Skivpanelen listar nu albumen från NOVEMBER 2023

På relativt kort tid har LA-bördiga Dirty Honey gått och blivit något av ett utropstecken inom rockvärlden. Inte alls konstigt, det här är precis den sortens röjig bluesrock som tilltalar både gammal som ung och soundet rör sig elegant i gränslandet mellan klassiska Led Zeppelin och den mer moderna versionen Greta Van Fleet. Det här albumet är kanske inte en lika brännande käftsmäll som debuten, men man känner ändock igen tonen och bandets musikaliska talang lyser starkt, inte minst i låtar som ”Cant Find The Brakes” & ”Get A Little High”. En värdig uppföljare som lär bana väg för ännu mer framgång.

Annons 

 

Kaxig glamrock med en närmast punkig attityd. Faktum är att energinivån inte kan bli mycket högre än vad den är här, bara att lyssna på albumet får dig att visualisera drypande svett och dans på ett intimt klubbgig. Hur alla dessa intensiva låtar bara får dig att släppa taget om alla hämningar och ”rocka loss”. Det doftar glitter, fest och sväng och här finns inte en enda låt som slår fel, även ballader som ”Hands On Me” berör på djupet mitt uppe i allt energiskt tjoflöjt.

Före digitaliseringen så var det vanligt förekommande att välja skivor utifrån deras estetiska omslag, något som lätt ledde till att band som Kiss och Alice Cooper lockade. I en annan tid hade jag lätt kunnat välja ”Bats” för just omslagets skull, det visuella för tankarna åt 80-tal samt fantasy. Men man ska inte välja hunden efter håren. Visst utstrålar även låtmaterialet här en viss lekfullhet och man ibland får man dra på mungiporna åt de sköna riffen och åt de tydliga Anthrax-influenserna. Det är dock inget här som får det att andas 2023 och produktionens mossighet blir slutligen lite övermäktig.

Ja, det låter precis som du förväntar dig. Ja, det är förutsägbart. Ja, det är medryckande. Ja, det är tungt. Ja, det är maffigt. Ja, du får chans att headbanga. Faktum är att även om sound och presentation är övertydligt bekant så anar man att låtskrivandet till ”Plague” fått mogna med tiden och det märks att bandet har lagt mycket eftertanke på låttexterna som tacklas med mer allvarliga ämnen utan att för den sakens skull sudda bort Corrodeds stämpel som ett band med fullt ställ, där låtarna passar in på valfri fest. Inte illa.

Oj, här var det många utspridda trådar.  Bad Wolves tycks inte riktigt kunna bestämma sig för hur de egentligen vill låta. På låtar som ”Bad Friend” har man satsat på ett bastant paket som doftar Five Finger Death Punch. På ”Die About It” har man slängt in både growl och hip-hop vilket påminner lite om Linkin Park. På ”Legends Never Die” är det lättsmält radiopop med en allsångvänlig refräng. På ”Move On” skiftar låten mellan poppiga refränger och ilskna tunga verser. Om detta låter rörigt? Ja, det är det också. Det finns partier då man diggar men det finns också partier som förvirrar. Hur Bad Wolves egentligen kommer låta på sikt vet nog inte ens de själva.