Skivpanelen listar nu albumen från AUGUSTI 2023

Det är 11 år sedan en fullängdare släpptes från The Hives. Har de fortfarande energin, har de fortfarande mer musik i sig, har de fortfarande Pelle som Howlar??? Självklart * 3!!! Och så har de ett jävla groove också. Visst känner man igen sig, men man blir bara så energisk och glad av allt de bjuder på här. Allt sitter nästan som det ska och fast de bjuder på lite väl igenkännande tongångar här och där så har de fått ihop en bra mix och en skön dynamik mellan låtarna som gör att allt blir sådär Hives-mysigt.

Här har vi en annan akt som alltid gör sig bättre live än på skiva. Oavsett tempo så har The Hives alltid haft förmågan att lägga i en extra växel framför ett publikhav, ett konststycke som blir svårt att föra över i studioformatet även om de gör ett helhjärtat försök. Detta är bandets första skiva på elva år och de bevisar med all önskvärd tydlighet att ingen kan slå dem på fingrarna när det gäller att leverera kombon punk och rock n roll iförda kostymen av ett storband. Som allra mest intensivt blir det i ”Rigor Mortis Radio” och ”Stick Up”. Möjligtvis hade jag efter alla år förväntat mig något mer revolutionerande, men The Hives gör vad de kan bäst och det räcker långt ändå.

Fler och fler har fått upp ögonen för Orbit Culture speciellt med tanke på deras tid på vägarna som förband till In Flames och Meshuggah det senaste. Det är inte mer än rätt för de är både grymma på skiva såväl som på scen. På senaste plattan bjuds det på mer dynamik mellan growl och fullt ös och groove än tidigare utan att för den del offra sitt sound. Svängarna tas kanske inte ut supermycket men allt är fortfarande Orbit Culture och som väntat finns det en hel del fartiga och härliga låtar med det feta soundet. Det är även blytungt med stora refränger med dundersköna melodier speciellt i Sorrower, From the Inside och The Aisle of Fire. Gitarrintrot i Aisle sitter perfekt som stämningssättare och visst är det väl nästan ett James Hetfield-Yeah vi hör i 1.35 i sköna midtempo Undercity!? De toppar albumet i avslutande närapå episka Through Time där bandet fyrar av hela registret av sin kapacitet!

Det här bandet har ständigt imponerat på mig, och med tiden blir också förväntningarna högre. Och nej, jag tycker inte att ”Descent” är på samma nivå som tidigare alster. Kanske är det just att överraskningsmomentet och wow-faktorn börjat suddas ut, i takt med att man blir alltmer bekant med bandet. Med det sagt är detta dock fortfarande en grym platta, där den råbarkade dödsmetallen och de fina melodierna beblandar sig med varandra på ett förträffligt sätt. Allra bäst låter denna mishmash i låtar som ”From The Inside” och ”Undercity” men ta gärna en extra lyssning på den brutala ”Black Mountain” också, som jag skulle säga är det hårdaste Orbit släppt hittills.

Annons 

 

Road är alltså ett konceptalbum om livet på turné där hela livebandet har varit involverade samt en del annat folk såsom Tom Morello, Kee Marcello och Kane Roberts. Soundet låter som en skön blandning av tidig och nutida Alice Cooper och Alice själv sjunger riktigt bra. Men vad är det för låtar? Det finns bra riff här och där och visst låter allt hyfsat, men det mesta saknar helt udd och har inte alls den rätta atmosfären för att vara Alice Cooper. Visst återfinns lite av hans humor här och där som räddar lite, men det mesta tragglar bara på. Det som räddar Alice från bottenbetyg är I'm Alice och Rules of the Road som får godkänt+ och 100 More Miles som är helt klart bäst på skivan och visar på den toppklass som vi vet att mr Cooper kan bjuda på!

Wolfgang Van Halen har verkligen inga problem med att få saker att låta riktigt bra. Produktionen på andra fullängdaren är så superfet till den grad att nästan allt stort och explosivt. Trots detta och att känslan i låtmakeriet verkligen skiner albumet igenom fattas de stora och minnesvärda refrängerna helt. Låtarna passar som vanligt på stor arenascen med headliner-ljud, men det skulle vara ett nöje att få se detta på en liten eller mediumstor klubb. Låtarna Right?, Another Celebration at the End of the World, Take a Bow, I'm Alright och Better Than You hittar mest rätt i hörselgångarna hos mig medan mångt och mycket trots att det inte är dåligt går mig lite förbi som bakgrundssorl tyvärr.

Efter att ha bevittnat Mammoths spelning på SRF i somras så går det nu att konstatera att hans musik gör sig bäst live, där den får ett helt annat liv och förmedlar de allra starkaste känslorna. Med det sagt så tycker jag denna platta är ljusår bättre än debuten. Här har man hittat en riktigt bra balans mellan tuffare riff & mer radiovänliga element och Wolfgang får tillfälle att visa upp sitt fin-fina röstregister, oavsett om det handlar om effektiva spår som ”Im Alright” (plattans bästa låt) eller mer lugna spår som ”Waiting”.

Med den klassiska dödsmetallkänslan som har rötterna i Entombed men kryddat med ordentligt med groove och skön dödsatmosfär så fortsätter Grand Cadaver på platta 2 att förnöja mitt dödsmetallhjärta ordentligt. Det är jusom inget nytt under solen utan bara rak mysig dödsmetall, men man hör att bandet har kul. Dessutom känns det som att trum- och gitarrljudet verkligen osar klubb- eller iaf mindre-lokal-spelning vilket iaf tar mig närmare låtarna och får mig att känna mig som att jag är där när de spelar när jag lyssnar i lurarna. Det är skönt med det lite doomigare soundet som återfinns lite varstans på albumet. Alla låtar har sin plats men de skiner bäst i A Crawling Feast of Decay, The Wishful Dead, True Necrogeny och Necrosanctum. Och! Ni har väl inte missat att det är Stanne som sjunger.

Sverige är mycket respekterade för sin deathmetal och när en konstellation som Grand Cadaver dyker upp så går det faktiskt inte att misslyckas. Mikael Stannes sång kan få i stort sett vilken låt som helst att förkläs i det allra kargaste musiklandskapet och låta både ondskefull och vacker samtidigt. Uppbackad av skickliga musiker som Christian Jansson och Daniel Liljekvist och med en ljudbild som trots sin klarhet ändock låter både rå och autentisk så blir det inget annat applåder här. Allra bäst låter det i intensiva ”Vortex Of Blood”.

Det verkar finnas två Cyhra inkarnationer på senaste plattan. En del där gitarriffen får åka i framsätet och en del där de är mer Cyhraifierade (?) och får åka i baksätet vilket gör låtarna lite mer hårdpop i stället för metal. Iofs inget fel, men känns som att något fattas ibland då. Dock ger det plattan en skön dynamik, men gör att prominenta rifflåtarna som råkar vara andra halvan av plattan blir de som sticker ut mer och tar mer plats. Speciellt i Life is a Hurricane, If I och Too Old for Fairy Tales som sitter som en smäck och är lätt bästa spåren på plattan. Vad är det med Let's Have My Story Told och Fear of Missing Out förresten? De känns som att de är systerlåtar i och med introdelen som har samma upplägg. Jag är lite förvirrad, men gillar samtidigt det mesta jag hör.

Jag har tidigare uttryckt att Cyhra inte längre känns särskilt relevanta. I och med detta släpp får jag backa på den punkten, åtminstone till 50%. ”The Vertigo Trigger” är nämligen ett sådant där album som kan delas upp i två halvor, där första halvan i detta fall känns riktigt välarbetad och tung medan den andra halvan tappar sitt momentum. Förutom inledande radiohiten ”Ready To Rumble” bjuder Cyhra på låtar som ”Lets Have My Story Told” & ”Live A Little” där jag tycker att soundet känns förvånansvärt effektivt och bra. Mot slutet blir det hela alldeles för poppigt och skavligt för min smak, där framförallt balladen ”The Voice You Need To Hear” känns sömnig. Synd det inte räckte hela vägen fram, men friskt vågat, hälften vunnet!

Symfonisk dödsmetall med en något uppad produktion sedan tidigare släpp. Musiken är riktigt härlig och stämningsfullt all over the place. Men varför verkar de följa samma mall på varje låt. Det blir tråkigt efter ett tag. Dessutom kan jag tycka att den låga låga growlingen och skrikgrowlsen inte riktigt funkar i sången när de överanvänds. De verkar ha hittat sitt recept där de bara ändrar lite lite på kryddan då och då. Visst smakar det gott så gott, men efter ett tag blir allt ack så grått så grått!

Vi börjar med det positiva. Detta extrema deathcore band visar på singeln ”The Dying Heavens” att de har förmågan att överraska lyssnarna. Ett spår som skiftar mellan olika tonlägen, där sångaren Devin Duarte demonstrerar sitt monstruösa growlande på alla möjliga vis, bryter plötsligt av till en vacker pianoslinga som sedan följs upp av lite ”clean-vocals” där Devin sjunger kraftfullt och känslosamt. Precis så vill jag att Worm Shepherd ska låta, dynamiken mellan det brutala och det vackra är helt perfekt där och just detta element höjer betyget i sin helhet. Tyvärr är dock resten av EP:n inget annat än brutal, och det känns som om bandet bara vill väsnas för väsnandets skull. ”Hur långt skri kan vi få till? Skitsamma att det inte finns någon tanke bakom”. Nja, den sortens kukmätning imponerar inte. Visst är denna sångteknik imponerande i grund och botten men utan syfte så fallerar det.