INTERVJU: Michael Monroe & Rich Jones

Rockbladet träffade Michael Monroe och hans gitarrist Rich Jones i samband med deras Stockholmsbesök. Det blev ett långt samtal om deras akustiska turné och om musikkarriären i stort.

I ett mötesrum på Warner Musics kontor i Stockholm möter jag upp Michael Monroe och Rich Jones, som är ute på en akustisk turné. Rich är simpelt klädd i en t-shirt med Militaire Gun tryck, medans Monroe har på sig svart skinnjacka och en röd skjorta, en utstyrsel som vittnar om att han lika gärna precis hade kunnat gått av scen. I vårt mötesrum finns även ett piano som Monroe inte kan låta bli att studera lite närmare innan han slår sig ner i soffan. Rich Jones lutar sig fram lite och tar initiativ till att inleda samtalet.

– Det är första gången vi gör något sånt här, bara vi två. Det är väldigt kul, det är en stor kontrast att köra akustiskt i jämförelse mot en större rockkonsert med bandsättning. I det här formatet är vi mer fria att göra vad vi vill, även om det akustiska upplägget också är mer utelämnande. Vi har bara två röster och två gitarrer så vad som helst kan hända, säger Rich.

– Att vara i nuet är vad livemusik handlar om, inflikar Monroe innan han fortsätter: “När vår svenska promotor bokade in dem här akustiska spelningarna visste jag direkt att det var Rich jag ville ha med mig, vi är de bästa av vänner och har samma smak. Stiv Bators album “Disconnected” är en av de viktigaste skivorna i mitt liv och när vi två lyssnade på den gemensamt så märkte vi att vi båda kunde varje ord och varje ton. Har du ett så starkt band till varandra som vi har så är det ingen tvekan om att vi ska göra den här turnén tillsammans även om vi till en början inte visste exakt vad vi skulle spela och hur vi skulle lägga upp showen.

Det blir väl en mer intim show när det är akustiskt?

– Ja, men det har varit roligare än vad jag förväntade mig! På en elektrisk spelning är allting så högljutt och vi har ett kraftfullt liveband. När det är akustiskt kan du höra allting på ett annat sätt och så kan vi som sagt vara mer spontana. Jag älskar harmoni-sång, det har jag gjort enda sedan nyårsafton 1984 när jag hamnade hemma hos Stiv Bator i hans lägenhet, efter att hans fru stuckit med Andy Mccoy (skratt). Jag och Stiv satt med gitarr i knäet och sjöng tillsammans samtidigt som vi körde “Disconnected” i bakgrunden, säger Michael Monroe.

– Det var aldrig en lugn stund i den där lägenheten. Jag flyttade slutligen in hos Stiv, varje gång han var ute på turné var jag ju ändå på plats för att ta hand om hans katt, så vi kom på att det var smartare att bo ihop och dela hyran. Sen flyttade även Johnny Thunders in…och Little Steven kom ofta förbi för att producera musik tillsammans med oss…säger Monroe och flinar lite.

– Vilket gäng alltså! utbrister Rich och skrattar.

Monroe ler lite.

– Little Steven frågade mig emellanåt vad jag hade för planer men jag hade inget svar. Jag har aldrig planerat någonting i mitt liv, det enda jag visste där och då var att Hanoi Rocks skulle läggas ner, det var inte samma sak efter att Razzle dog…men ja, vad var din fråga nu igen? utbrister Monroe och tittar upp på mig innan både han, jag och Rich brister ut i skratt.

Hur är det annars att köra akustiska spelningar? Jag menar, vanligtvis så är du ganska vild på scen.

– Det är han fortfarande, säger Rich med ett leende.

– Tja, men vissa saker kan jag förstås inte göra, flinar Monroe.

– Det är svårt att svinga sig i relingar när man samtidigt håller i en akustisk gitarr, säger Rich.

– Häromdagen gick jag dock ner i spagat. Men såhär, folk frågar mig ibland vad jag ska göra den dagen jag inte längre klarar att gå ner i spagat eller klättra på relingar. Hallå, är jag en cirkusakt? Jag är ju i första hand en sångare och som jag redan sagt älskar jag att sjunga harmonier. Det är kul att nu få visa upp även den sidan av mig, tillsammans med Rich. Efter de senaste konserterna har även folk kommit fram och berömt mig för min sånginsats, vilket är underbart. 1985 hamnade jag fyra på en lista över bästa sångare samtidigt som jag var etta på listan över sexsymboler och det hatade jag, säger Monroe.

Hur har publikmottagande varit annars?

– Det har varit väldigt olika från stad till stad, för spelplatserna har också varit väldigt varierande. Du kommer nära publiken och har en helt annan interaktion med dem än på en normal rockkonsert. Att uppträda i en bar där man, redan under första låten, kan märka att folk har smakat ordentligt på förfriskningarna öppnar upp för en hel del, säger Rich.

– Ja, och så berättar vi historier om låtarnas bakgrund och lite sånt där. “Cafe Avenue” är en speciell låt till exempel, cafeét finns ju kvar än idag här på Kungsgatan. Det är många minnen som väcks för mig när jag är här i Stockholm och ser platser som Gamla Stan, Hötorget och Kungsträdgården. Jag hängde mycket på de här platserna med mina vänner när jag var hemlös. 6 månader vankade vi runt på gatan och snattade för att överleva och kom vi över en flaska vin var vi tacksamma för den hjälpte dig att glömma bort att du var hungrig. Jag var bara glad över att jag fick sjunga och vara rockstjärna så att jag inte hade något hem var mindre viktigt. Pengar är inte vad som gör dig lycklig heller och riktig succé är att göra din egen konst på dina egna villkor, säger Monroe.

Berättar ni samma historier varje kväll?

– Nej, absolut inte, det hade varit löjligt. Det är inte förberett vad som ska sägas utan allt sker spontant. Det finns ingenting värre än att göra samma sak om och om igen varje spelning, säger Monroe.

– Jag har sett band som har sitt mellansnack nedskrivet tillsammans med kvällens låtlista, säger Rich.

– Åh, det är så hemskt! Att spela live handlar om att vara i nuet tillsammans med den publik du har framför dig i just DET ögonblicket. Det är det som bidrar till magin, inte massa regi, säger Monroe.

På 80-talet gjorde Hanoi Rocks fem album på fyra år. I tanke på att musikbranschen förändrats sen dess, är det ens möjligt att göra något sånt idag?

– Jag tror inte skivbolaget skulle vara så förtjusta i den idéen, säger Rich och flinar.

– Jag antar att det är möjligt i teorin, men inte ens där och då var det egentligen planerat att vi skulle spela in så mycket på så kort tid. Hanoi gjorde mycket under sina få år, men mitt motto är “All killers, no fillers”. Jag skulle aldrig ge ut något i musikväg som inte är av högsta klass, säger Monroe.

– Musikbranschen har ju verkligen förändrats. Förr i tiden åkte band på turné för att promota ett album men idag är det snarare så att man släpper ett album för att ha en anledning till att åka på turné. Folk köper inte skivor på samma sätt längre så att göra musik idag handlar för oss om att ge utlopp för sin kreativitet och utvecklas. Det är klart det kan vara trevligt med band som gör nostalgivurmande turnéer också men för oss är det skönt att kunna visa upp nytt material som folk vill höra så att det inte blir samma sak varje spelning , säger Rich.

Känner ni att den musik ni ger ut idag får ett erkännande eller pratar publiken fortfarande för mycket om Hanoi Rocks?

– Nej nej! Hanoi Rocks kommer alltid vara en del av mig och jag är stolt över det vi gjorde men det är längesen och jag har bevisat att jag kan stå på egna ben. Det kommer ofta fram folk som berömmer de senaste albumen och säger saker som att musiken bara blir bättre och bättre. Det är jag glad för och jag känner inte att jag är fast i 80-talet. Det var ju inte bara bra saker som hände på den tiden heller så jag gillar att se framåt istället för bakåt. Jag är fortfarande här, gör fortfarande bra musik och säljer inte min själ, säger Monroe.

– Det viktigaste under hela min karriär har varit att jag inte ska förlora mig själv och bli en skitstövel. Ingen framgång och inga pengar i världen skulle ursäkta ett dåligt beteende. Det är inte vad rock n roll handlar om. Sen kräver mitt liveframträdande att jag är i bra fysisk form så jag kan inte festa bort det, fortsätter Monroe.

Hur håller du dig i form?

– Jag tar hand om mig själv. Äter för att leva och lever inte för att äta. Gymmet är faktiskt ganska överskattat, jag kan göra några övningar på egen hand men den bästa träningen för mig är just att göra liveshower. På scenen ger jag allt jag har men man kan alltid bli bättre vilket motiverar mig, säger Monroe.

– För några veckor sen spelade vi i Tokyo och Charlie Harper från UK Subs var där. Han kom upp på scen och gästade oss och imponerade stort. Han är 80! Jag tror att om man verkligen brinner för det här livet så mår man bra och stärks av det, säger Rich.

– Ja och Mick Jagger är också 80 och bättre än någonsin! säger Monroe.

Michael Monroe och Rich Jones avslutar med en hälsning till sina svenska fans: “Vi älskar er och lovar att komma hit och spela oftare!”.

TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
INTERVJU: Michael Monroe och Rich Jones
FOTO: Privat