Under våren 2023 hade Sverige möjligheten att bekanta sig med visual-kei artisten Endigo som medverkade i SVT-programmet “Drag Race Sverige”. Under sommarens Sthlm Pride gjorde Endigo också ett bejublat uppträdande, något som i sin tur ledde till att flyttlådorna bar av från Japan och tillbaka hem till Sverige för vidare musiksatsning. Rockbladet tog ett snack med Endigo om dennes resa.
Välkommen tillbaks till Sverige. Senaste åren har du bott i Japan men nu är du här igen, hur kom du fram till det här beslutet?
– För sex månader sen hade jag förmodligen sagt att jag aldrig kommer lämna Japan. Men i somras skulle alla vi som var med i “Drag Race Sverige” ha en reunion på Stockholm Pride där vi alla skulle göra ett uppträdande. Och jag är ju metal-musiker så jag gjorde ett set med mina låtar och HELA publiken skrek och sjöng med. Jag blev chockad. KAN folk mina låtar?! Jag var kvar i ungefär två veckor efter Pride, då jag framförallt besökte olika evenemang och fick då ett så bra mottagande av folk jag mötte. Någonstans började jag inse att jag faktiskt kan ha en framtid här som metal-musiker. Jag tänkte att om jag satsar hårt kan det här gå, så på tre veckor packade jag lådorna, sa hej då till det liv jag byggt upp i Japan, klippte visumet i två delar och nu är jag här (skratt).
Pride känns inte direkt som den mest metal-vänliga publiken?
– Nej, jag var nervös inför att komma dit för att growla och köra gitarrsolo. Kommer gemene pridedeltagare uppskatta det här? Så jag var förvånad över att så många kunde låtarna, det var kids som sjöng med och allt möjligt. Jag kan tänka mig att hela grejen med att en barbiedocka står på scen och kör deathmetal fick folk att haja till och tänka att det här var något nytt. Så nu vill jag se hur långt jag kan ta det här! Pride ändrade allt, hade jag tackat nej till det hade jag utan tvekan varit kvar i Japan fortfarande.
Utan “Drag Race Sverige” hade du inte heller varit på Pride. Hur ser du tillbaka på den tiden då du var med i programmet?
– Otroligt lärorikt att se sig själv på TV, från kamerans perspektiv. Det var också lite nervöst att komma in som en utböling från Japan, då de flesta andra redan kände varandra. Det var ett kompisgäng och så jag och de andra svarade “Nej” när jag frågade om de gillade hårdrock (skratt). Men det var kul att vara med och jag växte som person.
Du har hållit på med musik länge och blivit stor i Japan, där du också byggt upp ditt visual-kei uttryck. Har detta något gemensamt med drag?
– Ja! Det var visual-kei som fick igång mitt stora Japan-intresse och som väckte en dröm om att spela och turnera i just Japan, vilket jag sen också gjorde massa år. Jag är queer och älskar drag men har ingen bakgrund inom det som de andra deltagarna i programmet, utan det var just visual-kei och japansk glamrock som var vad jag höll på med. Att gå från visual-kei till drag var ändå inte så svårt. Jag har en rad av andra referenser när jag träffar svenska drag-queens. Jag förstår inte alltid deras skämt och de förstår ännu mindre av mig…men trots det så lyckas de här två olika världarna mötas i mitten på något sätt.
I Sverige tänker folk nog framförallt på Yohio när man pratar om visual-kei. Ska du fylla det tomrum som uppstått där?
– Inget ont om Snövit-musikalen men jag hoppas han ska komma tillbaka och släppa mer metal snart. När Yohio var som störst satte han verkligen visual-kei på radarn och vi var ett gäng musiker i Stockholm som höll på med det här, även om Yohio var mest känd. Jag hoppas kunna återuppväcka den scenen lite nu, när jag har mer ögon på mig nu än vad jag hade då så. Vi får se, jag har ingen egentlig koll på intresset för det här ser ut, det kanske bara är att folk gillar death-metalmusiker som ser ut som tjejer. Jag ska göra min grej och så hoppas jag att så många som möjligt ska gilla det.
Du har släppt låten “Living As A Ghost” som du beskrev på följande vis: Den här låten är lite av ett manifest, en oerhört personlig text som reflekterar min resa genom livet, vart jag kommer ifrån och vart jag är på väg”. Då undrar jag, vart är du påväg?
– Förhoppningsvis framåt och uppåt. Men om jag ska vara saklig kan jag säga att det finns två stories här. Den ena är allt det här med att jag bott i Japan, känt mig lite vilsen och nu återvänder till Sverige. Men det är också en personlig resa för mig och min identitet, vilket jag pratade om i “Drag Race Sverige” också. Jag har funderat länge på om jag är trans. Livet är konstigt, livet är kort, identitet är något märkligt och jag försöker bara vara mer ärlig med mig själv och med vem jag är i mitt uttryck. En ärlighet som jag kanske inte hade på samma sätt när jag spelade i rockband i Sverige för tio år sen. Modet att uttrycka mig som jag gör visuellt kom till mig genom “Drag Race” och det vill jag ta vara på utan att tappa bort något av det som har med metal att göra, det är ändå kärnan.
– Samtidigt är “Living As A Ghost” något vag, vilket är meningen. Jag vill att folk som lyssnar på den ska få tolka fritt. Enligt min erfarenhet är många som lyssnar på alternativ metal folk som har lite interna problem och har haft det lite svårt. Man behöver inte ha alla svar, utan ibland räcker det att gå på magkänsla.
Kommer du ihåg när du verkligen hittade metal-musiken?
– Oj, det har varit många stadier. Första minnet var när jag var fem år under en bilresa och hörde “We´re Not Gonna Take It” med Twisted Sister. Shit, vad häftigt! Några år senare hände samma sak med “Number Of the Beast” som fick mig att bli stort Maiden-fan, jag kan alla Maidenlåtar på gitarr. Sen har jag kommit in på modern metalcore också, som exempelvis Bullet For My Valentine, den typen av band. Hade även en black-metalperiod men mycket melodiskt lyssnar jag på idag, som Gamma Ray, Masterplan, Kamelot.
Jag reagerar lite på att din musik är ändå hårdare än mycket av det du räknar upp nu?
– Jag gillar allt! I många av mina gamla band hade vi lite mer poppiga refränger kombinerat med jävligt hårda deathcore-influenser. Den här typen av blandning märks av inom visual-kei också. Jag har märkt att västerländska band är ganska entydiga. Ett band spelar deathmetal, punkt slut, ett annat band spelar pop, punkt slut. I Japan är det mer “Vi spelar allt möjligt samtidigt” och den mixen gillar jag och jag har lagt upp “Living As A Ghost” på samma sätt. Kommande singlar kommer vara likadana, jag tänker mig att det ska vara både poppigare och hårdare. Vi ska dra åt alla extremer på samma gång, det återstår att se om det är möjligt.
Kommer kommande singel vara lite samma tema som “Living As A Ghost”?
– Jag vill dra det ett snäpp längre. Lite mer breakdowns och gutturala skrik men ändå ha en poppig kärna. Jag inspireras lite av Sonic Syndicate som har radiovänliga refränger med brutala verser. Jag vill dock göra något eget, hitta någon slags brygga mellan Maiden och In Flames. Förhoppningsvis ska det komma en ny låt innan snön smälter bort och en EP nästa år så jag har planer även om det för tillfället är lite att vi tar en låt i taget. Min musikstudio här i Stockholm är i alla fall klar nu.
Är du soloartist eller ska man se det som ett större projekt?
– Ja, det är ju mitt namn och det är jag på alla bilder men mitt mål är att det ska låta som ett fulltaligt band. Jag har gjort sång och gitarr själv medans trummor och bas än så länge är digitalt men planen inför livespelningar är att ha riktiga musiker med sig. Det kändes fel att spela i Japan då vi hade förinspelad musik medans jag sjöng live, det blev lite karaoke. Jag vill att det ska vara live rakt av. Tänk typ att vi ska vara som Ghost, fast med mer skrik och att vi bytt ut deras kyrka mot rosa barbies.
Har din musik och ditt sound förändrats på något sätt, även om du anammat drag-uttrycket lite mer?
– Jag skulle säga att gillade man det jag gjorde förr så gillar man det jag gör nu. Det är hårt, aggressivt, energiskt och poppigt. Jag vill tro det är mer komplexa låtar idag och att jag skriver bättre än vad jag gjorde som nittonåring. Jag tappade en del av allt det här när jag bodde i Japan då jag började fokusera mer på min tv-karriär där, men nu vill jag tillbaka till den musik där jag brukade göra. Nu gäller det framförallt att hitta duktiga sessionsmusiker. Jag ska göra mitt bästa för att komma långt.
Endigo avslutar med en hälsning: “Tack för att ni tagit del av den här intervjun, tack för att ni ger mig en chans. Jag hade satsat otroligt mycket för min karriär i Japan, allt från att dubba tv-spel till framträdanden i TV, och nu har jag lämnat allt det för att försöka göra metal en gång för alla. Lyssna gärna på min musik och skriv gärna en kommentar om ni gillar det ni hör”.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
INTERVJU: Endigo
- In Flames, Arch Enemy & Soilwork intog Hovet - 2024-11-04
- INTERVJU: Andreas & Hagge från Self Deception - 2024-10-27
- SKIVRECENSION: Thåström – Somliga av oss - 2024-10-18