Skivpanelen listar nu albumen från JULI 2023

Led Zeppelin-imitatörerna…förlåt, Greta Van Fleet är tillbaka. Egentligen börjar väl de ständiga jämförelserna med Zeppelin bli uttjatade, men det är fan omöjligt att stoppa tankarna från att gå i just den riktningen. Man anar att bandet försöker distansera sig något från Zeppelin-soundet. På inledande ”Fate of the Faithful” känns tongångarna mindre polerade och den mer nymodiga ”Sacred The Thread” för tankarna till mer punkiga element. På ”Frozen Light” är vi dock tillbaka i gamla vanor, då sången återigen påminner om en ung Robert Plant. För att inte tala om powerballaden ”Meeting the Master” som mynnar ut i ett storslaget crescendo av stråkar, riff och toner som får gåshuden att uppenbara sig på armarna. Albumets bästa låtar var alltså just de som påminde som mest om Zeppelin? Hoppsan.

Unga band har en förmåga att bara bli bättre och bättre för varje släpp och slutligen så kommer den där plattan som blir det verkliga genombrottet. Frågan är om inte ”Blood Omen” är just detta, för The Raven Age. Det märks såväl på både arrangemang, låttexter och ljudbild hur bandet verkligen utvecklats som musiker och de behärskar sin genre till fullo, där kombinationen av rå metal och mer melodiös rock aldrig slutar hänföra lyssnaren. De domedagsliknande pianoslingorna som inleder plattan för att leda dig in på en tidlös dänga som ”Parasite” är en formidabel öppning och denna höga kvalitetsnivå fortsätter sedan albumet igenom. Pappa Steve Harris lär nicka nöjt åt sin sons band här.

Nita är smart. Hon har sammanställt ett album som plinkar på precis rätt strängar och där dynamiken inte på något sätt alls har underskattats. Hon inleder, som sig bör, med ett instrumentalt spår där hon med all önskvärd tydlighet demonstrerar sin talang med gitarren för att därefter bara mata lyssnaren med den ena melodiösa metalsmockan efter den andra och med eminenta gäster som Alissa White-Gluz, Disturbed och (självklart) Alice Cooper. Allra bäst låter det dock i den allsångsvänliga ”Victorious” som framförs tillsammans med Dorothy och den medryckande ”The Golden Trail” som gästas av In Flames.

Här låter det som förväntat och när framtiden plötsligt ter sig osäker för Nightwish vara eller icke vara som band så framstår Eleine som en mer och mer trolig efterträdare till tronen över symfonisk metal, även om det på detta album känns som det lagts extra mycket krut på just riffen än på det symfoniskt pampiga. Vissa låtar tycker jag tyvärr wailas bort och några spår går in i varandra, men det finns även tydliga toppar som den tunga ”We are Legion” samt det dramatiska titelspåret med en ljuvlig refräng.

Detta progressiva band från Australien rör sig med lätthet mellan flera musikaliska landskap. Lite metal och lite pop toppas med en rejäl skopa synt. Resultatet är tvetydligt, här finns både utrops och frågetecken. Det blir svårt att vara tolerant till schizofrent radioskval som ”Submarine” som med sin överspelade lekfullhet påminner om studentspex. Om man dock köper faktumet att soundet helt enkelt SKA sakna röd tråd, så blir det inte alltför svårt att uppskatta explosiva syntrocksrökare som ”Dreamer” och experimentella spår som ”Prince Of Fire” där man bjuds på både melodislingor och ett tyngre break.