INTERVJU: Nicke Andersson

LUCIFER är just nu aktuella med turné samt deras nya album “Lucifer V”. Rockbladet fick en chans att sitta ner med både Johanna Sadonis och Nicke Andersson ifrån bandet för att prata mer om detta. Här kan ni läsa intervjun med Nicke.

Nytt album med Lucifer, hur känns det för dig?

– Bra! Men det hade jag svarat angående förra albumet också. Jag tror aldrig ett band eller en artist har sagt något i stil med att “Det här känns bra men vår förra skiva var bättre”. När man har ett nybygge framför sig känns ju det fräschast, så vill man värdera på riktigt hur något blev och jämföra det med annat man gjort så får man istället vänta 20 år och svara på samma fråga då.

Du har ju varit och är med i flera olika band, men för att ta ett konkret exempel: Är det någon större skillnad för dig när du jobbar med Lucifer och när du jobbar med Hellacopters?

– Nja, det är nog fler likheter än skillnader. Vi är ju olika människor och har därmed olika bandkemi. Lucifer är ju Johannas band, och i Hellacopters är det väl jag som är någon sorts bandledare, även om alla medlemmar är lika viktiga. Så det är ju förstås en skillnad men jag skulle inte säga att jag gillar det ena mer än det andra. Fast det är skönt att vara i bakgrunden och bara spela trummor, det är det.

Du har varit med i många band men också haft en mer framträdande roll oftast. Du har inte riktigt fått utlopp för trumspelandet i andra band?

– Tja, mitt första riktiga band var ju Entombed och där spelade jag trummor, men det var ju redan 1997 som jag la av där. Sen hade jag spelat trummor i något mer kortlivat projekt, så när jag väl kom med i Lucifer så hade jag saknat trummorna.

När du kom med i bandet, var det självklart att det skulle bli just trummor då?

– Nej, egentligen inte. När Johanna skulle omgruppera i Lucifer så var det inte självklart från hennes sida att jag skulle vara trummis men jag sa själv att jag gärna ville spela trummor. Det är åtminstone så jag minns det.

Vi pratade med Johanna alldeles nyss också och då nämnde hon att det har varit lättare att slå igenom i Sverige än i Tyskland. Har du också märkt några sådana här skillnader mellan olika länder, under karriärens gång?

– Ja, just för att det är Sverige ska man nog inte sticka under stol med att Lucifer har fått lite hjälp på traven av att jag är med i bandet. Men det är lite intressant det där med Tyskland, för det är nog svårt för en tysk att slå igenom i just Tyskland. Då är det lättare om du kommer någon annanstans ifrån, det är liksom svårflörtat i hemlandet.

Känner du samma sak där fast ur ett svenskt perspektiv? Att tröskeln är högre på hemmaplan?

– Nja, jag har ju haft mycket tur får man säga. När Hellacopters startade så tog det kanske bara ett och ett halvt år innan vi fick mycket medial uppmärksamhet och det gick bra för Entombed i ett tidigt stadium också. Så jag kan inte säga att jag vet hur den där höga tröskeln känns, det vore inte schyst. Samtidigt är det ganska vanligt att man får ett erkännande i sitt hemland först efter att det hänt något utomlands. The Hives är ett bra exempel på det. När engelsmännen började prata om dem så fattade Sverige också. Sen finns det ju även de som stannar i Sverige och inte slår utanför. Men jodå, vi ska nog se till att Lucifer erövrar Tyskland (skratt). Det är där man blir som bäst bemött på klubbar. Där är det ordning och reda och allt fungerar, det är raka motsatsen till England.

– I England är det snarare så att om du får kaffe i omklädningsrummet så kan du ge dig fan på att det inte finns vatten till kaffet och skulle du få smör till brödet så fattas det istället en smörkniv. Tyskland gör allt rätt och behandlar dig lika väl oavsett om du ska spela för hundra eller för tusen pers. Sen är det ju ett plus att det är ganska nära Sverige.

Är det något du känner numera, att desto närmare det är hem till Sverige desto bättre är det?

– Så har jag tyckt hela mitt liv, jag har aldrig gillat att turnera för jag hatar att resa! Det är jättekul att spela men jag hatar flygplatser, köa och allt sånt. En av de bästa publikerna du kan spela för är i Sydamerika men det tar ju en evighet att ta sig dit. Det är nästan inte värt besväret. När man väl sitter i den där förbannade flygplansstolen kan man väl kanske tycka det är ok, men det är på gränsen. Jag gillade det som Elvis gjorde, han spelade bara i Las Vegas så fick folket åka dit istället.

Om du hade kunnat göra en Elvis, finns det någon särskild plats/arena du hade velat spela på då?

– Inte Las Vegas i alla fall, det är ett vedervärdigt ställe, alldeles för varmt och sjukt (skratt). Jag kommer inte på något bra svar där faktiskt, kanske något i Tyskland. Berlin är en bra stad och det är därifrån Johanna kommer så får kanske ta det (skratt).

Hur skulle du säga att det gick till när du kom med i Lucifer?

– Jag och Johanna blev ju ett par först och under den tiden vi lärde känna varandra så slutade både gitarristen och trummisen i Lucifer. Då pikade jag väl henne lite om att jag kunde spela, vilket hon nog först tolkade som att jag bara skämtade lite men då påpekade jag att musik är inget som jag skojar om. Jag fick övertyga henne lite om att jag menade allvar innan vi slutligen skrev en låt tillsammans och på den vägen är det.

Det är inte så många som skulle känna sig bekväma med att jobba ihop med den man också lever tillsammans med, hur känner du kring det?

– Jag tror det är mer generella grejer. Alla band har sina konflikter men i ett sånt här fall kanske det finns en risk att ett vanligt relationsgräl spiller över på något som har med bandet att göra. Annars är det ju bra att bo i samma hus och jobba på med musiken där så jag skulle säga att fördelarna väger tyngre än nackdelarna. Även om vi sitter i samma hus gör vi dock musik i varsitt rum. Jag har ju alltid skrivit själv och vet inte riktigt hur jag ska bete mig annars, så jag mejlar henne mina idéer. Vi sitter inte och jammar utan hon gör sitt, jag gör mitt och sen kan vi lyssna på det och jobba vidare.

Kan du få feedback från Johanna när du sitter och jobbar med Hellacopters-material också?

– Jag spelar alltid upp det men är faktiskt osäker på om jag någonsin fått konstruktiv kritik. Jag kanske bara gör så jävla bra grejer så det inte behövs (skratt).

Vilket instrument känner du egentligen starkast för?

– Basen. Den tillför så mycket mer än vad folk inser, jag gillar basister som Paul Mccartney. Det är ett otroligt viktigt instrument även om det först var på senare år som jag verkligen lärde mig uppskatta det. Det var inte mitt första instrument, men det är det bästa.

Vad är ditt första musikminne?

– Det första minnet är egentligen inte musik, utan det är en bild. Jag såg en bild på Kiss och då bestämde jag mig för att det var världens bästa band, sedan accepterade man deras musikaliska innehåll oavsett vad. Jag tycket det visuella är ganska viktigt, säg att du ska köpa en klassisk roman och hittar två exemplar i en affär. Då köper du ju inte den med det fula omslaget. Så ser jag på musik också, man kan paketera det hela på ett tilltalande sätt.

Som avslutning, är det något du skulle vilja hälsa fansen?

– Jadu…. Det ser ju onekligen mörkt ut i världen nu, det kan knappt bli sämre. Så jag får väl säga “Ta hand om er”. (skratt)

TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Josefin Tiderman
INTERVJU: Nicke Andersson, Lucifer, Hellacopters

Relaterade artiklar