När ordinarie musikrecensenten Fredrik Blid fick förhinder, ryckte förstagångs recensenten Daniel Malmén ut och såg The Sheepdogs och Larkin Poe på Münchenbryggeriet.
Vi är många som trotsat höstvindarna och samlats på Münchenbryggeriet denna söndagskväll för att se Larkin Poe som är på europaturné. Som förband har de med sig The Sheepdogs som själva beskriver sig som, saxat från två citat, “pure, simple, good-time music, in the sweet spot in between Led Zeppelin and Crosby, Stills & Nash.”
Bandet inleder kvällen med ”How Late, How Long” och så mycket Zeppelin blir det kanske inte. Snarare en mix av Allman Brothers Band, Creedence och retrodoftande boogierock. Inget fel i det och det är flera i publiken som gillar vad de hör och sjunger med i deras låtar.
Bandet fortsätter sedan med ”I’ve Got a Hole Where My Heart Should Be” och hela bandet stämmer upp i refrängen. Den nye gitarristen Ricky Paquette kämpar på bra och verkar ha hittat sin plats. Han ersätter Jimmy Bowskill som lämnade förra hösten och det är ett par stora skor att fylla. Ricky har ett lite rockigare sound med sin svarta Gibson Les Paul som gör att de låter lite tyngre än sist jag såg dem. The Sheepdogs fortsätter sedan med flera riktigt bra låtar så som ”Southern Dreaming”, ”I Dont´t Know” och ”Scarborough Street Fight” och det känns mer som om vi har fått två fullvärdiga konserter på köpet av en.
Som kontrast till The Sheepdogs bruna countrylook kliver sedan Larkin Poe upp helt klädda i vitt. För ett ögonblick tänker jag att de ska, likt pastorer i en baptistkyrka, predika bluesen som i deras cover ”Preachin Blues” men den tanken försvinner snabbt vid första ackordanslaget. Här är det fullt ställ som gäller när de inleder med ”Strike Gold” från deras senaste platta. Rebecka har en fantastisk röst och bländande gitarrspel. Systern Meg, som själv säger att hon är fåordig, spelar desto fler slide-toner på sin steelguitar vilket ger gruppens egna sound.
Jag har sett Larkin Poe ett par gånger tidigare och deras publik har växt varje gång och scenerna de spelat på likaså, från Nalen -19 till dagens Münchenbryggeri. Och varje gång har även ljudbilden blivit tyngre och större. Det jag gillade med Larkin Poe när jag först upptäckte dem var deras koppling till bluesen. Deras fina tolkning av Robert Johnsons ”Come On In My Kitchen” och klassikern “John The Revelator”.
Visst kör de ”Preachin Blues” men det är svårt att höra Son House genom all fuzzgitarr.
Men sedan händer något. Mitt i konserten pluggar de ur gitarrerna och bjuder på ett akustiskt set där basisten spelar kontrabas, Meg tar fram sin dobro och Rebecka en stålsträngad gitarr vars ljudstyrka styrs av hur nära hon står från mikrofonen.
Det blir helt tyst i salen.
Och plötsligt är vi i deltabluesens USA 1920. Larkin Poe framför ”Might as Well Be Me” och “Southern Comfort”. Det är vackert, stämningsfullt och Rebeckas röst kommer helt till sin rätt.
Sedan pluggar de in gitarrerna i distboxen igen och river av flera av sina hits. ”Bad Spell”, ”She’s A Self Made Man” och ”Wanted Woman – AC/DC” innan de avslutar med ”Deep Stays Down”. Publiken gillar det och jag också till slut. Ibland ska man inte gå runt och hoppas att ett band ska vara något de inte är utan bara åka med på deras resa.
BILDER – LARKIN POE
BILDER – THE SHEEPDOGS
SKRIBENT: Daniel Malmén (danielmalmen@hotmail.com)
FOTOGRAFER: Basse Hellgren (basse.hellgren@rockbladet.se) och Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)
KONSERT: Larkin Poe + The Sheepdogs
ARENA: Münchenbryggeriet / Stockholm
DATUM: 2023-10-08
BÄSTA LÅTAR: Deep Stays Down (Larkin Poe) och I’ve Got a Hole Where My Heart Should Be (The Sheepdogs)
