Deathcore-bandet Lorna Shore har gått från noll till hundra senaste åren, och är idag (onekligen) regerande mästare inom sin genre, det är omöjligt att det finns ett enda deathcoreband som inte låter sig inspireras av Lorna Shore. Under sin spelning på Fryshuset i Stockholm bevisar de varför det är så.
“I min värld SKA det inte vara möjligt att sjunga på det sätt som Ramos gör, det är rent ut sagt inte mänskligt” skrev jag för snart två år sen i en krönika som berörde just Lorna Shore. Det var ungefär vid den tidpunkten som bandet också började hitta fram till en större publik och ett populärt drag bland Youtubers var att spela in sina reaktioner till låten “To The Hellfire” där Lornas sångare Will Ramos minst sagt blottar sina röstresurser. Även om bandet där och då var en snackis måste det erkännas att jag inte var förberedd på det genomslag som Lorna Shore skulle få med åren. Det behöver knappast sägas två gånger att detta INTE är ett band som kan kallas mainstream. Genren deathcore känns öronmärkt för små alternativa klubbar där subkulturs-älskare kommer samman. Att nu istället se Lorna Shore inta (den kvällen till ära glödheta) Arenan på Fryshuset i Stockholm, inför en massiv publik där åskådarna tycks vara både från olika generationer och samhällsklasser är faktiskt snudd på ofattbart. Hur gick det här till?
Kanske är det så enkelt att oavsett vilken musikgenre du har en akilleshäl för så blir det omöjligt att värja sig för ett nytt metalband som sticker ut ur mängden och är fullständigt unika i sound. När lamporna i lokalen släcks ned och bandet gör entré till publikens tajta skanderande och kör pang på rödbetan med estetiskt pyro och den aggressiva “Welcome Back, O’ Sleeping Dreamer” känner du dig knockad direkt. Och då är detta alltså bara uppvärmningen.
Det bästa som finns är när musik framkallar känslor. Den gladaste av sånger kan få dig på bra humör en dålig dag. Den sorgligaste av sånger kan ge utlopp för de tårar du håller tillbaka. Musik skänker dig både tanke, reflektion, glädje och sorg. Eller som den här kvällen: Den kan få dig att känna dig fullständigt överkörd. I stort sett varje gång som Lorna Shores låtmaterial öppnar upp för en explosion så är det som om bastanta baskaggar, intensiva riff och monstruösa (bokstavligen) avgrundsvrål tar sig form av en MMA-fighter som gått in i ringen för att slå dig sönder och samman. Den stora och ständigt återkommande moshpiten som uppstår i Arenans publikhav är allt annat än vacker, med sina yviga och våldsamma rörelser. Lorna Shore väcker det djuriska inom oss till liv. Och det är det som gör just denna kväll så otrolig.
Vilken energi, vilket tryck! En gammal klassiker som “Immortal” får pulsen att rusa, en imponerande “Cursed To Die” får kroppens innersta nerv att vibrera och den brutala urladdningen i “To The Hellfire” sänder en ljudvåg över publiken som besvarar det hela med kollektiv gåshud. Just när man släpper garden och låter kroppen pusta ut så kör dock bandet igång igen med extranummer, där det återigen är ett vansinnigt tempo som gäller rakt igenom och den våldsamma moshpiten gör comeback. När kvällens sista toner sakteligen ebbar ut så uppmanar Will Ramos alla åskådare att tända sina mobiler. Folket lyder och lokalen lyser upp av det nästan stjärnliknande skenet från telefonernas ficklampor, som en slags symbol som bevisar att vi alla står enade i denna stund. Kvällen må ha varit en brutal urladdning, men den urladdningen kan i slutändan inte beskrivas som något annat än vacker. Det var tungt, det var brutalt, det var våldsamt, det var intensivt…men framförallt var det helande och vackert. Tack Lorna Shore.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
KONSERT: Lorna Shore
DATUM: 2023-11-12
ARENA: Fryshuset, Stockholm
- Endigo: “Vi ska dra åt alla extremer på samma gång” - 2023-12-03
- INTERVJU: The Refreshments firar 20 år med “Rock N Roll Xmas” - 2023-11-26
- Brutal urladdning av Lorna Shore - 2023-11-13
