl så man gör om man vill ha det lite mystiskt. 

Men jag gillar mixen i alla fall. Ja, det måste vi ju prata om. Hur kändes det att skicka iväg sina låtbarn till Jay Ruston och förhoppningsvis få tillbaka de som bättre versioner av sig själva? Hur kändes det när ni fick tillbaka mixarna? 

Grejen är ju att Ruston var ju inte vårt förstahandsval utan barnen var iväg på ett litet lågpriskollo först. Men det kändes inte rätt alltså. Vi har ju en en bild av hur vi ska låta och det känns när en låt skrivs, då vet man ju någonstans att det här är vad vi förväntar oss liksom. Vi har ju bara jobbat med en mixare tidigare – Stefan Glaumann och då har man ju vetat någonstans att man behöver vara inne och pilla lite här och där för att få det man vill. På den här skivan tänkte vi ”Men nu finns det så många duktiga så vi provar någon annan!”, men första alternativet funkade inte jättebra så då började vi leta efter andra. Då var vi smarta nog att ta in 3 eller 4 olika tror jag där alla fick göra en mix var för som ett test och då vann Jay. Det kändes ”Ja, han fattar vad vi gör!” och på varje låt var det knappt någonting att pilla på när de kom tillbaka utan han fattade den och det var så jätteskönt. Men han kostar ju därefter också tyvärr. 

Jag tänkte på det här med anti allt i låten Anti All förresten. Anti allt är det någonting som har gått igen sedan långt tillbaka eller är det något som dykt upp nu?

Det skulle du egentligen fråga Andreas, men jag tror återigen så är det väl som alltid med våra texter. Någonstans är ju utgångspunkten oss själva och det är liksom den här inre konflikten att ja, man kanske inte räcker till eller man har det jobbigt med sig själv och då blir man väl lite anti allt. Sen måste jag ju säga också att en stor bit har en någon slags svart komik och det är viktigt med distansen till det och det är liksom sällan det är svart eller vitt utan det finns ju oftast en en ganska komisk underton och då är det väl lite fuck the world, men du ska liksom omfamna mörkret, men göra något kul av det. 

Så ja, men lite glamoröst mörker då. Det är ju typ Flykten från New York-disco och någonting åt det hållet och så lite dödsmetall bakgrunden där ungefär det är någonstans där jag placerar Deathstars och om du får spekulera lite på ett favoritscenuppträdande – kanske teatraliskt 100 % Deathstars. Hur skulle du vilja att en sådan skulle se ut? 

Det är ju jävligt svårt, men vad fan.. Ja alltså, det är ju jäkligt snyggt, men bara sådana här klassiska blinders, varmt ljus och som vi har i det senaste videon – en jäkla massa glitter som är jobbigt att städa bort. Arrangörerna kommer väl inte vara så jäkla glada, men annars är det ju bara fullt ös. Jag tycker inte det behövs så mycket. Det är klart, spelar du stora arenor och sånt där så… men vi fyller ju inte det, utan det bästa det är en 500 till 1000 personers-klubb och fullt ös och fylla en sådan scen och aldrig stå still utan det ska vara svett och svart. Det är bra. 

OK, så du vill inte ha en sån här teatralisk bakgrund, utan det ska liksom vara rak metal in your face och så mycket energi?

Jag tycker man kan göra jäkligt mycket visuellt bara med med snyggt ljus. En bra ljustekniker och snyggt ljus liksom, det kommer man långt på. Jag tycker Slayer ofta har kört det där jäkligt bra med enkelt vitt ljus och sådär. Jag säger inte att vi bara ska ha vitt, men att det går att göra väldigt effektfulla saker med små medel bara man tänker till, men jag tror inte vi skulle börja bygga upp en stad bakom oss. Vi var förband till Cradle of Filth för en massa år sedan och då hade de byggt upp en skog på scen. Det kändes väldigt apart. 

Jag fattar vad grejen med Deathstats kommer från – pop från popstar till deathstar och så där, men man vill ju ändå se någonting med Star Wars på scen någon gång. Det hade ju varit någonting för att dra humorn ett extra varv och jävlas lite med folk, eller? 

Räcker det inte att jag är lik Jar Jar Binks? 

Haha. OK! Ja vi köper det här direkt. OK, men apropå ljus och ljussättning, sist på Slayer i Stockholm – jag kommer också ihåg just det där röda ljuset när de vände korsen och så där så kom det med vitt exakt. De satte stämningen perfekt. Det är alltså det där ni lägger erat krut?

Nej, det har vi inte gjort alltså. Det är ju återigen där kostnadsfråga. För att göra något extra så måste man kanske resa med ljus som tar plats så att det det är inte klart att att vi kommer ta med det, men någonstans är målet, eller visionen att kunna bygga en satt design där det får plats och är mer… men det är ju knappt knappt att det går runt att turnera nu för tiden. Man får hoppas att det är en liten övergående period alltså. Det är ju fortfarande postpandemi och många saker gick ju i konken och nu finns det inte tillräckligt med bussar och busschaufförer så att de priserna sticker ut. Och dieseln är ju dyr och allt sånt. Sen är det många spelställen som börjar ta ut hutlöst med procent på merchandise. Att den enda inkomst man då kanske har kvar ska spelställena ha i stället och återigen så blir det väl artisterna som kommer hem med 0 och och får jobba 2 jobb vid sidan av för att hålla igång butiken. 

Och sen har vi ju ett det andra tveeggade svärdet med social media, men där har ju folk börjat höjt rösterna om det här med spelställenas procent osv och att man köpt mer merch online, så man får väl hoppas att det kommer något gott ur social media med mer medvetenhet, så det finns ju lite hopp. 

Ja, problemet är väl också att det det hela tiden är en föränderlig tid och det det känns som att det kanske är lättare för någon som är yngre och på något sätt kommer in i det här naturligt att man måste hänga på det senaste. För en annan stofil så är det ju ”Fan, vi sitter och har möten om tiktok! Var det det här jag övade gitarr för liksom!?”. 

Ja, det där måste ju också vara lite surt. Det blir liksom för få procent gig och gitarrer och så blir det för mycket procent på det andra som man måste hålla på att hitta på grejer med och underhålla. 

Man får ju göra det på sitt sätt. Det har alltid varit viktigt att synas och höras. Det går ju hand i hand. Man kan ju inte sitta hemma och tro att allt löser sig. Allt hör ihop, det är ju det som någonstans gör att folk fattar att vi har en produkt ute och man får bara se till att hitta någonting man tycker är kul i och göra det på sitt sätt. Annars om man ska hålla på och följa alla trender och challenges och sånt där, man hamnar snett då.

Ni spelar ju på en del olika festivaler till exempel. Det är ju inte bara metal, folk gillar ju er är från pop-hållet också till exempel så ni skulle ju kunna köra dubbelt. Finns det några gränser för hur en Deathstars-låt ska låta skulle du säga? Finns det någon specifik gräns? 

Nej, det tror jag inte, men i och med att det är Nightmare som skriver musiken så det blir ju någonstans i hans spektra. Han lyssnar ju på mycket olika typer av musik, men han har nog sina egna ramar, det har han nog. Men samtidigt är allt värt att prövas tror jag. Det har ju funnits låtar som är jättebra, men det kanske inte känns som de passar in på plattan. Det känns inte som en låt för plattan och då har det kanske funnits bara en synt och sång till exempel. Jätte-jättebra, men det kanske kan användas till något annat, eller jag kanske har gjort någon en akustisk bit liksom, men det passar inte in. Jag tror ändå att vi tänker att det ska funka komponentmässigt, liksom. 

Men är det mer musikmässigt då eller är det dynamiken mellan låtarna i låtordningen? 

Det är nog musikmässigt, skulle jag tro. Sen har det ju självklart med dynamiken att göra, men vi försöker ju alltid hitta en bredd i låtarna. Vi har ju tyngre långsammare låtar, vi har rockrökare och försöker alltid hitta en balans så att det finns lite av allt. Men det är klart det hade varit lätt att ta ut svängarna mycket mer, men jag tror inte intresset för det finns riktigt utan vi vill ha vår vår grej liksom. 

Jag gillar förresten den här storyn om när du skulle börja spela med Deathstars att du hade lovat att du inte skulle lyssna på dem, men nu spelar du med dem. Hur känns det efter så många år? 

Ja, jag var inte så jäkla begeistrad. Det är att börja spela med dem när när Andreas frågar mig första gången, det var verkligen långt ifrån någonting jag ville göra, men jag hade ju inte lyssnat på dem då utan det var ju bara att jag visste att det var en x-flickvän som gillade dem väldigt mycket och tyckte de var snygga så då hade jag fått en en viss bild av dem. Men nu efteråt så börjar man ju tröttna på dem istället. Nu har man ju känt dem så länge, så nu är man ju liksom som ett gammalt par gånger 5 istället, haha.

Hur håller ni gnistan uppe inom bandet?

Jag tycker det viktigaste är ju att ses och och träffa varandra. Det som har varit svårast den här perioden, under pandemin och så när man liksom inte ses så mycket och det är bara Messenger-trådar och det är missförstånd för att folk inte uttrycker sig i hela meningar eller någon har lite lågt blodsocker och bara svarar något drygt. Så att bara ses och och få lite den här klassiska personliga dynamiken det hjälper ju så jäkla mycket då det blir konstruktivt igen. Det är det är superhärligt. 

Har du någon förebild på bas? 

Nej, egentligen inte alltså. Jag har spelat över 20 år, men gitarr har ju alltid varit huvudinstrumentet, men nu känns det ju typ fifty fifty för att man spelar så pass mycket bas. Men alltså jag har ju en del basister – Reidel är ju fantastisk och… det finns mycket, men det finns inga likheter till vår musik, tror jag, utan vår musik är ju så jävla maskinell även om det blivit mer och mer typ av basspel. Det är mer basgångar nu än vad vi kanske hade på de första. Förut följde basen bara gitarrerna, men nu är det lite mer för mig att göra. Ganska jobbigt ibland. Förr var det bara att spela samma sak som gitarrerna. Nu måste jag tänka själv ibland.

Vad streamade eller lyssnade du på för musik senast?

Jag har kört väldigt mycket Priest som ska vara vårt förband till hösten här, så att det är min grej just nu. 

Ja, turné i höst också. Ni kommer till Sverige i slutet av turnén och avslutar turnésvängen på Pustervik den 17:e December.

Det blir jävligt roligt och faktiskt avsluta i Sverige, för oftast hamnar det ganska tidigt på turnén. Hoppas bara att alla släpar sig ut i Decembermörkret och omfamnar lite dödsglammörker innan julen kommer och förstör.

Haha. Det gör de säkert. Tack för ett grymt snack!

Tack för en trevlig intervju!

Tack! Och om möjligt – spela Atomic Prayer live.

Kanske kör den på banjo.

Haha, gört!

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
INTERVJU: Skinny Disco (Deathstars)
AKTUELL MED: Senaste plattan Everything Destroys You och turné under hösten 2023.