Het kväll med Hammerfall och Helloween på Partille Arena

Efter uppskjutningar p g a pandemi och turnélogistik så intog äntligen Hammerfall och Helloween Partille Arena. 2017 slog Helloween publikrekordet i Partille Arena och ta mig tusan… lyckades de inte med samma bedrift denna gång med och fixade ånyo publikrekord i och med de 5604 i publiken som var där och njöt! Det bjöds på sköna och grymma konsertleveranser, men det var en väldigt, väldigt varm tillställning till den nivå att det förmodligen även slogs värmerekord i Partille Arena.

Annons 

 

Hammerfall

Exakt på utsatt tid startade Hammerfall och dundrade igång med senaste albuminledaren Brotherhood. Redan från start märktes det tydligt att de hade fått till ett jävligt bra ljud – allt hade sin plats i mixen och hördes klart och tydligt. Lätt det bästa ljudet som jag hört på Partille Arena hittills! Trots bra ljud och en hejdundrande spelglädje fick de inte riktigt upp energin efter öppningslåten förrän i Blood Bound, men efter den radade de upp bra leveranser av Renegade, Last Man Standing, Crimson Thunder-medley och klassikern Let the Hammer Fall med en liten dipp i mitten av dessa i och med Venerate Me från senaste plattan. Crimson Thunder-medleyt var förresten briljant utformat med gitarrsolon hämtade från ett par låtar i början så Joakim kunde ta en liten paus på sidan av scenen innan han återkom in i Riders Of The Storm/Crimson Thunder lite mer än hälften in.

Det verkade som om att alla låtar från senaste skivan (förutom Brotherhood då) denna kväll inte riktigt satt live på något sätt då det lilla extra saknades under dessa. Kanske behöver de köras ytterligare någon turné så de sitter i deras metallhjärtan och ryggmärg. Kanske var det värmen i lokalen som ställde till det också för redan innan Hammerfall kändes att temperaturen var lite högre än vanligt i lokalen och under spelningen gick temperaturen upp eftersom då till och med bandet syntes tydligt svettas mer än vanligt.  Vad hände med ventilationen, eller var alla så superheta på Hammerfall och Helloween? Kanske det. Hursomhelst spelade det ingen större roll just då eftersom publiken var med Hammerfall med allsång och riktigt bra respons hela konserten igenom.

Hearts on Fire som fick som förväntat avsluta Hammerfalls set var riktigt, riktigt bra live där det syntes att de tog ut all den energi de hade kvar. Hearts on Fire var tillsammans med Blood Bound lätt Hammerfalls helt klart bästa framföranden för kvällen. Joakim Cans utflykt ner i vaktdiket framför scenen för att hälsa på och sjunga med publiken är ett klassiskt men ett alltid ack så välkommet inslag som bara stärkte publikkontakten och konsertglädjen ytterligare, love it! Han berättade dessutom att detta var deras 999:e spelning, synd att 1000:e inte blev i Partille så de kunde klämt ur sig nåt riktigt fränt för att fira på hemmaplan, men de som var där kan ju skryta om att de i alla fall var på den siste 3-siffriga spelningen. Kort och gott en klassisk men varm metalspelning signerad Hammerfall utan för mycket krusiduller.

Helloween

Innan det var dags för Helloween täcktes scenen med ett svart skynke med bandets logotyp på mitten. Förväntningarna och spänningen ökade påtagligt i arenan och värmen även så ett par snäpp. Partille Arena – vad hände?! Hursomhelst, några minuter efter utsatt tid släcktes ljuset i arenan och introt till Skyfall Orbit – började ljuda i högtalarna tillsammans med ackompanjerande video. Under introt togs skynket ner och när det tog slut lystes pumpan som omringade trumsetet upp i all sin prakt och Helloween-logggan dök upp mitt på storbildsskärmen som agerade backdrop. Det var dags för Helloween igen! Rysningar!

Förväntningarna som byggts upp infriades direkt när Michael Kiske tog ton i och med när han startade upp första versen i mastodontlåten Skyfall som i alla fall är uppe och nosar på kvaliteten och låtlängden som återfinns i Halloween och Keeper of the Seven Keys. Samspelet i sången mellan Kiske, Andi Deris och Kai Hansen gör låten dynamiskt flerdimensionell och funkade verkligen klockrent live. Andi och Kai på sång i all ära, men det är Kiske som är mannen med den gyllene rösten i det här gänget när han tar ton i Helloweens låtmaterial. Han är en institution i metalvärlden som fortfarande ses som den hemvändande förlorade sonen trots att han varit tillbaka i Helloween sedan 2016, nåt som man aldrig trodde skulle vara möjligt någonsin. Så när han återigen ödmjukt fast med pondus kom in på scenen blev man som 15 år på nytt och barnsligt uppspelt. Hans sång tillsammans med alla de nu levande medlemmarna från gyllene Helloween-eran med de som cementerat sin plats i bandet under Andi Deris-eran så var det inte svårt att vara överväldigad och redo för en helkväll med klassisk tysk power metal med pumphuvudet på rätt plats!

Direkt från start märktes dock att det gyllene ljud som Hammerfall hade fått till hade Helloween inte välsignats med riktigt. Det lät rätt grötigt till att börja med, men förbättrades lyckligtvis under konsertens gång. Även om Skyfall är en lågoddsare som startlåt då de supportar senaste albumet denna sväng och den låten är bra, så var det i andra låten Eagle Fly Free som publikglädjen brast ut ännu mer då Kiske fick briljera hela låten igenom. Andi Deris skötte sig exemplariskt och jag tyckte han sjöng bättre och passade in i Helloween bättre än någonsin. De körde enbart två låtar från Deris-banderan, varav bara från The Time of the Oath-plattan och borde kanske ha kört något från The Dark Ride, Rabbit Don’t Come Easy eller Master of the Rings för att locka lite Kiske-purister till Deris-materialet, även om jag inte klagar på att de drog ner antalet. I Forever and One (Neverland) där Kiske och Deris körde växelvis höga och låga stämmor visade de verkligen hur sången ska gå till i Helloweenlägret och att de verkligen är rätt män på rätt plats. Dock tycker jag de kunde ha kört A Tale That Wasn’t Right i stället, för den favoriten saknades mig på setlistan sist i Partille, men men… man kan ju som bekant inte få allt, men ändå! När de dessutom laddade upp skämtsamt innan de höga sluttonerna i Dr. Stein och bara tryckte ut en perfekt tokhög harmoni så tappade man luften lite. Att Kai Hansen tog över mikrofonen under låtarna från första EP:n och Walls of Jerico och dessutom luftade Gorgar i sin del av showen och framförde låtarna med sin självklara glimt i ögat och leende satt helt perfekt.

Det som drog ner tempot något var de solon som pytsades in här och där i setet. Då kände man verkligen av värmen och allt som gjorde ont i kroppen efter att ha stått och gått hela kvällen extra mycket och bara hoppades att de skulle ta slut. Kanske var Hansens solo något mer stämningsfullt och skönare än de andras solon, men likväl mer en pausunderhållning inför nästa låt i stället för en fullt ut njutbar passage. Förutom det så besatte Helloween en spelglädje och humor på scenen, jag tror till att med sten- och grimasansiktet på Michael Weikath bjöd på flera småleenden under kvällen faktiskt – bara en sån sak. Självklart sprang Markus Grosskopf omkring som vanligt med ett leende mest hela tiden och njöt. Ett av bästa spåren på senaste självbetitlade plattan signerat Sacha Gerstner Best Time – var även den en riktigt bra livelåt, även om vissa små partier påminner om I Want Out så har den en egen framtoning och är en låt som jag spår kommer återfinnas i deras set under flera turnéer framöver. I avslutande I Want Out regnade det pumpa-badbollar och Kiske och Deris avslutade med en allsångsbattle där ena sidan fick sjunga whoa-whoa-whoa-whoa-kör och den andre “I Want Out” – en riktig teambuilding-aktivitet där vi var ett med bandet och sammanstrålade i musikglädje innan kvällen var slut. Herrejösses, Helloween gjorde det igen och gjorde det mesta rätt för en lyckad kväll. Fixa genast ett till album och kom hit igen!

Bilder Helloween:

Bilder Hammerfall:

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jelena Sulce (jelena.sulce@rockbladet.se)
EVENEMANG: Helloween, Hammerfall
ARENA: Partille Arena, Partille
DATUM: 09-09-2023

Relaterade artiklar