INTERVJU: Nicko Smith om Järnjungfrupoesi

NICKO SMITH, en svensk poet bosatt i Finland, har tagit sig an att skriva JÄRNJUNGFRUPOESI – en diktsamling med fokus på hans barndomsidoler IRON MAIDEN. Att ge mig på att bedöma poesi ligger en bit utanför min komfortzon men det här upplägget fick mig att höja på ögonbrynen, så mycket att jag var tvungen att ta ett snack med den trevlige poeten.

Du blir min första poet som jag intervjuar. Vilken skulle du säga är den primära målgruppen för den här boken?
” – Det fanns de poeter som trodde att jag skulle få svårt att hitta just en perfekt målgrupp för den här boken. Folk är inte alltid beredda att köpa poesi, för de vet inte vad de får. Men när de väl gör det uppskattar de det enormt mycket. Det är ganska kul med den här boken för att det finns olika sorters människor som läser den. Det finns poeter som inte har någon relation alls till Iron Maiden, men som uppskattar den för själva poesins skull. Sedan finns de som inte är hemma i poesi alls, men som känner till Iron Maiden. Från dem har jag fått jättebra respons, vilket givetvis känns väldigt tacksamt.”

Har du varit besatt av musik i hela ditt liv?
– När jag blev äldre fick jag inte ut lika mycket av musiken som jag fick när jag var yngre. Det var på ett annat sätt när man var ung och man tog till sig mer av intrycken. Jag tappade intresset och känslan för musiken och just det saknade jag till slut. Jag tänkte att jag måste göra något åt det och skulle ta mig tillbaka till, inte bara barndomen, utan även till Iron Maiden som har inspirerat mig mest som band under hela det årtiondet. Det gick över förväntningarna. Det var mycket jobb och jag fick redigera mycket. Det var ingen lätt bok att skriva för det var så viktigt för mig att få fram hur viktig musik är och jag ville få fram allvaret i det.

Hur fastnade du för att skriva dina saker och få fram dina tankar i diktform i stället för i vanlig flytande text och när kom musiken in i bilden?
– Vi spelade mycket rollspel och det gjorde ju kanske ganska många i vår ålder på den tiden. Drakar & Demoner och sådana grejer. Det satte i gång min fantasi och jag började skriva. De som jag umgicks med hade många skivor, speciellt två bröder som jag kände i Holmsund hade en stor skivsamling. Min första skiva som jag köpte själv var Krokus, det var två bilar som kraschade på omslaget (Metal Rendez-vous från 1980). Det var ingen hit, det var inte en så bra skiva, jag har inte lyssnat på den så mycket, men jag tyckte att den var häftig. Det var det jag drogs åt och det var spännande. Jag kommer även ihåg när jag köpte Number of the Beast (1982) på Åhlens i Umeå. Jag hade hört lite av debutskivan hos en klasskompis innan och jag darrade liksom i knäna och jag kunde knappt vänta tills jag kom hem. Efter det var jag helt såld på dem. Jag var väldigt intresserad av lyriken, inte bara av musiken. Det var något som jag kände mig hemma i. Som tio-elva åring var jag med i ett hårdrocksband som jag tycker mig minnas hette HMS (Heavy Metal Steel) som det inte blev så mycket av förutom en spelning på nån friluftsgård i Holmsund runt 84-85. Jag tänkte att jag skulle fortsätta med skrivandet som föll mer naturligt än att nöta med en gitarr som på den tiden inte gick så bra. Det var kanske därifrån den här kärleken till det skrivna språket, och speciellt i den komprimerade form som finns inom musiklyrik, kom fram, den som fick mig att börja med poesi. Det blev naturligt för mig att ventilera mina tankar och känslor genom lyriken.

Jag kan helt följa att skrivandet av låttexter är besläktat med poesin. Jag menar att på 1-2 minuters läsning få fram och avsluta en hel historia.
– Där finns mystiken och äventyret, det stora äventyret, det som man drömde mycket om som ung. Att det sedan batteriserades i musiken och där musik och lyrik blir så kraftigt tillsammans när båda sitter, då kan man inte ducka. Och när vi går till poesin, som till och från är mer minimalistisk än låttexter, det är ju ännu mer arbete med att få till det bra. Det är komprimerat och det är det jag tycker är storheten i det, att du på få några rader kan säga så mycket.

Kul, vad har du för egen personlig favoritpoet och varför?
– Jag kan säga att två, ja det finns fler, men Tomas Tranströmer är den första. Det är en svensk poet och jag började läsa hans poesi för typ 25 år sedan. Jag fick nästan samma känsla som i låttexterna som jag läste på 80-talet, även om det var en helt annat sätt att skriva på. Han kunde skriva om en tekopp och i samma mening om rymden som aldrig tar slut utanför, och han kunde liksom fånga så olika delar av livet, men satte ihop det i ett så komprimerat format att jag bara tänkte att om jag skulle kunna göra det här, så det skulle vara värt allt. Det var något som jag verkligen ville lära mig och jag studerade verkligen hans dikter ordentligt och insåg hur skicklig han var och hur svårt det skulle vara att komma dit.

Och den andra?
– Sen är det Allen Ginsberg. Han är en beat-poet från USA. När jag läste hans bok så tänkte jag, kan man skriva så här? Han hade det expressionistiska sättet i sina dikter. Tranströmer var mer rakt på sak rad efter rad men den här killen bara kastade ut poesin på pappret så det var som ett kontrollerat kaos på ett sätt som jag aldrig hade upplevt tidigare. Jag tänkte att kombinationen av de här två poeterna, det var dit jag ville. Det var de två som inspirerade mig mest med sina olikheter.

Diktsamlingen Järnjungfrupoesi av Nicko Smith

När en poet släpper något i bokform, kallar man det för bok eller diktsamling?
– Diktsamling, det är viktigt haha. Fråga vilken poet som helst.

Varför är det viktigt? Är det någon form av statusgrej?
– Jag är poet och jag med i Sveriges Författarförbund och jag blev invald där efter min femte diktsamling Rollatorgnissel under den järnblå solen (2020) som handlar om mina intryck efter att ha jobbat extra inom vården. Jag vill att de som köper mina diktsamlingar eller kollar upp dem ska veta vad det är för någonting, att den tillhör en viss genre och att de inte tror att det är en Steven King roman eller något liknande. Det är lite grann som när du går i en skivhandel så vill du veta var i butiken du ska leta för att hitta det som du gillar. Det är mer praktiskt för att folk ska veta vad det är för något de köper. Skulle en diktsamling bara heta roman så skulle det nog bli rörigt för många.

Berätta lite om hur idén till Järnjungfrupoesi kom upp. Du var inne lite på det förut, att du ville komma tillbaka lite till 80-talet, den känslan. Men berätta lite om hur just den här boken kom till stånd och hur du började laborera lite med tankarna där.
– Det här är min sjätte diktsamling. Grundidén till boken kom egentligen genom Peo Rask. Han en är en poet som har ett bokförlag uppe i Luleå som heter Black Island Books och har skrivit en bok som heter Robert Smith och jag, om sångaren i The Cure och bandets musik. I boken sitter han och kommunicerar med Robert på något drömlikt sätt i fantasi och då kände jag, om han kan sitta och prata med någon levande människa, då skulle jag kunna börja prata med Iron Maiden som band eller med Eddie. Där fick jag idén till själva boken.

Du nämnde tidigare att du hade tappat musiken lite.
– Jag ville tillbaka till musiken på ett djupare sätt än att bara nostalgi-lyssna. Jag ville känna så som jag kände då när jag var ung. Jag förstod då att med hjälp av det verktyg som poesin är, så kunde jag ta mig dit. Jag tog ett djupdyk ner i musiken igen och lyssnade på alla skivorna från första skivan (självbetitlad från 1980) till Seventh Son of A Seventh Son (1988) och jag tyckte att jag lyckades.

Är det något specifikt som du vill förmedla med diktsamlingen?
– Musiken som jag försöker spegla i Järnjungfrupoesi, den har alltid funnits där innan den manifesterades genom Iron Maiden. Om jag är ute och promenerar vid havet på hösten och hör en vind eller en våg, då kan jag höra en sekvens från någon låt. Musiken finns i naturen, den finns överallt, men den är komprimerad så den är tidlös egentligen. Det är något jag ville försöka få med i diktsamlingen och jag tror att jag lyckades få med den biten. Det är en viktig del av helhetsbilden och det gör musiken så mycket större och vad den kan uppfattas som.

Har du några ”outtakes” kvar från diktsamlingen sådana du valde att inte ha med av någon anledning?
– De första versionerna av dikterna var mycket mer punkiga. Det var mycket mer känslan över de två första skivorna än det lite mer polerade som det till slut blev. Från början var det mer genomgående headbanging över det hela och det var mycket mer Paul Di’Anno och Killers (1981) -känsla. Men jag ville få med helheten från hela åttiotalet och inte bara om de två första skivorna.

Du har gett ut den här diktsamlingen själv?
– Jo, jag gav ut den själv till slut precis som med mina andra tidigare diktsamlingar. Det blev som enklast så och jag hade några författarvänner som hjälpte mig att läsa igenom manuskriptet några gånger, vilket är en viktig del då man ger ut diktsamlingar själv eftersom det kan vara lätt att missa detaljer annars. Jag skriver även mycket om poesi och poeter m.m på min hemsida (nickopoet.com) och har hållit på med det i sju, åtta år. Där har jag många läsare både från Sverige och Finland. Jag har som mål att kunna leva på mitt skrivande i framtiden, men inser att jag behöver nog skriva andra genrer än bara poesi för att lyckas med det pga att det finns en sån liten publik till lyriken.

Förutom att du vill kunna leva på din poesi, har du någon annan dröm som du vill uppnå med den?
– Jag vill ju inspirera andra. Jag vill ju att folk ska se det jag ser i lyriken och i skrivandet. Vilket fantastiskt sätt det är att kommunicera på genom ett komprimerat format, men ännu mer för att det måste stå på egna ben också. I musiklyriken så har du musiken som backar upp dig, men i poesin så är du helt själv. Då måste du kunna stå upp själv och det är svårare. Precis som jag inspirerades av Peo Rask så sade en författare från Stockholm till mig för ett tag sedan att han hade börjat på en liknande diktsamling som Järnjungfrupoesi, men som handlade om Black Sabbath istället, så inspirationen går vidare.

Du är exilsvensk i Finland. Berätta lite om hur ditt poetiska intresse tillfredsställs i Finland.
– Finland har ett fantastiskt utbud av svenskspråkig poesi, något som jag troligtvis inte hade kommit så nära om jag inte hade bott i Finland. Jag bor i Vasa och nästan hälften av de som bor här talar svenska. Det finns ett enormt urval med kvalitativ poesi från Österbotten och Helsingforsområdet. Jag har skrivit mycket om poeterna och poesin härifrån på min sajt och det har inspirerat mitt skrivande mycket. Jag tycker att jag når ut till fler här, för om jag hade bott i Sverige så är det mycket större konkurrens och det är många fler som skriver. Jag skulle inte nå ut på samma sätt eftersom jag inte hade haft med den här finland-svenska biten som jag har lärt mig mycket om. Så nu sätter jag ihop världarna, så det är bara positivt. Det har påverkat mitt skrivande på ett väldigt bra sätt.

Hur skiljer sig poesin i Finland mot Sverige?
– Först måste vi se att det är två skillnader. Först har vi finlandssvensk poesi och sen har vi finsk poesi. Det är två helt olika grejer. Den finska poesin kommer ofta rakt från skogen. Iaf mkt av det jag läst av den och den äldre poesin, medan finlandssvenska poeter är mer inspirerade av poeter från Sverige och Västvärlden. Den finska poesin är helt andra prylar. Jag har inte läst så mycket eftersom det inte finns så mycket översatt och min finska är inte så bra. Jag har inte kunnat botanisera så mycket i de böckerna än. Men det jag har läst de tycker jag om. Det är väldigt mycket skog och skog och skog, vilket jag uppskattar väldigt mycket också.

Nicko Smith – Poet

Var är du från i Sverige?
– Jag är född stockholmare, från Bromma. Vi flyttade upp till Umeå, eller Holmsund, i början av 80-talet, och där bodde jag hela 80-talet. Det var min bästa tid som barn och den återspeglar jag i diktsamlingen. Jag hade bra kompisar, allt fungerade riktigt bra och sen hade man världens bästa band – Iron Maiden – med sig var man än gick.

Om du skulle skriva något nytt om musik, skulle du kunna tänka att göra en fortsättning på Järnjungfrupoesi, eller skulle du välja något annat band?
– Jag började faktiskt att skriva en fortsättning på Järnjungfrupoesin för jag tänkte att det är ingen som skulle förvänta sig att det skulle komma en uppföljare på den. Jag skrev några dikter och de var helt okej, men nej inte just nu. Däremot har jag funderat på att få diktsamlingen översatt till engelska eller finska.

Sista frågan, som samtidigt var första frågan som jag ställde till dig när du kontaktade mig, om du kunde berätta lite bakgrund till ditt namn, Nicko Smith?
– Det är mitt artistnamn som poet. Efternamnet är mitt riktiga och Nicko är inte långt från mitt riktiga förnamn. Det blev en bra kombination eftersom jag har både för- och efternamn som två av medlemmarna i Maiden. Det känns som att få vara med lite haha

Det är så träffande att jag nästan dör! Stort tack för en trevlig intervju!

Gillar du dikter? Eller gillar du Iron Maiden? Eller båda? Eller har du en partner/vän som skulle säga ja till dessa frågor? Tänk på att julen är här snart! Nickos diktsamling är definitivt värd att se över. Det finns mycket där som i alla fall jag kan relatera till. Den finns att köpa här Sound Pollution

TEXT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
FOTO: Micke Hultén
KONSTNÄR: Nicko Smith
AKUTELL MED: Diktsamlingen Järnjungfrupoesi
DATUM: 2022-04-14 (första upplagan)

Relaterade artiklar