Conny Bloom – intervju

Så där sitter man, två Alice cooperfan, på ett schysst pang på Söder när ett tredje fan kliver in och frågar om han, Conny Bloom, får slå sig ned. Ja, okej, lite mer planerat än så var det väl men inte tackar man nej till ett samtal med Conny om hans musik. Även om det inte var Söders Ferdinand så verkade personalen bekant med Conny och vi fick ett trevligt ostört hörn att sitta i.

Det, av Electric Boys, nyligen släppta albumet Grand Explosivos kändes som en naturlig startpunkt men vi tog en sväng via recensioner, vilket albumet fått många goda. Till min glädje gillar Conny beskrivande recensioner och prat om en platta snarare än bara ett betyg och kanske en mening. Betyget i sig kan vara lite innehållslöst utan någon beskrivning att relatera till. Försiktigt frågade jag vad han tyckte om min lite skämtsamma koppling till Zvampen i recensionen som jag och Tamara Chastain skrev. Lyckligtvis var Conny cool med den och av åsikten att man måste få skämta. Humor är väldigt viktigt i livet enligt Conny och jag håller med. Plump och nedvärderande humor var vi alla tre överens om att man kan klara sig utan men det finns kritik och yttrandefrihet som måste få finnas. 

En av mina upplevelser av nya albumet var att det fanns lite av Electric Boys från hela deras tid med olika medlemmar. Något sådant mål hade dock inte funnits avsiktligt bandet. Däremot hade en annan recensent sagt att det var som en greatest hitsskiva och kanske menat något liknande vad jag kände. Conny beskrev det dock mer som att låtar uppstår spontant vid olika tillfällen och utvecklas senare och plockas ihop till en passande platta som kunde haft ett sådant mål  men inte denna gång. Något som däremot tidigt kändes var att det skulle bli en glad platta till skillnad från Ups!de Down som var dystrare. Ups!de Down kom ur en tid med pandemi och nedstängningar men nu var livet var på väg till det normala och mer och mer allt eftersom tiden gick. Glädjen och friheten återvände. Om folk sätter på skivan för att komma i god stämning när de ska ha förfest tycker Conny det känns som ett lyckad skiva.

Conny beskriver sig verkligen inte som en nio-till-femkompositör utan mer spontan kreatör. Ibland kan det gå en längre period där han mest samlar energi och inte skriver så mycket. När det blir albumdags samlas somliga idéer ihop och plockas ut till den givna skivan medan andra idéer blir liggande ett tag tills de passar. Ett exempel är refrängpartiet till Father Popcorn’s Magic Oysters som Conny skrev under tidiga tonår men som inte blev en låt. Den låg sedan och vilade till And Them Boys Done Swang som släpptes 2011. Där blev det en skön och väldigt electric boysig låt. Å andra sidan, säger Conny, kan det även i dag dyka upp saker i huvudet som låter som det kommer från en av de första plattorna. Det är inte ett flöde som kan kontrolleras på det viset. Å tredje sidan skulle han trots det inte sätta sig och skriva en ny Lips and Hips igen, av flera anledningar. Dels ändras man som person och dels vore det liksom meningslöst att skriva en så lik låt igen. Conny vill att musiken ska förändras och inte vara förutsägbar. Vi skrattade alla tre lite åt att det väl egentligen bara är ett visst australiensiskt band man vill ha så.

Förutom medveten förändring så förändras kroppen över tid vilket är särskilt märkbart för en sångare. Jag tyckte själv det fanns en liten annorlunda klang på senaste skivan. Det var dock inte ett medvetet drag utan endast en effekt av att kroppen förändras i kombination med en liten rutinoperation som påverkar klangen något.

Grand Explosivos spelades in i Palma Music Studios på Mallorca. Conny uttryckte en mycket positiv känsla kring att komma iväg hela bandet utan resten av livet och fokusera på skrivandet. Det blev en bra och mysigt tid med välmående. Det var varmt, sol och avslappnande, något Conny sade att han gärna gör om. Palma Music Studios är för övrigt Martin Thomanders brors studio. Ofta skriver Conny en låt och spelar in en demo av den. Därefter spelar de allihop tillsammans i replokalen, justerar och arrangerar tillsammans. Här bidrar så klart även de andra till låtarna och på senaste albumet har Jolle Atlagic bidragit med många riffidéer, bland annat till Domestic Blitz. En av de, i mitt tycke, intressantare styckena på nya skivan är Better Safe than Sober. Det är en låt med glad musik men lite mer problem för jaget i texten, lite som Hangover in Hannover från Ghost ward Diaries. En pressad person och någon som dricker för mycket. Conny beskrev att ordleken kommit först (med uttrycket Better Safe than Sorry) för att sedan när han funderade på det bli texten utifrån det. Nog en känsla många kan känna igen sig i. Man dricker lite för mycket men sedan gör man om det igen för att det ändå fanns trevliga sidor av det. Ett tacksamt ämne att skriva om säger han, lite som Straight No Chaser från Freewheelin’. 

Även om Grand Explosivos inte innehåller något lika långt stycke som är instrumentalt som de två föregående skivorna (Ups!de Down och Ghost Ward Diaries) så har den ett avslutande instrumentalt spår. Conny återkom här till att inte vara förutsägbar. En del artister skulle aldrig göra ett helt instrumentalt stycke, kanske inte ens komma på ett. I ett sådant spår ville inte Conny hamna. Ibland dyker det upp instrumentala idéer och de förtjänar att få komma med, både i sin egen rätt och för variationen. Personligen så glädjer det mig eftersom mina favoritlåtar bland den senare musiken inkluderar de instrumentala styckena.

Samtalet kom även in på PledgeMusic genom vilket en av Electric Boys skivor, Ghost Ward Diaries kom till liv. Det var en bra grej tills det sket sig på grund av ekonomiska oegentligheter och Conny gav även ut sin soloplatta Fullt upp den vägen. Däremot har han eller de inte direkt saknat PledgeMusic för egen del eftersom de haft en bra relation med Mighty Music. Crowdfundingmodeller kan medföra ett högt tryck på skaparen att leverera extra material utöver grundmaterialet om deltagare ger mer eller projektet går extra bra. Det var inget Conny känt av och dessutom, får man skapa skivor och göra fansen glada så är det väl värt i sig självt.

Både jag och Tamara tycker nya albumet har ett suveränt omslag och var så klart nyfikna på hur det kom till. En av de tidigaste tankarna, berättar Conny, var en tjej på omslaget och det finns en outgiven låt vid namn Grand Explosivos. Det var en bra titel och leken med spanska passade bra med miljön för inspelningen. De diskuterade med Charlie Granberg kring omslaget och så är det ju det där med vad man får och inte får göra som vi hade varit inne på apropå humor tidigare. De såg framför sig en spansk eller mexikansk tjej, patronbälte, pistol, en grym tuff tjej helt enkelt. Diskussionerna gick fram och tillbaka, kniv kanske inte heller var bra men en dynamitgubbe borde funka. Det knöt ju också an till den tänkta titeln. Då gjorde Charlie bilden och de blev så nöjda att de tog den rakt av. Jag kan själv bara hålla med och det är riktigt fina färger i den. Conny uttrycker ett stort samförstånd med just Charlie. Conny skissar eller ritar något och Charlie liksom bara tar bollen och springer i mål med den, så även denna gång. Personligen tycker jag den har lite liknande kaxighet och styrka som Howard Millers we-can-do-it!-bild från andra världskriget. Tanken var en bad-ass tjej och för inspiration kollade de på gamla målade tjurfäktningsaffischer, gamla mexikanska affischer, olika typsnitt som användes och liknande för att få samma känsla i omslaget. Färgerna är bra för de breddgrader som man vill associera med; det medelhavsblå och lite sandorange. Conny säger att han gillar att jobba även med sådant som omslag. Man äter med ögonen också, samma med musik, säger han. Det är en kul process att göra schyssta skivomslag och det går tillbaka till unga år när man köpte och vek upp alice cooperplattor som kom som skolbänkar, fraktkartonger, med kalendrar och allt möjligt. Ett schysst omslag kan även vara något som fångar blicken hos köparen bland alla andra skivor i butiken, fysisk eller på nätet. 

Här kom samtalet in på Electric Boys logga, som på senaste omslaget syns som en tatuering på tjejens axel. Det var Conny som gjorde en gång i tiden och den har hållit väl över åren, Den står ut lite utan att vara allt för tidsbunden. Samtidigt kan man göra mycket, och mycket har gjorts med, färgläggningen. Conny beskriver hur han satt meden coffe table book med bandloggor och arbetade fram den en gång för länge sedan. Bland annat en santanalogga bidrog med inspiration till den snirkliga loggan. Loggan står sig bra i sig själv vilket lett till att den rent kunnat vara svår att få in utan att den tar för stor plats. Risken är att den stjäl för mycket uppmärksamhet från det runt omkring. Där blev en axeltatuering på tjejen en bra väg på senaste albumet. Logisk placering och lite rimligt nedtonad så den inte lyfter för mycket.

Vi pratade lite om band Conny eller Electric Boys skulle vilja spela med. Det finns så många som skulle vara roliga att spela med, en del för att man känner dem, en del för att det är större band som skulle kunna få fler att få upp ögonen för bandet och musiken. Conny hade inte några få specifika och tyckte det var omöjligt att räkna upp allihop. Apropå turnéer så kom Monster of Rock Cruise upp. Conny uttryckte nöje i att spela på dylika för det är en så’n skön stämning. Allt är avslappnat och helt annat än den fördomsfulla men ibland besannade stämningen på finlandsfärjorna med hangover in hannoverfylla och haveri. I stället går folk runt och är glada i solen. Relationen mellan banden och publiken blir också avslappnad och alla hänger runt lite med alla. Att åka på sådan är verkligen en rekommendation från Conny, bra band och schysst stämning. 

Conny och Andy Christell träffades, som kanske är välkänt, över ett gemensamt musikintresse, bland annat Alice Cooper, och hittade ett än mer specifikt gemensamt intresse inom rock. Det gemensamma intresset ledde till att de senare spelade in All Lips and Hips som alltså spelades in av duon Andy och Conny. Conny berättade att de släppte en singel på låten för fick de bara ut namnet så kanske de kunde hitta resten av bandet de ville ha. En kompis rekommenderade Niklas Sigevall (som inte hade hört låten innan) som i sin tur kände nå’n som kände Franco Santunione (som inte heller hade hört låten). Så uppstod ursprungsinkarnationen av Electric Boys. Jolle Atlagic, det senaste tillskottet, hade i sin tur spelat i Hanoi Rocks samtidigt som Conny och Andy. På så vis blev de tre; Conny, Andy och Jolle, vänner och det kändes naturligt att testa att spela ihop när det behövdes någon som kunde fylla Niklas plats när han inte kunde resa från USA.

Man kan undra vad kopplingen är mellan Connys soloskiva Fullt upp och electric boysskivan Freewheelin’. Jag hade ingen aning att det fanns en när jag spontant och mest på skämt slängde ur mig frågan om det var Söders Ferdinand (ett imaginärt men illustrerat ställe från Fullt upp) vi satt på nu. Conny berättade då att bilderna till Fullt upp kommer från kaféet Ritorno som typ funnits i alla tider. Conny har hängt mycket där och stora delar av Freewheelin’ skrevs på just på Ritorno. Ett annat projekt Conny varit involverad i är Ringo Franco med bland annat Papa Dee. Första gången jag såg bandet live blev jag överraskad över kombinationen. För Conny själv var det dock inget märkligt att bli involverad även om det kan verka så från utsidan.. Enligt egen utsago lyssnar han på mycket reggae. Kombinationen blev en cool och egen stil. Om Conny hade skrivit den typen av riff och sjungit själv så hade det blivit på ett sätt men i och med att Papa Dee kör toasting så får den en annan stil och mer attityd. Det blir fräckt och jag kan bara hålla med. Conny har många järn i elden och somliga liggandes vid sidan, svala men inte bortglömda. Ett projekt för tillfället i vila är Peace Conspiracy som började med att festivalen Peace & Love undrade om inte Conny kunde sätta ihop ett husband och bjuda in lite olika gäster. Det tyckte Conny lät kul och hoppade på. De gillade att spela så de fortsatte och även om det är ett tag sedan nu så har de aldrig sagt att det är slut med den sättningen. De har dock splittrats lite över Sverige och olika jobb men man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte. Närmare, säger Conny ligger dock något med solobandet. Han säger att det skulle kännas bra med en soloplatta och det skulle kunna platsa bra i Electric Boys schema så vem vet, det kanske ligger närmare än man tror. Det verkar inte osannolikt att det skulle innebära lite livespelningar också, kanske inte en full turné men en mindre mängd spelningar. Just nu är det dock turné med Electric Boys som gäller, se turnéechema längre ned.

En, av många, sak jag blir nyfiken på när det gäller konserter är det här med låtvalen. Conny tycker det är svårt att välja bland åtta plattor och lät nästan lite glad att inte ha lika mycket material som Rolling Stones. Det är mycket som ska in på en och halv timme. Det är kul med lite udda låtar och även att ta med lite från senaste albumet, inte bara största hiten eller viktigaste singeln. Därutöver återkommer Conny till att inte vara för förutsägbar. Det kommer bli ett fokus på nya skivan framöver och den öppningen med Psychedelic Eyes vi vant oss vid kommer inte vara med i höst och vinter.

När vi satt här tre cooperfans så kom så klart den där **Alice Cooper** upp. Conny berättade om när de träffade Alice första gången. Det var via **Hanoi Rocks** under hans och Andys tid där. **Michael Monroe** presenterade Andy och Conny från Electric Boys med They became friends because they were fans of the Alice Cooper group varvid Alice svarade Ah, Electric Boys, Lips and Hips. I remember, great song. Det är en komplimang väl värd namnet och en sluten cirkel från unga år och starten på musikintresset. De har dock sett flera gånger. En annan var när Alice spelade på Grönan och hade sin meet-and-greet på teatern där även Beatles spelat på sextiotalet. När de hälsat på Alice och knappt hunnit berömma för showen brister Alice ut i Can you believe it? The Beatles played on this stage!. Om Conny och Andy blev sina tonårsjag när de första gången förberedde sina prylar på samma scen som Alice intill Alices guillotin så var det nu Alice som ett ögonblick blev sitt tonårsjag. Även Alice är en vanlig dödlig med idoler när han klivit av scenen och för övrigt en väldigt trevlig avslappnad kille när man ses. 

Tiden rusade iväg under det trevliga samtalet och det blev dags att ställa frågan jag alltid vill få med oavsett artist; fanns det något tillfälle i Connys karriär som kunde varit en scen i This is Spinal Tap? Först kom Conny inte på något som även hade något berättarvärde. Självklart hade de haft sina tillfällen med nervös väntan på utrustning som inte kom i tid och liknande logistiska mardrömmar men något mer roligt och galet. Han drog sig dock lite senare till minnes en episod i början av projektet med Fullt upp. Conny hade gjort ett antal låtar, bland annat en cover på Purple Haze med svensk text och titeln Lila dimma. Förlaget var förbi och lyssnade och var jättenöjda. Det är bara en grej, säger förlagskillen, Vi måste kolla med Hendrix Estate att det är OK att du gör låten. Men va’ då? tyckte Conny, Jag får väl göra vilken cover jag vill?. Det visade sig dock att när man skrivit ny text så kommer saken i ett helt annat läge. Det kom ett snabbt svar från Hendrix Estate, Nej. En cover hade gått bra men inte en omskrivning. Det kunde gått illa om inte någon hejdat honom där. Vad hade hänt om han faktiskt tryckt den på skiva och gett ut den? Stämning? Vem hade vunnit av Conny och Hendrix Estate, näe ingen rolig spekulation. Så där ligger den, en bra låt, i byrålådan. Conny har nu gjort om den med engelska texten så på något vis ska den få se dagens ljus. Jag tycker låter jätteskoj och Conny låter själv uprymd när han pratar om arrangemanget. Dock behöver man inte vara en iller för att bli nyfiken på den svenska versionen också.

Samtalet flöt vidare, en sak som förändrats över tid är att mycket inkomst för artister kommer via försäljning av merchandise. Därför blir det frustrerande när festivaler vill ta för stor procent på försäljningen. Därtill, säger Conny, säljer det sämre på fesivaler. Det är många bands grejer som konkurrerar om uppmärksamheten och det är ingen som är dedikerad till att sälja ett givet bands merch. Ibland får prylarna till och med bara ligga framme en begränsad tid för att många artisters grejer skall roteras. Det är till och med så Electric Boys knappt känner det lönt att ta med merch till just festivaler. Likaså blir det besvärligt för band när skivbolag ska vara involverade i allting. Där har Electric Boys funnit ett bra bolag, Mighty Music, som förstår att bandet behöver ha sin merch som en egen inkomstkälla.

Vi pratade också om den lite konstiga och ovana situationen att göra livestream under pandemin. Conny försökte beskriva hur konstigt det kändes för honom. Att spela live är ju en sak, publiken är där och det finns repsons och kommunikation. Att spela in en video är en annan, då så spelar man . Det blir mer skådespel med playback och mer som film och för en annan typ av slutresultat som inte alls är i nuet på det sätt en livekonsert är. När man spelar in live utan publik men det finns en osynlig publik som inte ger någon respons eftersom de inte är där. Hur ska man förhålla sig till det? Conny fick ett tips Strunt i kameran. Tänk att det är som ett rep. Det funkade men fick en konstig effekt. Conny hade ingen kontakt med publiken för publiken var ju kameran. Publiken fanns ju där, fast inte. Electric Boys var bland de första att göra en och man var liksom kastad ur sadeln eller som på en nytt främmande riddjur, en kamel kanske. Conny exemplifierar svårigheten med något som Rick Nielsen i Cheap Trick en gång sa’ I’m not an actor. I’m a reactor.. Det är samspelet mellan publik och band som skapar magin. En reactor är troligen också mer improviserande än en actor . Den improvisationen ger lite olika spelningar vilket är ett mervärde för publiken. Conny säger att det dessutom är mer givande för honom själv om det är lite olika från tillfälle till tillfälle och återigen, det är interaktionen med publikens om är det fina.

Eftersom vi varit inne på knasiga händelser kom vi att prata om hur olika olika spelställen och personerna där kan vara. Conny berömde Palatset i Linköping, både publik och personal, vilket så klart gläder en linköpingsbo. Det har alltid varit bra och Conny har varit där ett antal gånger i olika konstellationer. En gång när han var där med Ikiz för deras duoprojekt fick Ikiz till och med öleskort från personalen för att komma tillbaka till logen med ölen från baren. Likaså talade Conny varmt om Garage bar i Höganäs som väldigt trevligt, vare sig man gigar eller bara besöker det. Över lag tycker Conny att spelställena är bra med trevlig personal, väldigt få rötägg. Det finns dock ett tillfälle på ett ställe vi inte behöver namnge där de blev märkligt bemötta från första start. När de klev upp på scen för att förbereda möttes de av en kille som direkt säger Bara så ni vet; här håller vi ned volymen då va’.’’. Jäkla sätt att möta upp på. Varför har de bokat ett rockband? Varför attityden? Han hade ju ingen aning om hur det skulle bli. När de gjort klart sound check var han nöjd med ljudet och det blev en bra spelning. Ändå skulle han ha en jäkla ingångsattityd innan ens antydan till något dumt. Sådant förstör stämning. En duktig tekniker känner av folk. Det blir också provocerande, nästan man blir tolv igen. Jahaja, kalle ankamode? Visst, kalle ankamode it is..

Nu ramlade det fram fler knasiga händelser och  Conny berättar om ett gig i samband med en prisutdelning till Pugh Rogefeldt som höll på att inte bli av för det vräkte verkligen ned. regn Publiken var ståndaktig och erfaren och plockade fram regnponchos och paraplyer. De hade uppenbarligen varit med förr Det var ju bara den där grejen med elektricitet, en skillnad mellan på scen och nedanför scen, och en typiskt dålig grej tillsammans med vatten. Till slut efter kaos så beslutas i alla fall att spelning kan bli av med lite extra regnskydd. Det räckte dock inte så det regnar på scen trots allt och när Conny tittar ned så ser han hur hans pedalbord flyter på scenen. Märklig känsla. Det här är inte bra. Det blev till att hålla koll på att inte ta i något som ledde vidare någonstans som kunde sluta banan för eventuell elektricitet. Lyckligtvis var mycket trådlöst. Det kunde blivit Electric Boys lite väl bokstavligt. I’m Electrified. som refrängen går i gamla Electrified. Apropå just Pughger Conny honom mycket av äran  att fått Conny själv att tänka att det faktiskt funkar att sjunga rock på svenska.

Vi satt kvar och pratade en stund till men det gled utanför intervjuns omfång.

Turné lista, Electric Boys

27 October – Valand, Göteborg (Sweden) – Tickets*

28 October – Debaser Strand, Stockholm (Sweden) – Tickets*

18 November – Intiman, Västerås (Sweden) – Website*

23 November – Garvaren, Ljungby (Sweden) – Tickets*

24 November – Biljardkompaniet, Kristianstad (Sweden) – Tickets*

25 November – Plan B, Malmö (Sweden) – Website*

15 December – Tobaksgaarden, Assens (Denmark) – Tickets*

16 December – Amager Bio, Copenhagen (Denmark) – Tickets*