Skivpanelen listar nu albumen från JANUARI 2024

Årets första släpp anno 2024 bjöd på en hel del bra musik. Vi har avhandlat Saxons 24:e (!) album, albumdebut från The Gems, trollbindande Lucifer, punkrockveteranerna Green Day, klassiska The Rods, samt hårdrocksveteranerna i L.A. Guns. Det mesta väl godkänt tyckte panelen!

Annons 

 

Title1Data1

SAXON

Album: Hell, Fire And Damnation
Skivbolag: Silver Lining Music Ltd
Releasedatum: 2024-01-19
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 6,5 / 10

Ninja Column 1Ninja Column 2
Tony AsplundAndré Millom
Med den liveshow som Saxon frambringade sist de var på Svensk mark visade de att de fortfarande är att räkna med trots att de är så pass till åren och i och med Hell, Fire and Damnation gör de precis detsamma. Att de dessutom verkar ha fått lite extra energi av Brian Tatler (Diamond Head) som tagit över från Paul Quinn vars lir passar perfekt i mixen skadar ju inte. Titelspåret Hell, Fire and Damnation samt Madame Guillotine sitter bäst, men There's Something in Roswell, 1066 samt Fire and Steel har alla något som passar alla metalfans. Att Biff fortfarande har stämman hyfsat intakt är grymt, men borde (återigen som nämnts på föregående Carpe Diem-plattans recension) använda sitt register lite mer och inte ta i från tårna mest hela tiden. Ändock en stabil Saxon-leverans!En stor förbättring gentemot den mediokra föregångaren ”Carpe Diem”. Här känns både precisionen och paketeringen mer fartfylld och övertygande, utan att för den delen kompromissa bort det klassiska Saxon-soundet. Diamond Heads Brian Tatler bidrar trots sin ålder med välbehövlig energi vilket stärker bandet som helhet. En tumme upp ska också ges till det varierande utbudet av låttexter, då Biff här får sjunga om både pirater, häxor och aliens. Underhållande och bra tryck!

Title1Data1

LUCIFER

Album: V
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 2024-01-26
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 8,5 / 10

Ninja Column 1Ninja Column 2
Tony AsplundAndré Millom
Med ett jädra groove har Lucifer tagit sin mix av Kiss och Black Sabbath till nästa nivå. Riffen sitter tajtare och är fetare, solona sitter som handen i handsken och rytmsektionen har på något sätt fått ett nytt sväng. Allt är toppat med en ännu mer trollbindande och lidelsefull sång än någonsin signerat Johanna! Så skönt och befriande hela vägen igenom. Från fartiga och solida Fallen Angel hela vägen igenom har de fått ihop en satansbenådad dynamik som förför - ett ord som återkommer ofta i samband med Lucifer och välförtjänt så eftersom om man slår upp en musikordbok om 100 år så kan jag ge mig fan på att Lucifer står med som ett av banden som just var experter på detta förr i tiden! Det här är bara så bra och de härliga mörka undertonerna bara ökar njutningarna så håret i nacken reser sig om och om igen. Love it!Lucifer gör det igen. Att få vemodiga och sorgliga låtar om död och elände att låta så vackert och så avslappnande är bara det i sig värt en applåd. Johannas fylliga röst är som gjord för den här sortens låtar, där du som lyssnare inte vet om du ska ryckas med i det energiska soundet eller låta dig vaggas i sömn eller få ett känslosammanbrott av de blytunga berättelserna, som berör på djupet. Som allra bäst låter det i ”Nothing Left to Lose But my Life” samt “Maculate Heart”.

Title1Data1

L.A. GUNS

Album: The Dark Horse
Skivbolag: Golden Robot Records
Releasedatum: 2024-01-22
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 7,0 / 10

Ninja Column 1Ninja Column 2
Tony AsplundAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Från veteranerna i L.A. Guns hade jag förväntat mig ett standardalbum där de skulle harva vidare i sina upptrampade spår, men där hade jag helt fel. Visst finns det klassiska soundet där men låtsnickeriet bjuder ofta på högkvalitativa överraskningar. Förutom Overdrive, It's The World och While I Am Away så har de hittat sköna sidospår från sina standardrecept som träffsäkert får ögonbrynen att höjas samt den där känslan av musikmagi att infinna sig. Jag hade dock önskat en något större och fetare produktion då sådana här låtar förtjänar att inte låta som att de spelas på en liten scen, men det kanske skulle förta lite av känslan och polera bort den skit som just gör soundet till L.A. Guns. Låten The Dark Horse med sin känslofyllda leverans och text aspirerar lätt dessutom som en av årets låtar 2024!

Inga krusiduller här inte. Det är rakt igenom kompetent och ”duktig” rock i sin renaste och mest radiovänliga form. Spelas någon av dessa låtar i etern så kan du sitta och nynna med i en drös tidlösa melodier och låta bli att byta kanal, men därefter bevaras heller inte detta oförargliga material i huvudet nämnvärt länge efter att den sista tonen ebbat ut. Det är svängigt och angenämt men inte så mycket mer.


Title1Data1

GREEN DAY

Album: Saviors
Skivbolag: Reprise Records
Releasedatum: 2024-01-19
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 6,0 / 10

Ninja Column 1Ninja Column 2
Tony AsplundAndré Millom
Green Day försöker återigen vara Green Day:iga som de var förr, men de kommer inte riktigt hela vägen fram utan det kommer mest fram lite ihophafsade riff och melodier. Viss punkriffas det rätt ok hela albumet igenom och med ett tajt snärtigt Green Day-ljud som är närapå perfekt, men det är inte mycket som sitter kvar utan det är mest teflonmaterial som på något sätt fastnat på tape. När Billy Joe lyfter på locket till sitt tidigare missbruk i Dilemma och toklevererar visar de på att de fortfarande har det. Likaså även i albumavslutande Fancy Sauce som luftar dagens sociala läge på ett briljant sätt och även till viss del i The American Dream is Killing Me och Look Ma, No Brains. De har DET någonstans inne där som kommer fram när de inte drar fram låtar bara för att, men det är fortfarande skönt att slödigga till.Vi som växte upp under ”American Idiot”-eran kommer förmodligen alltid längta tillbaka dit. Hur hårt ett band än sliter så blir vissa succéer helt enkelt svåra att följa upp och jag personligen har aldrig riktigt kunnat följa den popifierade stig som Green Day trampade upp i och med ”21 Guns”. Med det sagt känns ändock detta album som något av ett steg i rätt riktning, då dessa (förvisso ganska ofarliga) klassiska punk-toner plötsligt tar form igen. Här bjuds vi på effektiva refränger i allt från ”Corvette Summer” & ”Strange Days Are Here to Stay” till het samhällskritik i ”The American Dream Is Killing Me”. Jag kapitulerar inte, men nickar ändå medgivande till att bandet äntligen börjar röra sig tillbaka till den svunna guldåldern.

Title1Data1

THE GEMS

Album: Phoenix
Skivbolag: Napalm Records
Releasedatum: 2024-01-26
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 8,5 / 10

Ninja Column 1Ninja Column 2
Tony AsplundAndré Millom
Som tidigare sagt stiger The Gems likt fågel Fenix upp ur askan av det tidigare Thundermother med just plattan Phoenix som ofta hintar om tiden innan The Gems. Dock känns det lite som utstakad bana med lite rakare rock efter det dundersköna introt på plattan i och med Aurora. Men i och med basen och stämsången i Undiscovered Paths, via stråk-interludet i Maria's Song, soloarbetet i den känsloproppfyllda Ease Your Pain samt fartiga Running visar de något som slår an en nerv som gör det intressant och njutbart. Visst funkar Phoenix, Fruits of Labour och P.S.Y.C.H.O. låtarna bra, men i Van Halen-riff doftande Kiss it Goodbye och energiska Force Of Nature kopplar de verkligen greppet och hittar en extra växel. Det finns verkligen något spännande hos The Gems och jag ser fram emot allt vad de kommer att företa sig.

En riktigt stark och övertygande debut från tjejerna som de flesta känner igen från Thundermother. Soundet här är på många sätt likt det som Thundermother gjorde & gör men det är ändock någon extra växel som lagts in hos The Gems. En växel som tillåter bandet att gasa på för allt vad de är värda och lyssnaren bjuds på den ena käftsmällen efter den andra. Här finns både intensiva spår som ”P.S.Y.C.H.O”, blivande livefavoriter som ”Send me to the Wolves” samt talande historier som ”Ease Your Pain”. Energiskt, medryckande och genomtänkt. Så mycket mer än så kan man inte begära från en debut.


Title1Data1

THE RODS

Album: Rattle The Cage
Skivbolag: Massacre Records
Releasedatum: 2024-01-19
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 4,0 / 10

Ninja Column 2
Tony Asplund

Visst finns det fortfarande liv och drag i The Rods. De levererar ett skönt gung och man rycks med direkt från start där det rycker till i nackmuskelaturen titt som tätt. Tyvärr verkar det som om de skrapat ordentligt bland standardfraserna för att få till texterna. Den mer tarvliga sångraden efter den andra staplas på varandra i rask fart och trots att det är lite roligt i början balanserar det till slut på gränsen till outhärdligt trots hyfsat sköna riff. Det måste finnas någon gräns på hur mycket klichéåterbruk man kan applicera och här har man definitivt passerat den! Synd på en annars hyfsad platta.

#colspan#

Relaterade artiklar