Skivpanelen listar nu albumen från SEPTEMBER 2023

Med idén att strömlinjeforma och förenkla knackade Soen ihop senaste albumet Memorial. De större progressiva utsvävningarna lyser nästan helt med sin frånvaro till förmån för lite rakare angrepp, men visst dyker det fortfarande upp lite svängar här och där som Soen:ifierar till det ordentligt. Allt med en liten underton med förnimmelse av ett Pink Floyd som tuffats till, precis som Soen ska vara! Hollowed är en bra låt som innefattar en gudomlig duettsång tillsammans med Elisa, men den passar inte riktigt in på skivan - även fast den har ett supergrymt solo - och kanske borde fått få egna vingar tillsammans med deras jazziga Vitals på en EP eller singel istället. Men vad 17 det är ju fan Soen, klart de får - och ska våga - trycka in lite sådana här utsvävningar också för att testa nytt. Sincere sätter sig däremot på hjärnan nästan direkt. Ett högklassigt album från Soen som kommer lämna spår i deras live set ett bra tag framöver.

Här hör vi ett moget sound som breder ut sig över flertalet musikaliska landskap och hämtar energi från såväl popifierade radiovänliga melodier som klassiskt skolade riff och allvarsamma tunga texter som ger lyssnaren möjlighet till reflektion om livet. Med känsla och skärpa så levererar Soen ett gediget hantverk som med sin smidiga balansgång mellan det hårda och det kommersiella lär tilltala breda målgrupper. This is art.

När man tänker på Eclipse tänker man på högenergisk hårdrock med stora refränger och allt detta infrias även denna gång. Som grädde på moset har de tryck in en låt med titeln Anthem som faktiskt ärar låtnamnet. Allt är supersnyggt gjort och producerat, nästan till den gräns att det blir lite polerat, men bara nästan. Höjdpunkterna förutom Anthem är The Hardest Part Is Losing You, Got It!, Children of the Night, So Long Farwell Goodbye och High Road. Frågan är om de trots all fart och sköna låtar inte har fastnat lite i sitt sound och mall för Eclipse-typiska låtar, för det är lite förutsägbart här och där. Sedan smakar det väl lite väl mycket Green Day i The Broken och lite för mycket krydda av Hardcore Superstar i I Don't Get It. Children of the Night överraskar mest och sätter sig som popcorn mellan tänderna, fast utan den där irritationskänslan. Stabilt album!

”Megalomanium” beskrivs som en ultra-melodiös dänga. Ja, det är en tämligen korrekt beskrivning. Eclipse håller ett stenhårt tag om sitt tidlösa sound och häver ännu en gång ur sig låtar som innefattar ett och annat solo, sväng och slagkraftiga refränger som är lätta att lära sig. Något förutsägbart, men samtidigt precis vad man önskar sig från just detta band och samtliga låtar härifrån gör sig utmärkta i etern. Gott så!

Annons 

 

Det är något härligt fornnordiskt mytologiskt över Kvelertak som griper tag i en. Jag trodde de möblerat om ordentligt i Kvelertaksrepan i och med något förvirrade album-teaser-singlen Endling, men tack och lov var den inte alls representativ utan det mystiska, skitiga och rockiga Kvelertak fanns kvar. Det gör det så snyggt en gång till dessa norska kungar. Det är riktigt bra hela skivan igenom men Likvoke, Motsols, Døgeniktens Kvad, Svart September och Morlid ligger klart i topp! Explosivt sköna tongångar återigen från Kvelertak - KvelerTACK som fan!

Jag kommer aldrig förstå hur ilsken punk på norska kan låta så här bra, men Kvelertak har så att säga DET. Redan på inledande kraftpaketet ”Kroterveg Te Helvete” rycks jag med i de intensiva tongångarna och känner mig såld på denna produkt, som bara öser på med ett imponerande tempo där den ena låten bara blir mer ilsken än den andra, och sätter ord på all frustration man bär på. Pluspoäng delas även ut till textraden ”He du hørt den nyaste te Judas Priest? Så inni helvedes presist!” i låten ”Motsols” samt till bandets snyggaste skivomslag hittills.

Graveyard har grävt ordentligt inom sig i och med sitt sjätte album och hittat ett skönt djup och förfinat sin ton ytterligare. Även om det nästan helt saknas fartiga låtar så är det enormt känslosamt med fina melodier som trollbinder lyssnaren mest hela tiden. Det 70-talsdoftande soundet anno 2023 låter inte förmätet utan de har hittat sin plats och får med alla detaljer från eran fast med ett nutida driv. Det är nästan ett helt perfekt höstsoundtrack som för en till eftertänksamhet samt mys som passar perfekt under promenader bland gula och röda löv i solen, självklart delvis på kyrkogården.

Hm, det här känns lite knepigt och förmodligen är Graveyards nya alster en växare, ett verk som behöver mer tid och fler lyssningar innan man förstår storhetens vidd. Bandets senaste släpp har varit nästintill felfria och även om den imponerande musikaliteten och vackra melankolin finns även här så känner jag under första lyssningen att magin saknas. Det är musikaliskt och duktigt men också ganska slätstruket. På vissa partier hajar man dock till och känner igen bandets glödheta närvaro och det finns även några gråskalor som jag som sagt misstänker behöver tid innan de blommar ut. Förhoppningsvis är det så det ligger till.

Danska Timechild har definitivt börjat hitta sitt ljud i och med deras andra platta Blossom & Plague och när man väl kommit in i deras sound kan man inte värja sig mot deras musik. 70-talshårdrocken ligger som grund för deras musik och visst skulle det kunna vara så här självaste Black Sabbath hade kunnat låta om de hade varit progressiva. Gitarrsolon i stämmor och stämsång i såväl refränger som outron med sköna melodier höjer dynamiken rejält. Tyvärr går vissa passager igen i vissa låtar - känns det som - vilket låter mer tjatigt än binder ihop helheten, men i stort ett grymt album som definitivt satt Timechild på listan över band att ha koll på!

Melankoliskt, vemodigt, dystert och dessvärre rätt trist. Jobbar man med melankolisk och nedstämd musik så behöver man i min värld förmedla allvaret och beröra. Det gör inte Timechild. Här har vi istället ett dystert album vars låtar går in i varandra och utvecklas till det som brukar kallas hissmusik, och bara skvalar i bakgrunden utan att skänka vare sig beröring eller något annat till lyssnaren. Det är stabilt, visst. Men också intetsägande och lättglömt.

Med den starka debuten så låg förväntningarna och ribban rätt högt inför andra skivan. Tyvärr får vi bara ett enda stort vluöäääh istället. Det tragglas på med gitarrdelarna som mest känns som överblivna rester från tidigare årtionden, men solona har iallafall förbättrats sedan förra vändan. Och vad håller mr Owens på med, han upprepar sångmetodiken på låt efter låt och nästan melodierna också. Kanske det blir så när det sinar lite i kreativiteten eller i riffarkivet och man producerar och skriver albumet själv, för K.K. Downing skötte verkligen allt. Flirtarna med tidigare Judas Priest-låtar i låttitlarna börjar även de bli lite tröttsamma - eller vad sägs om Sons of the Sentinel, Strike of the Viper (jfr Jawbreaker), One More Shot at Glory och The Sinner Rides Again - det räcker med recycling nu. KK - börja Delivering the Goods, skaffa en producent samt kanske en låtskrivarkompis, Scream for Vengeance och säg till oss att You've got Another Thing Coming! (...fast med egna låttitlar...)

En besvikelse. Förra albumet ”Sermons Of The Sinner” var en fullträff som kändes både dramatisk och pampig, vilket verkligen fick en att se fram emot denna uppföljare. Men det storslagna episka är som bortblåst och vi serveras istället ett ganska harmlöst dussinalbum, vars låtar känns som mallar uppgrävda ur byrålådan och som lika gärna kunnat framförts av vem som helst. Varken riff eller texter sticker ut på något särskilt sätt, utan känns tämligen simpla och i längden ganska ointressanta. Bättre lycka nästa gång!