Med ett nyligen släppt Best Of album och John Corabi återigen tillbaka vid micken är The Dead Daisies ute på en Europaturné med Spike (ex-The Quireboys, numera i Quireboys) som uppvärmare. Med en minst sagt skakig uppvärmning av Spike visade ett The Dead Daisies på topphumör ett skolexempel hur scenglädje, närvaro och leverans skall se ut!
SPIKE
Med ett märkbart visst intag redan avklarat intog Spike scenen där han med en stålsträngad akustisk gitarr och körde lite från hans tidigare band The Quireboys blandat med covers.
Idag skulle jag kratta trädgården och undrade igår om jag skulle ta den stora krattan eller den mindre då den mindre kanske skulle gå fortare, men den större kanske skulle få mer per drag och få jobbet gjort fortare? Kanske skulle jag börja med hörnet i trädgården eller längs med häcken? Ungefär så gick tankarna under Spikes försök på scenen blandat med de grimaser jag företedde mig med som inducerades av den slakt som serverades från scenen då jag inte helt oväntat kom att tänka på att behöva ta fram och damma av recensionsmotorsågen!
Vad var det som hände igår? Vad fick vi se? En ordentligt svajig och rikligt överförfriskad Spike slaktade låt efter låt. Han bad publiken om riktig öl då scenpersonalen förståeligt och förnuftigt nog gett honom alkoholfri öl. Naturligtvis fick han tyvärr den öl han suktade efter av en konsertbesökare – ingen skada skedd dock, en öl extra i det här läget gjorde varken från eller till. Han avbröt dessutom här och där i låtarna för att be publiken sjunga med och om call-response. Gitarren lät bedrövligt och det behövdes hjälp från gitarrteknikern att stämma gitarren mellan låtar. Att minst pinsamma framförandet var en svag The House of the Rising Sun där publiken fick göra det mesta jobbet talar sitt klara språk. Visst har Spike varit lite svajig tidigare live men när han spelade gitarr själv och samtidigt fick hantera allting på eget bevåg tappades både takt och ton. Jag önskar Spike en snabb återhämtning och bättring så han kan komma bort från de problem som tydligt tynger honom, för detta var tyvärr lite smärtsamt och tragiskt att få uppleva.
THE DEAD DAISIES
Musikerveteranerna ur hårdrocksvärdens hörn med anor från genrens elit som utgör The Dead Daisies fullkomligt ägde scenen från första stund när de inledde kvällen med Resurrected. John Corabi och Doug Aldrich tog inte helt oväntat mest plats och frontade bandet med en skön närvaro och efterlängtad precision. Aldrichs gitarrsolon, solominer och poser blir man aldrig trött på. Corabis stämma satt precis där den skulle och jag tyckte den till och med lät mer kraftfull och raspig än på länge. Precis som ett årgångsvin. Bandgrundaren och andregitarristen David Lowy drog även han mer på munnen än vad han brukar och trummisen Brian Tichy var helt trumgalen samt underhöll oss hela kvällen med sin trumpinnesakrobatik. Nytillskottet Michael Devin höll sig mest på sin kant, men han skötte körsången helt oklanderligt nästan i samma nivå som Corabi själv.
Bandet var helt klart i toppform och bjöd dessutom på idel leenden, skämt och kärleksförklaringar till Göteborgspubliken. Bortsett från explosiva introt tog de allt till en ytterligare nivå när de i mitten av setet drog av dubbeln Unspoken och Bustle & Flow från senaste plattan som verkligen fick alla på Valand att gunga med ordentligt innan trumsolot. Efter trumsolot sågs dock Aldrich på scenen med lindad underarmsmuskel – den ytliga fingerböjarmuskeln som kan bli till lite besvär hos gitarrister ibland – men han fullföljde konserten utan problem då det fortsatt inte alls grinades illa utan bara bjöds på idel blixtrande välljudande solon. Ni vet när det låter så där skönt och bara flödar ur gitarristens händer och välmåendet hos en sköljer över en direkt och hen får det att se så enkelt och självklart ut fast det inte alls är så – precis detta var det som Aldrich bjöd på denna kväll! Underbart! Born to Fly var en annan höjdpunkt som verkligen höjde atmosfären i lokalen så höfter svängdes och horn höjdes i större utsträckning. Att de dessutom bjöd på lite extra allsångsaktiviteter med hårdrocksklassiker som var relaterade till varje bandmedlems karriärhistorik i bandpresentationen i och med Highway to Hell, Living After Midnight, Heaven and Hell, Smoke on the Water samt The Boys Are Back in Town var bara skönt. Att deras cover på Fortunate Son live fick mig att gilla låten återigen talar sitt klara språk och att de som utlovat körde en riktigt fet version av Slide It In som sista låt som en hyllning till David Coverdale och hans Whitesnake då de har flera medlemmar med Whitesnake-historia i bandet var pricken över i:et.
Efter Slide it In försvann dock Aldrich snabbt bort från scenen och Corabi tackade för sig och bandet och gick av scenen och alla trodde det var slut. Lite trumpet och lite ofint tyckte jag, men… jaja, så kan det vara. Så var det absolut inte, för någon minut senare hördes gitarren från Aldrich ljuda ånyo med introt till Helter Skelter! Kanske var han runt hörnet och kollade så det var ok att dra av nån låt till bara? Hursmhelst – Extra-extra-nummer! Kul som fan ju! Vilken sköning och ett bra betyg från bandet då de var så nöjda med kvällen att de ville köra ett nummer till och dessutom återkoppling till Corabis period i Mötley Crüe som har den som en av sina coverlåtar, men denna version lutade lite mer åt Beatles version i och med körerna på “yeah” i verserna som avsaknas i Mötleys version. Men visst fanns de tunga gitarrerna där fast ordentligt kryddade med Aldrich gudabenådade soloarbete. En dunderversion av låten och verkligen en härlig avslutning på en härlig konsert.
TEXT & MOBILFOTO: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
KONSERT: The Dead Daisies, Spike (Quireboys)
ARENA: Valand, Göteborg
DATUM: 2023-11-17
BÄST: Corabis röst, Aldrichs gitarrsolon, Brian Tichys trumkonster samt stämningen och energin under The Dead Daisies
- Tungt och ösigt med Black Stone Cherry - 2024-06-14
- Publiken var ett med Parkway Drive - 2024-06-13
- Skitkul med Steel Panther och “Ozzy” - 2024-06-13
