Road – nytt album från Alice Cooper

Över femtio års musikerkarriär inklusive ett flertal filmroller och en del inläsningar är inget hinder för Alice Cooper, vare sig att turnera eller släppa ny musik. Senaste släppet är albumet Road om livet på vägarna och scenerna. Musiker på albumet är huvudsakligen livebandet men även två och halv svenskar; Kee Marcello och Anders Fästader, samt svenskamerikanen Ryan Roxie från livebandet deltar.

Albumet öppnar upp med låten I’m Alice som etablerar artisten och rollen Alice. Mitt intryck av låten är blandat. Den är fylld av associationer till olika punkter i Alices karriär så som Elected, You’re a Movie och karaktären The Showman från The Last Temptation. Det är suveränt och texten är fantastisk men samtidigt gör det låten spretig och den hade mått bättre av att något stilskifte tagits bort. Å andra sidan hade låten då förfelat sitt syfte som uppenbarligen är att presentera Alice och som varandes första låten på albumet är den säkerligen tänkt att presentera inte bara Alice utan även hela albumet och dess tema. På så vis fyller den sitt syfte och jag kan tänka mig att den fungerar fint som öppningslåt på konsert. Låten lyfter inte riktigt, delvis på grund av nämnda spretighet, men samtidigt håller den ett och samma drag genom låten så slutresultatet är ändå väl genomfört och det finns energi i låten. Förutom att presentera och associera till Alice bjuder den in till liveshowen. Den reflekterar även över scenkaraktären Alice (som Alice själv länge skiljt från privatpersonen Alice) och jag måste säga att Alice trots alla år av både livet och turnéerna låter pigg och alert.

I’m Alice följs naturligt, både sammanhangs- och musikmässigt upp med Welcome to the Show. Här rätar musiken upp upp sig och rätter mer in sig i en fålla vilket passar bra. Det blir liksom lite mer fart in i showen efter tidigare presentation av Alice. Trots lite blandade känslor tycker jag öppningsspåren är två av de starkare på skivan.

På tredje låten Dead Don’t Dance, återigen i lite annan stil och med tydliga basgångar, målar Alice upp att utan musiken hade han varit en missdådare och alkoholist – och värre – med slutresultatet att det tagit slut med döden och de döda dansar inte. Det där med alkoholism och värre vet vi ju tragiskt nog också blev verklighet men nu ligger bakom Alice. Det här är en tyngre låt som flörtar mer med Alice musik runt nittio men annorlunda produktion. Nästa låt, Go Away, är ännu ett stilbyte och ganska vanligt rock ’n’ rollig lite som en del av låtarna på Paranormal. Låten handlar om vad som verkar vara ett mycket efterhängset fan som inte tar en vink eller ens flera. Inte ens om Alice klippte sig, dolde sitt ansikte och stack till yttre rymden skulle han komma undan. Låten har ett bra driv med skön rytm och passar bra för någon ständigt på rörelse med någon ständigt i hasorna, ständig flykt och jakt.

Rent musikaliskt tycker jag nog Big Boots passar bättre som uppföljning till Go Away. I stället får vi i stället ett stilskifte med White Line Frankenstein som definitivt flörtar med Alices musik i runt 1990. Låten handlar väl huvudsakligen inte om knark utan om mittlinjen på landsvägarna men så klart med en referens som gör det dubbeltydigt. Låten beskriver en halvtokig råddarchaffis som svurit sitt liv åt vägarna. En person som levt lite för många dagar ute på vägarna, kanske till och med sovandes i en sådan där lite sovalkov bakom förarsätet en del dragbilar är utrustade med. Härefter får vi Big Boots. Jag gillar musiken men det är svårt att ohöra Big Boobs om man väl en gång tänkt tanken. Nästan så jag kan svära på att någon sjunger boobs i ett körspår och fnissar lite. Nåja, vi hoppar till nästa låt.

Rules of the Road börjar svängigt på ett sätt som ger mig vibbar av Holy Water och kanske till och med lite Some Folks. Låten är svängig och skön och behandlar ett antal regler för livet på vägarna. Reglerna är väldigt fokuserade kring att se till att få betalt men riskerar också att leda dig till ett plötsligt slut vid 27 års ålder. Efter detta får vi stilbyte igen, nu med en flört till Alice tidiga tjugotal plattor som Brutal Planet men även återigen lite associationer med tidiga nittiotalet. Det här med stilbyte är genomgående på albumet och jag kan tycka att de blir lite spretigt på ett sätt som inte blir helt lyckat till skillnad från att vara spretig i sin karriär. Å andra sidan antar jag att skivan är tänkt att vara något av en exposé över Alice musikliv och då fyller ju stilbytena sin funktion. Låten handlar om en högst tillfällig relation mellan en krass turnerande person, inte nödvändigtvis artisten själv, och en betydligt mer naiv person, kanske ett fan, och avskedet som oundvikligen kommer när det är över nästa förmiddag och bandet och alla råddare ska vidare till nästa plats.

Jag har skrivit det tidigare men här kommer ett stilbyte. Den här gången i form av en cover på Alice egna låt Road Rats från mitten av sjuttiotalet. Det kan tyckas lite halvhjärtat men den skrevs som en hyllning till råddarna och en bra låt som inte fick bästa behandling när det begav sig. Den är nu omdöpt till Road Rats Forever och klart ändrad men samtidigt tydligt samma låt. Jag gillar den och den har en given plats på plattan givet temat. Det blir en bättre producerad och lite tyngre version av originalet. Nästa låt är den i princip obligatoriska balladen, Baby Please Don’t Go. Baby Please Don’t Go är ett sorgligt stycke om avskedet när artisten eller någon annan i band eller manskap återigen lämnar sin älskade och ger sig ut på vägarna. Den ger mig lite samma vardagssorglighet som How You Gonna See Me Now? från fantastiska From the Inside.

Nästa stycke, 100 More Miles, är i mitt tycke ett av de starkare på albumet. Den har en klar alice coopersk surrealistisk skräckstämning men handlar inte alls om surrealistisk skräck utan om en trött artist som längtar hem. Känslan i musiken och texten ger verkligen ett intryck av en matt artist som nu ser förbi de sista milen på vägarna och längtar till hemmet och sin älskade där borta och slutet på turnén. Skräckkänslan i musiken ger även ett intryck av att det inte är självklart att personen i fråga faktiskt håller ihop och orkar hela vägen fram. Det är inte nödvändigtvis en person som mår helt bra och samtidigt verkar personen sakna det inrutade livet på vägarna och tydligheten i schemat.

Sist får vi en cover på av The Whos Magic Bus. Den här väl inte så dum men känns lite malplacerad på slutet, lite som ett appendix i stil med covern på *Welcome 2 my Nightmare” men visst texten kan väl hänga ihop med plattans tema. På det hela taget blir mina känslor för skivan väldigt blandade. Flera av spåren är bra så som I’m Alice, Welcome to the Show och 100 More Miles men det är lite spretigt och även om det är medvetet kan jag inte riktigt förlika mig med det. Å andra sidan så är inte plattan dålig (utom möjligen då Boots), Alice vet ju vad han sysslar med när han väljer folk att jobba med. Man får nog också ibland försöka backa lite och tänka på att Alice och hans olika medmusikanter skapat en så’n massa bra musik under de här femtio åren att det kanske skapats en särskild aliceskala som han bedöms utifrån och det är nog faktiskt inte riktigt rättvist.

FAKTA
Titel: Road
Artist: Alice Cooper
Släppdatum: 2023-09-25
Skribent: Kristoffer “Illern” Holmén (kristoffer.holmen@rockbladet.se)