Vi blickar tillbaka på första helgen i augusti, då den sextonde upplagan av festivalen Skogsröjet i lilla Rejmyre utanför Norrköping ägde rum, med band som Airbourne, Saxon och D-A-D. Vår reporter André besökte Skogsröjet för första gången och har nu sammanfattat helgen nedanför.
Det finns en första gång för allting. Som den oerhört frekventa konsertbesökare jag är så har givetvis tankarna på ett Skogsröjet-besök funnits där någonstans i bakhuvudet under en längre period och tanken på att få uppleva en festival i ett mer minimalistiskt format ute på vischan (vilket för tankarna till de där säregna folkparksturnéerna som denna 90-talist bara önskar att han hade fått vara en del av) har haft sin lockelse. Inför årets upplaga föll så pusselbitarna på plats där det var årets line-up, bestående av allt från toppklassiga liveakter som Airbourne, uppstickare som Emotional Fire och nostalgivurmande Slade, som blev den sista avgörande biten för att undertecknad skulle bege sig ut till skogs.
En pusselbit som dock inte föll väl ut inför årets festival var själva uppladdningen vädermässigt. Prognoserna såg länge allt annat än ljusa ut för själva festivaldagarna och det regnoväder som drar fram dagarna innan lämnar ett minst sagt blött och lerigt område efter sig. Bättre förutsättningar kan man ha, och av diverse kommentarsfält att döma så fanns det potentiella besökare som avstod årets evenemang just på grund av vädret. Men vad ska man egentligen göra åt något som inte går att påverka? Även om leran var ett bedrövligt inslag så ska festivalledningen ha en eloge för att ändock ha löst situationen efter bästa förmåga genom att försöka täcka över så mycket som möjligt av all lera på området. En lite smårolig men också respektingivande detalj i sammanhanget är att även festivalgeneralen själv, Stefan Englund, är högst delaktig ute på fältet med allt fysiskt arbete, vilket inte kan sägas vara fallet överallt. Det logistiska arbetet påverkades av det halvkassa vädret, men vad gör det när det är musiken man är där för?
För min egen del inleddes festivalen på fredagskvällen, med Mustasch och deras nya bandkonstellation. Det känns framförallt märkligt att inte se Stam Johansson på scenen och killarna från Bonafide (som för övrigt också haft ett eget gig tidigare under dagen) bidrar inte riktigt med samma tyngd som sina företrädare. Ralf Gyllenhammar är dock på ett strålande humör med en fruktansvärt hög energi och ett jävlar anamma i sitt framförande som består av allt från att agera allsångsledare till att själv ta i så han nästan spricker i låtar som “Double Nature” och “Lawbreaker“. Under spelningens gång hinner han även dra upp en av Rockbladets utsända fotografer på scenen och ge order om att fota publiken. Bara en sån sak!
Fredagen fortlöpte sedan med några riktigt pampiga spelningar i form av Battle Beast och Hammerfall, två band som jag såg spela ihop redan i april på Cirkus i Stockholm. I mångt och mycket påminner det som sker på Skogsröjet mycket om det som bevittnades redan då, även om det ska sägas att framförallt Hammerfall känns allmänt mer taggade nu än vad de gjorde då. Kul att se! Kvällen avslutades sedan på topp med D-A-D och Airbourne.
Man kan tycka lite olika om det geografiska läget av Skogsröjet. Å ena sidan är det en rätt fin och intim miljö ute i skogsbrynet, å andra sidan har jag svårt att tro att alla boendes i området tokälskar allt ståhej utanför deras ytterdörr. Något som dock inte går att prisa är förbindelserna ut till festivalen, där den specialanpassade festivalbussen mellan konsertområdet och Norrköping/Finspång endast går en gång per dag åt båda håll och vanlig lokalbuss går endast tre gånger på 24 timmar. Den som önskar att röra sig till och från området efter eget huvud gör alltså bäst i att antingen campa eller besöka festivalen med bil. Utan att ha någon insyn i vad Skogsröjet har för avtal med bussarna kan jag ändå tycka att den specialanpassade bussen borde kunna avgå något oftare. Trots detta skrala utbud så tycks ändå majoriteten av fredagens besökare att ta sig fram även på lördagen. En lördag som inleds med en riktigt stabil och trevlig spelning med Art Nation där bandet framförallt fokuserar på låtar från sitt senaste album “Inception” samt debuten “Revolution“, det vill säga bandets två bästa skivor. Utmärkt.
En akt som under dagen väcker lite blandade känslor hos undertecknad är Phil Cambell and The Bastard Sons, som bjuder på ett Motörhead-set. För oss som aldrig fick chansen att se Lemmy så är det lite pirrigt att få höra låtar som “Ace Of Spades“, “Overkill” och “Born To Raise Hell” live, men samtidigt kan inget ersätta det riktiga Motörhead och spelningen känns mest som en replika från Wish.
Nja, all respekt till Cambell men av de hårdare banden föredrar jag Scar Symmetry som bjuder på en autentisk och mäktig timme, där de inte gör annat än att kötta på och fullständigt hamra in musiken i åskådarnas öron. Det låter rått och hårt och scennärvaron är komplett. Love it!
Även om affischnamn som Saxon och Hardcore Superstar gör vad de ska (framförallt den förstnämnda) och trots att ett nostalgiskt musikhjärta kan bulta lite extra för akter som Slade och Vixen så är det framförallt Gotthard och Blind Guardian som imponerar i afton. Gotthard skulle egentligen spelat på Röjet redan ifjol men tvingades då ställa in. Man kan definitivt säga att bandet kompenserar för den långa väntan här och nu, då det inte dröjer länge innan de med sylvass musikalitet och tajming har lindat publiken runt lillfingret. “Lalala”-partiet i “Hush” väcker en ordentlig allsång till liv och många passar även på att svänga sina lurviga, humöret är på topp hos både band och publik och innan konsertens slut har man både hunnit gråta en skvätt åt vackra balladen “Heaven” som tillägnas Steve Lee (som om han hade levt skulle fyllt 60 just denna dag), samt skrattat gott åt hur nuvarande sångare Nic Maeder ger sig ut i publiken sittandes på en vakts axlar under låten med den ack så passande titeln “Lift U Up“.
Vad gäller tyska power/speedmetalbandet Blind Guardian står de för hela festivalens absolut bästa spelning i min värld. Deras musik känns både hårdare och tyngre i liveformatet än vad de gör på skiva och när mörkret nu dessutom lagt sig över området så känns hela inramningen av denna konsert ännu mer mäktig, där låtar som inledande “Imaginations from The Other Side” samt “Nightfall” och “Ashes To Ashes” kommer till sin rätt, ljudbilden är skarp och storslagen. Hansi Kurschs sångröst kan inte beskrivas som något annat än sylvass, att höra honom ta ton är som att få känna piskrapp över ryggen och under den alltid så mäktiga “Valhalla” är gåshuden ett faktum.
Som sagt, årets Skogsröj hade inte den bästa uppladdningen och många besökare höll sig av allt att döma hemma den här gången. Dock kan det också vara värt att nämna att Skogsröjet var förskonade från regn under både fredagen och lördagen och även om man också kan klaga på tekniska problem och förskjutna speltider så vill jag hävda att just årets line-up, som innebar flera kvalitativa spelningar, vägde upp. Friskt vågat, hälften vunnet! Jag utesluter inte alls att återkomma till metropolen Rejmyre.
Vill du se mer av vår bevakning från Skogsröjet 2023 så hittar du bildgallerier och recensioner HÄR.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Tova Hellberg (tova.hellberg@rockbladet.se) och Roger Johansson (roger.johnasson@rockbladet.se)
