KISS Time Traveler: Recension + lång intervju med Alex Bergdahl och Carl Linnaeus

Innan jul släppte gräddan av sveriges Kissexperter sin fjärde gemensamma bok Time Traveler och Rockbladet tog ett lååångt snack med författarna där vi drog igenom de vanliga frågorna om dagens Kissfavoriter och dissikerade bokens innehåll ordentligt. För att behålla den goda stämningen har vi äran att presentera i princip hela intervjun nedan. God läsning!

BOK: KISS TIME TRAVELER – En osminkad odyssé

Som vanligt när Alex Bergdahl och Carl Linnaeus slår påsarna ihop och gör en bok om KISS skämmer de här herrarna bort oss med sina insiktsfulla beskrivningar och teorier. Vi fick denna gången en djupdykning in i den osminkade perioden och det är precis som det ska vara med ingående och nördiga detaljer sprinklat över det mesta som avhandlas. Speciellt intressant är historierna om Vinnie Vincents intåg och uttåg ur Kiss, Wendy O. Williams, Keyboardisterna i Kiss, snabba Ace Frehley glimten om vad han företog sig med efter Frehley’s Comet, Peter Criss kamp med solokarriären samt genomgångarna av produktionen av plattorna samt låtarna. Att de gnabbar sinsemellan som vanligt i sina kommentarer till låtarna på skivorna gör som vanligt att man känner sig inkluderad och “är med i soffan” under genomlyssningen och det är helt omöjligt att inte smälla på just den plattan som de avhandlar i boken samtidigt som man just då läser eller mellan kapitlen. Återigen en fullpoängare och ännu en milstolpe i Kisshistorien! Den här boken har given plats i bokhyllan inte bara hos de som gillar Kiss utan även hos de som är intresserade av musikhistoria!

Ska vi se nu då? Lite boksnack då kanske? Får jag en smäll på fingrarna om jag säger bok fyra då?

Carl Linnaeus (C): Egentligen är det ju inte en serie. Det är ju rätt fristående böcker. Men det är okej om du kallar det för 1, 2, 3, 4. Vi ska inte bli arga. I alla fall inte jag.

Jag tror vi har diskuterat det här förut. Jag tycker det är rätt schysst att de är lite fristående, för de går ju ihop lite ibland och så verkar det som att “Det här kapitlet har nog mest Alex pillat i och det har nog mest Karl satt sina färger på”… Vissa ord också. Tvivelsutan till exempel.

C: Nja, det använder vi nog båda.

Alex Bergdahl (A): Jag har snott det från Filip och Fredrik.

C: Jag har snott det från Erik Thomson på Sweden Rock. Han skrev ofta tvivelsutan. Man sparar ju ett tecken istället för att skriva utan tvivel. Eller det är lika många tecken som ett s också. Det är roligare med tvivelsutan än utan tvivel. Ja, det är snyggare liksom.

A: Det är ju ändå eftersom det nu är skriftligt. Då ska det ju vara snyggt språkligt också. För det är en sak att sitta och säga rövhatt i en podd, men i text funkar inte alla sådana smågrejer. Så då är det mycket roligare att faktiskt bevisa att vi pratar om kiss. Det är ett blaha-band och det här är ofta blaha-information, men språket behärskar vi åtminstone i alla fall. Det tycker jag är fint någonstans.

Det är väldigt roligt att läsa faktiskt och innehållsrikt. Vi måste dra första frågan. Hur blev det en bok, en Time Traveler?

C: Nej, men jag känner väl att vi inte var riktigt klara ändå efter tredje boken, att det fanns något mer att berätta. Jag ville ju först göra en bok om 82 till 84. För det hade vi inte gått så djupt på innan och det hände så mycket där och då hade vi kunnat köra ett sminkat omslag ändå tänkte jag. För jag tänkte att vi aldrig kan köra ett osminkat omslag. Om vi kör 82 till 84 kan vi köra Creatures-sättningen i alla fall på omslaget och få med Ville Vincent också i sitt fräna smink. Den idén pitchade jag för Alex i juli 2022, men den sköt han ner ganska omgående. Sedan så lät väl Alex det marinera ett tag och sedan så återknöt vi väl någon gång i slutet av 2022.

A: Ja, det var det nog och då sa jag rätt tydligt att jag kan tänka mig att göra en till. Men jag vill ha ett osminkat omslag och jag kan inte göra något på våren för hela min vår var uppbokad. Jag var ju på turné för fan. Så det hade varit kul att göra en fjärde bok och så blir det en fjärde plansch. Men jag vill ha ett osminkat omslag. Kommer du ihåg vad vi snackade om först, Carl? Animalize… var det Stockholms-fotosessionen vi pratade lite om först, eller?

C: Ja, Göran Lindsjös bilder med blå eller röd bakgrund. Han hade olika bakgrunder från Stockholm och till fyra. De är rätt tråkiga de bilderna, men man hade kunnat göra något roligt med lite djurhudar och sådär. Det är så vi jobbar. Vi jobbar med omslaget först och sen bygger vi innehållet efter det. Men Alex, när du sköt ner 82-84-idén så ville du gärna göra något om Criss 90-tal.

A: Ja det ville jag.

C: Jag vet inte om du menade en hel bok, men jag tänkte att jag kan inte göra en hel bok om Criss 90-tal, men tre smällfeta kapitel kan man ju gärna ta med i en bok om osminkade eran.

A: Min första idé till ett osminkat omslag var Revenge. Till och med jag fattar väl att en upplaga på Criss 90-tal, det blir ju inte många ex sålda på en bok om bara det. Jag vet att du ville ha Revenge, lite svart omslag med skinn och en sån röd logga och så skulle det varit Kiss på 90-talet i alla fall. Det är ju en väldigt spännande tid. Och så Criss då, att slutföra min pilgrimsresa med Peter Criss där, som nu har berört i princip hela hans karriär, vad det nu är kvar av den. Så fram och tillbaka, precis som egentligen på första boken, på andra boken och sen till slut på tredje boken. Det blev ju rätt bra till slut. Det blev ju en bok av det även fjärde gången.

Ja, men vi tar ju avstamp någonstans där i avsminkningen. Kommer ni ihåg någonting från avsminkningen när den skedde back in the days?

C: Jag klev ju på tåget i och med Heavens on Fire-videon och jag kommer ihåg att jag såg en bild på ett omslag till OKEJ när de var osminkade, omslaget till första Partners in Crime och då tänkte jag liksom, hmm, de hade ju smink… så någonstans i bakhuvudet hade jag det. Men jag var inte riktigt med ombord på tåget 1983 i september, men det var ju Alex däremot.

A: Ja, lille jag var med, kan jag säga. Jag var ju med redan 1981 när kusinerna gav mig Unmasked och så vidare. Så att jo, vi fick veta… jag kommer inte ihåg om det stod i tidningen OKEJ att i nästa nummer har vi en ny bild på Kiss osminkade, eller om någon berättade för mig. Jag var sex år gammal så detaljrikt är det inte. Men man gick bort på tobaksaffären där jag bodde, Lasses Tobak, och köpte nya tidningen OKEJ för jag visste att i den tidningen så skulle man få den första bilden på Kiss utan smink. De fick ju någon slags pressbild på första på Lick it Up-skivan ganska tidigt, alltså faxat till sig eller så, som de sedan kastade in i där i mitten av tidningen. Så jag sprang bort till Lasses Tobak, köpte tidningen och sedan tog jag tidningen och sprang till precis nedanför skolan jag gick i, som hette Wisselgrensskolan. Där är en lekplats och en stor, stor sten där som vi brukade klättra på och där smällde jag upp tidningen och smällde upp uppslaget och så tittade jag på Kiss utan smink för första gången i mitt liv. Det var häftigt, men också väldigt svartvitt och väldigt dåligt kopierat som jag minns det. Så det blir roligare sen framöver på hösten när de kom hit och det blir coolare livebilder och så vidare. Men det var en fin stund i livet.

Kändes det inte att det var en era som tog slut lite grann?

A: Jag var sex år. Det slöts inga cirklar på den tiden. Jag tänkte mer att titta en tidning till med Kiss i. Den ska jag ha. Och nu har de inte smink. Nähä, var är nya skivan?

Jag minns det som att det var en liten besvikelse, men det var ändå jävligt fränt och jädrigt tufft. Äntligen fick man ju se dem, men det tog ju bort lite av magin. Jag var inte så jävla imponerad av Lick it Up heller, vet jag. Det var först på senare år som jag återupptäckte den. Jag kan inte leva utan Exciter nu till exempel.

C: Nej, vem kan det?

Det kan man ju fråga. Vilken Lick it Up-låt kan du inte leva utan? Om du får en eller två.

C: Den som jag återkommer oftast till är just Exciter. Ett tag var det väl A Million to One, men den har man tröttnat lite grann på sådär. Men Exciter är den låt jag återkommer oftast till. För den jävla energi-injektionen i låten ändå och Paul Stanley är ju i sitt esse sångmässigt. Och den har ju det här sköna drivet i E-strängstuggandet och ja… man bara älskar det. Den ger mig en energikick av guds nåde den låten så den återkommer jag ofta till.

Vad säger Alex?

A: Jag håller med både Exciter och A Million to One. Det är ju Paul Stanleys låtskrivande när det är som allra, allra bäst båda två. Men Exciter var speciellt. Jag fick den i julklapp det året, den skivan. Och så fick jag min första skivspelare också. Min typ morbror eller något sådant fick koppla in lite fort som fan. För sen skulle jag slänga på min mexikanska Lick it Up. För det var ju Tempo som hade köpt in ett parti där, billiga skivor från Mexiko. Ja det visste man ju inte då. Jag fick en Kiss-skiva och satte på den och så hade jag ju hört Lick it Up tror jag. Men Exciter lät ju inte som Lick it Up. Den lät ju mer som Creatures of the Night. Som var bra. Oj, oj, oj, oj, oj, vad bra det här var. Det var fint.

Jag tänker lite på det här med Ace Peter och Vinnie. Kunde inte de varit lite mer snälla och mjuka i kanten istället för att ha misskött sig och inte varit så där neddrogade och helt flummiga och bara förstöra allting de höll på med hela tiden.

A: Utan alla deras excesser så hade ju Kiss varit Iron Maiden och vem fan vill läsa fyra böcker om Iron Maiden eller lyssna på 150 poddavsnitt om det? Det är världens tråkigaste band fast de gör bra musik. Det är ju alla de här excesserna och alla idiotiska idéer och förslag och beslut som är tagna som skapar hela det här att jävlar vilken värld det är att befinna sig i. Sen kan man ju då läsa en bok om Def Leppard om man vill, men risken är att man somnar strax efter man har öppnat försättsbladet.

C: Grejen är att alla de här rockgubbarna har ju och hade extremt stora egon. Så ego har ju alltid spelat en väldigt stor roll i alla rockgubbar. Liv på gott och ont. Ja, men Lick it Up hade ju aldrig blivit Lick it Up om Peter Criss hade varit kvar i bandet. Så därför är vi glada att de inte var det. Där fick vi ju Lick it Up och så fick vi Let Me Rock You och några dåliga Frehley’s Comet demos under den här perioden ungefär också.

Vi måste ju prata om Hirsh-demon med Vinnie också. Vad hände där egentligen? Och hur kändes det när ni fick reda på att ni skulle få ta del av materialet?

A: Ja, det var väl fräckt som fan att det överhuvudtaget fanns bevarat. För det vet man ju aldrig, kan man ju säga, vad som bevaras och inte. Utan det var vår vän Chris Laney som har kontakt med Hirsh och han har spelat med honom eller producerat honom och kanske båda. Och så berättade han det här, jag tror det var när han fick veta att vi skulle göra en bok om Kiss igen. Han och jag har ju känt varandra i 35 år eller något sådant sedan han spelade gitarr eller bas i ett band som hette Seventeen. Vi är Vinnie-fans, eller Vinnie-intresserade båda två. Han hörde av sig att han hade kontakt med Hirsh som hade kvar låtar från en märklig tid och så vidare. Så spann jag vidare på det lite och frågade om han kunde sätta mig i kontakt med honom. För det hade ju varit himla roligt att höra låtarna och himla roligt att prata med honom. Och så gjorde han det och det var ju en jävla trevlig snubbe. Han var ju glad som fan om än otroligt diplomatisk. Han berättade sin uppfattning av det hela, men han ville ju inte göra ner någon. Amerikaner är ju rädda för att bli stämda hit och dit, men han var diplomatisk och ibland så tittade han in i kameran och sa “Om du fattar vad jag menar…”. Men så skickade han i alla fall låtarna. Det är ju sex låtar plus en, kan man väl säga. För Gypsy in Her Eyes är ju ingen ny version, den är bara ommixad. Det är från Warrior-tiden, men de andra låtarna är nyinspelade från 1984 efter att han fick focken eller slutade i Kiss, beroende på vem man frågar. Så det var häftigt. Vinnie är ju inte min favorit vad gäller samlande. Det var skitcoolt att höra dem. Speciellt två av låtarna är väldigt roliga. För där hör man att det här låter nästan som en fortsättning på Lick it Up, men låtmässigt… sådär. Jag får ju mer gåshud av Peter Criss demos än vad jag får av Vinnie Vincent demos. Men just den här kontexten, att det är från våren 1984 och de här skälvande minuterna efter att Kiss har fockat honom, det är ju jättespännande. Så det var skitkul att höra dem.

C: Ja, speciellt eftersom Vinnie vid två tillfällen har avslöjat att de här demosarna var tänkta som potentiella låtar till vad som skulle bli Animalize. När man hör dem i den kontexten så är det helt andra låtar än de som kommer på hans första, erbarmligt usla Vincent Invasion-platta. Inte usla, låtarna är ju bra, men produktionen ger ändå lite utrymme för att att önska. Och när man hör dem som potentiella Kisslåtar så blir man plötsligt tolv år igen. Det blir spännande att lyssna på Kissrelaterad musik igen.

Ja, jag förstår känslan att det dyker upp någonting som är något extra där. Det är en skattjakt och ni hittade skatten.

C: Ja, precis.

Apropå Animalize, alltså omslaget, jag får en känsla av Slippery When Wet där, alltså att de har bytt omslag som Bon Jovi gjorde på Slippery When Wet.

C: Nödlösning så?

Ja, precis.

C: Nej, men det är kanske mest min idé att det känns som att baksidan skulle varit omslaget från början och att omslaget blev en sorts nödlösning eftersom baksidan inte blev så tuff som Paul Stanley hade hoppats. Det sa ju han redan under plåtningen har ju då Dennis Wollock berättat för mig, art director:n. Så att det känns som en nödlösning, speciellt med tanke på hur dåligt ljussatt den bilden är. Idén tycker jag är okej liksom, det skulle ju kunna funka men det är så tappigt gjort. Vad ser man nu liksom, det var min första skiva och köpte den när jag var åtta år och då tyckte man att det var det tuffaste som fanns i hela världen. Men nu så kan man ju, när man ser det med vuxna ögon så kan man vara lite mer kritisk till ljussättningen där kanske.

Peruk-gate då. Jag log så mycket när jag läste spekulationerna om perukerna. Jag var tvungen att googla direkt och kolla naturligtvis. Även om det inte är exakt samma peruk så har de säkert köpt samma peruk. Kan det inte vara så?

C: Ja, den kostar nog en del pengar och vi vet ju att de var lite grann i hålet. Det var lite jättemycket pengar som kunde spara. Jag tror att det är samma peruk som Mark St. John har i det här OKEJ-reportaget. Vi har även med en bild från den studion där. Där har han samma peruk ser det ut som. Så där kan man också jämföra med den bilden i boken.

Det är lite spännande. Jag blev väldigt full i skratt. En riktig peruk-gate.

C: Ja, men det är viktigt. Omslagen är viktiga. De var väldigt viktiga när man började sätta in sig såklart.

Om vi hoppar till Asylum-omslaget här då. Jämförelsen med The Hotels omslag… jag kollade på omslaget och när jag ser på det så tänker jag ju på Andy Warhol. Så det måste ju ha kommit till som en trestegsraket där kanske?

C: Ja, men den är ju helt klart popkonstinfluerad, hela omslaget. Absolut. Om vi tar oss till sådana här omslag som är lite liknande… vi har något sådant med The Police som också har klatschiga penseldrag som kom 1984-85. Det är väl typiskt för att Kiss började följa trenden. Det skriver vi även om djurhudstemat på Animalize. De var inte först med det. Vi hade ju alla de här Manowar och WASP:s Fuck Like a Beast och Stay Hungry med köttbenet. Djurhudstemat låg i tiden då och i popkonstestetikstemat 1985. Så Kiss slutade ju gå sin egen väg efter The Elder skulle jag vilja påstå och det är ju kul att hitta lite sådana här referenser.

Jag tyckte alltid att de där färgklickarna på Asylum symboliserade strålkastare som lyste ner.

C: Ja, det har inte jag hört. Vi kan spika det. Haha.

A: Det är en bra tanke.

En del som jag tyckte var bra då, det var ju det här… det var en tjej när jag var yngre som berättade det här med Lick it Up, att en låt om att slicka upp det… inte var så smickrande… och just i en låt kanske det var lite opassande, men det var mycket bättre med er beskrivning. Jag var så himla glad med den så nu kan vi spika den istället.

C: Vi ska säga att det är inte facit det som vi sitter på här, utan det är bara spekulationer från vår sida.

A: Det är snillen som spekulerar.

C: Men det är det som är kul att dela med sig av, sina spekulationer. Saker du vet vad det är.

Jag tyckte den beskrivningen kändes i alla fall lite bättre än det andra. I alla fall, det kommer ju liksom inte från Gene utan från Paul kanske.

C: Eller? Ja, eller Vinnie. Eller känns som det är Paul. Riffet är ju Vinnie, men jag tror titeln och texten är allt Pauls.

Nu hoppar vi ett litet steg tillbaka här tyvärr. Tanken var ju att vi skulle hoppa vidare på Crazy Nights.
Jag var tvungen att kopiera upp den och skriva ut en liten text. “Där Paul färdigställde ett övergripbart antal svinbrra låtar inför varje projekt kom Gene dragandes med sin volymösa kasse halvdana demoidéer. Det var en kasse som växte sig större för varje år.” Då ser jag ju framför mig att Paul är snälle farbrorn lite ljultomten, men Gene är losern som kommer med nåt i sin gamla påse. Känner ni så att det är liksom Genes gamla demos, The Vault och så vidare… de här halvfärdiga idéerna som han kommer dragande med i denna dag till och med till vissa band kanske?

C: Ja men så är det ju. Så är det ju och han skröt ju ofta i intervjuer från den tiden att han skrev 50 låtar till den här plattan. Men det gjorde han ju inte utan det var samma gamla 50 låtar som senare blev 60 som senare blev 70 som ingen ville ha. Men det roligaste är att han kom dragande med Thief in the Night av alla låtar som redan var inspelade till Crazy Nights – “Här är en låt jag skrivit…”, haha. Paul Stanley har ju alltid jobbat så. Han kanske skriver någon extra låt som man sedan knappt gör demo på ens. Han har ju mer fingertoppskänsla för vad Kiss är, medan Genes låtar alltid har spretat mer just på grund av att han skiter ur sig allting och färdigställer det i demoform. Vilket vi är jätteglada för idag såklart. Men det är extremt stor skillnad i hur de har skrivit låtar till plattorna och det är intressant.

A: Paul har ju alltid hållit väldigt hårt i sin musik också. Han har ju alltid försökt att “Det som ska släppas är det som ska släppas!” Han är ju helt emot alla boxarna med demos och sånt också. Han avskyr ju att ofärdiga grejer släpps ut eftersom han är perfektionist. Han vill att en skiva är en skiva och så är det bra med det medan Gene har haft en betydligt mer lättstram inställning till sitt musicerande. Han har kastat kassetter på kreti och pleti “Ja men lyssna här! Kolla vad jag hittade på i morse!” och det är vi ju tacksamma för. För utan det hade vi inte kunnat vara med om att ha nästan 200 demo låtar med Gene från 60 till 90-talet. Rätt coolt.

C: Ja, det är därför The Box Set från 2000 blev så tråkig just för att Paul inte ville släppa ifrån sig någonting. Han släppte ifrån sig Time Traveler för att han var så löjligt nöjd med sin sånginsats på den, det har man ju förstått när man läser liner notes. Men Bruce, han pitchade att de skulle ta med Do You Wanna Touch Me Now i boxen, den som är talarversionen från Revenge som aldrig släpptes, men där lär det också ha varit Paul som sa att “Den är inte klar så den kommer vi aldrig släppa!”. Så det är ju så han jobbar tyvärr. Vi måste ju fråga.

I boken så var ni ju hyfsat överens om Thief in the Night, att om man jämför Wendys version med Kiss version, så tyckte ni att Kiss vinner. Men är det inte så att de ligger i lite olika fack där? Wendys är ju i en lite annan typ av genre, lite råare som går lite mot punkhållet, medan Kiss går mer åt poprock-hållet.

C: Ja men absolut, fast arrangemanget är ju väldigt snarlikt och det är ju egentligen bara soundet som skiljer och hennes röst framförallt då. Den är ju skriven av Gene och Mitch Weissman för Kiss så den låter ju bättre i Kiss-ändaren då. Jag gillar ju båda, jag gillar ju liksom ruffig musik, jag gillar sån här oborstad rockmusik. Så jag gillar ju liksom Thief in the Night med Wendy också, men jag tycker Kiss gör det väldigt bra. Synd bara då att man inte får det här fläskiga Gene Simmons-bassoundet på den låten, då hade den varit ännu bättre till och med.

Men om den inte nu passade in på den här skivan då, som jag tror också ni nämnde, vilken skiva hade den passat in på bättre då?

C: Jag hade velat höra den på Lick It Up som den var skriven till. Där hade den ju passat mycket bättre. Så ut med Dance All Over Your Face och in med Thief in the Night där så hade Lick It Up varit en 10-poängare istället för 9-poängare.

A: Det håller jag med om. Jag tycker ju inte att Wendy O’Williams-versionen är bra, men det är ju för att jag tycker att jag tittar hellre på linjär-tv än lyssnar på Wendy O’Williams-skivan. Jag tycker det är crap in a bottle, men jag tycker historien om den är spännande. Jag läser hellre kapitlet i vår bok än jag lyssnar på musiken som är på skivan. Så att det är fascinerande. Men det är liksom att överhuvudtaget jämföra Kiss version med hennes skit.

Men jag måste säga att historien om Wendy är ju väldigt, väldigt intressant. Det är till och med att man suktar efter mer om just den historien för den är väldigt fascinerande. Så det var väldigt, väldigt bra skrivet och intressant. Sen att musiken inte riktigt ackompanjerar själva manuset det är väl en annan historia.

C: Jag tycker plattan har vuxit och jag vet att det är många som älskar den plattan på riktigt och inte bara för att den har Kiss-anknytning.

A: Det är den bästa osläppta Kiss-skivan som någon brukar säga.

C: Plasmatics var ju ändå ett respekterat band. Den har ju sin plats i historien bortsett från att den har små Kiss-referenser kan man väl säga, ja.

Jag är lite förvånad över att ni inte hade kollat upp de här bakgrundssångerskorna på Hot in the Shade, Sisters of No Mercy…

C: Känner du till dem?

Jag kollade upp dem individuellt på Discogs för att kolla vilka plattor de har varit med på.

C: Det gjorde inte vi.

En av de där sångerskorna har ju varit med på massor av plattor, Valerie Pinkston…

C: Nästa bok blir ett helt kapitel om Sisters of No Mercy.

Haha, de förtjänar det.

C: Det tror jag säkert. Haha.

Boken heter ju Time Traveler och jag ser ingen genomgång av låten i boken just. Den nämns bara ett par gånger. Är det medvetet? Är det någonting som vi ska spara till sen? Eller ska vi ta och köra det nu?

A: Vi pratar inte så mycket demos. Det är lite om Genes Sentimental Fool. Vi håller oss ju till studioskivorna. Inte några demos eller outtakes i någon större utsträckning. Det är väl mer en blinkning. I alla fall från min sida.

C: Nej, men så är det ju.

Vad kan ni säga om den då?

C: Boken heter ju inte Time Traveler just för att den låter så fantastisk. Den har en viss referens och så åker vi tillbaka till tiden. Vi tar upp den som sagt när man gör sina Crazy Nights-demos. Det låter väl som svulstig filmmusik från den tiden som Paul försökte få till. Jag tänker mycket på St. Elmo’s Fire, den filmen – Man in Motion heter låten. Det är lite Rocky 4-soundtrack och även Streets of Fire-soundtracket. Svulstig 80-tals-slå-sig-för-bröstet-musik. Vilket låter extremt daterat idag, fast nu har det gått hela varvet runt så nu tycker man att det är rätt fett ändå. Så det kan man väl säga om den här låten. Man hör ju att det är en demo. Det är ju bara keyboard och programmerade trummor och Bruce och Paul som är med på den.

Typsnittet på omslaget med sådan här kalkylator-font var det för att knyta an till 80-talet?

C: Ja, som ser ut som Stencyl. Ja, precis. Nej, men det är. Om man kollar på Kiss – Asylum, en skiva som kom ’85, så står det Asylum i det typsnittet ungefär. Det är Stencyl-typsnittet det är väl därför vi valde det. Om du vänder på Asylum så är låttitlarna handskrivna. Därför ville jag ha en handskriven undertitel under Time Traveler. Så att, ja, lite tankar.

Vi kan kalla det Easter Eggs kanske…

A: Det visste inte jag. Det hade inte jag tänkt på.

C: Vi väcker bara dig för de viktiga mötena… haha.

A: Haha

C: Jag skulle vilja parafrasera Seinfeld tror jag det var….

Finns någon länk mellan Seinfeld och Kiss?

C: New York och Michael Richards i Fridays då från 1982. Han var ju med i casten när Kiss framförde under programmet Fridays. Där har vi kopplingen mellan Seinfeld och Kiss. Men vi kan alltid tänka upp en till.

Vi går vidare till Revenge. Jag tror jag hörde Domino live på Live 3 innan jag hörde Studio Visionen av okänd anledning och jag tycker den är bättre live än på skiva. Men jag tyckte att ni sågade den lite väl mycket vid genomgången i boken.

C: Alex sågade den. Det är väl en sådan platta som vi tycker väldigt olika om när det kommer till låtarna. Kanske är det framförallt den skivan som vi tycker mest olika om låtmässigt. Nej, men jag gillar ju Domino. Jag gillar ju det här ZZ Top-rockiga.

A: Ja, det var ju typiskt sån låt som tog upp en plats i låtlistan för mig och så kördes den hur mycket som helst och det retade ihjäl mig. Det är ingen favoritlåt på något sätt. Jag tycker Gene kan mycket bättre och gör mycket bättre på Revenge också för den delen. Men Domino är för simpelt för mig, men jag förstår ju tilltalet live då. “When that bitch over there bends over and I forget my name” åh gud vad roligt – det är som Fits Like a Glove-brytet där, han tycker det är så himla roligt att vara en riktig karlakarl. Så nej, det är inte min favoritlåt. Jag hade hellre hört Got Love for Sale på den turnén.

Men man behöver ju en kisspaus ibland också…

C: Kisspaus under kisspausen? Haha.

Ja, precis. Pun intended, förlåt… men jag håller med, speciellt sådana här låtar som t ex I Just Wanna. Jag har lite svårt för just det där.

C: Det hörde ju tiden till…

Jo, men knappt då när den kom.

C: De var lite sena på grejerna. Som vi skriver – att om Revenge hade kommit ett år tidigare så hade den kanske gott hem lite mer i stugorna. Den här glam-grejen som de fortfarande körde, den här glam-snusk-grejen.

A: Jag har ju svårt för svordomar också i låttexter. Jag hävdar styvnackat att det är dåligt ordförråd. Det går att använda ord som inte nödvändigtvis gör att det låter som en obegåvad 14-åring. Jag har lite svårt för det. Allting i sin kontext såklart. Men just Kiss-låtar, tack och lov slipper vi det nästan alltid. Därför sticker det ut också. Jag blir mindre förvånad att Blackie Lawless kläcker ur sig det. Men när Paul Stanley, som normalt brukar skriva rätt så bra texter, måste använda sig av skittext. Det gör mig mest lite ledsen för att han kan mer. Han brukar ha en annan ton för det där i sitt huvud. Vad som passar in och så vidare.

C: Med det sagt så sjunger han ju inte Fuck faktiskt.

A: Det finns ju bootlegs och sånt. Alla fattar. Det går mig inte förbi att.. va fan – sluta…

Men tack, jag tycker du satte ord på lite hur jag tänker där också.

A: Han hade ju även en fin tröja på Revenge-turnén där det stod “Fuck, Fuck, Fuck” stort. Man kände att det här är en mogen man i sina tidiga 40 år som går ut på turné nu. Jag tyckte faktiskt att det var lite jobbigt redan då för jag tyckte att det såg töntigt ut. Det sista jag vill i mitt liv är att Paul Stanley ska se töntig ut. De andra skiter jag i. Gene har väl aldrig varit någon modegud, men Paul Stanley ska inte se töntig ut. Han ska se ut som Paul Stanley. Han tappade mig lite där.

Carnival of Souls. Jag har haft lite svårt för den här plattan, men det finns ju massa guldkorn där ändå. Hur skulle man egentligen ha gjort? Nu vet jag att vi ogillar att snacka om hur man egentligen skulle ha gjort… men ändå.

C: I en perfekt värld så hade jag sett en fetare mix och bara Gene Simmons låtar på den. Gene Simmons soloalbum hade jag nog velat se. Det hade jag velat se. Jag gillar ju Genes låtar på den plattan rätt igenom. Tyvärr så drunknar det ju mycket i den värdelösa mixen. Och Paul Stanleys låtar, man hör ju hur mycket han kämpar för att passa in någonstans där han inte någonsin har passat in och aldrig kommer passa in. Det ligger honom ju inte för att göra den här typen av riff och sjunga över det framförallt. Det går inte. Så att jag hade sett Gene Simmons soloalbum utav de här låtarna plus några till. Han skrev ju rätt bra, det går vi igenom i demokapitlet kanske – Demodemonen, att han gjorde ju faktiskt starka låtar under den här tiden när han hittade sin nya lite mörkare persona. Så det finns ju, han har ju ännu fler låtar att ta av som jag tycker faktiskt håller måttet än idag.

Håller du med Alex?

A: Ja, men det är samma. Jag skulle till och med vilja säga att de skulle gjort den plattan på hösten ’93 eller något sånt när Revenge-momentet fortfarande var aktuellt. Hade de gått in i studion på hösten ’93 och spelat in Gene-låtarna och vad Paul kunde komponera då, så hade det nog varit bättre. För att jag har en känsla av att det här är lite, från hans del, väldigt framrushat eftersom texterna är nästan obefintliga. Vissa texter… det är bara enstaka ord i vissa låtar och så där, det är väldigt sparsmakat. Han har ju inte lagt många sekunder på det när de visste att det var en reunion som hägrade bara några månader senare. Och eftersom vi vet att han antagligen inte skrev de här låtarna ’93, utan snarare efter Kiss My Ass debaclet 94. Så eftersom han inte skrev när han inte behövde, som man säger… och Gene skrev ju hela tiden. Så vi har ju demos från ’93-’94 där, som är okej låtar, som sen till viss del kom på Carnival och Psycho Circus. Men jag tror att hade de tagit Revenge-momentet, en likalydande produktion på hösten ’93 där och släppt den på våren 94 istället för Kiss My Ass, så tror jag vi hade haft en bättre studioskiva. Jag sa det till Carl när vi gjorde vårt snack inför den plattan, att “Idag har jag nog hört Carnival of Souls för sista gången i mitt liv!” för jag kommer aldrig att prioritera den före någon annan Kiss-skiva eller annan skiva igen. Jag kommer att lyssna på någon låt om jag behöver det till någonting, men som skiva betraktat så kommer jag aldrig att lyssna igenom den igen, för att den gör mig inte glad. Den gör mig bara “Jaha, det här var vad det blev…” och det är en känsla jag inte alls är bekväm med. För när jag lyssnar på Lick It Up eller Asylum eller Love Gun blir jag glad, svär jag, i största allmänhet.

Och sen omslaget, det är lite som att “Jag har faktiskt inte fixat omslag till den här. Jag har inte tid att fixa något riktigt omslag… äh, ta den här bilden!”

A: Och så kör vi paint också. De har ju smalnat av den i paint så alla är lite för långa. Det är ju inte normalt. Nej, det är så fult omslag.

Jag noterade om Childhood’s End, att inte Carl kommenterar att det ju verkligen låter som Alice Coopers I’m 18 där.

C: Ja, den börjar väl med ett do-do och sen till ett C. Det är många låtar som gör. Kiss blev ju stämda av Alice Coopers förläggare för att Carl och Bruce Kulick hade snott I’m 18 till Dreamin’ på Psycho Circus som också börjar från E till C. Men det har också slagit mig att Childhood’s End börjar så, det har man ju hört.

Ni har ju en hel del coola saker från Kulick-bröderna i boken också.

C: Ja, vi båda har ju lärt känna Bruce lite grann så där med åren och han har hjälpt till mycket med boken. Så nu var det ju dags när vi började gräva i 80-talet och osmärkade perioden, för han var en väldigt viktig del av den perioden. Det som fascinerar mig mycket är ju olikheten mellan Kulick-bröderna. När man var liten så trodde man att de skulle ta båda två och spela med Kiss, det är ju samma typ av bröder och sånt där. Men sen så när man lyssnar så hör man ju vilken stor skillnad det är mellan dem. Och när man pratar med dem, nu gick ju Bob bort 2020, så hör man ju, man förstår hur olika de är och det hänger ihop med hur de spelar också. Så då tänkte jag att vi måste belysa det i ett kapitel.

Ja, det sista när Bob var aktiv på social media, han var ju inte riktigt själv eller lite bitsk och så där… bitter eller vad ska man säga?

C: Lite bitter är väl att vara snäll. Nej, men han fick någon knäpp där och det skriver vi om i förra boken så intervjuade vi Peppy Castro som har spelat med Bob på gamla goda tiden. Han och Paul var i kontakt och misstänkte att han fått någon sorts mindre hjärnblödning eller aneurysm heter det väl med finare ord på läkarprat. Att någonting hade slagit slint i huvudet på riktigt och det kan man väl hålla med om, tyvärr.

A: Min relation till Bob är ju extremt liten. Det är Kiss-låtarna. Jag kan nästan ingenting om varken han eller hans gitarrstil. Jag vet att han lirade med Alice Cooper på en Australien-turné ’77, men det är bara för att det är Alice Cooper. Jag vet att han lirade med nåt som heter Balance, men det skivor jag aldrig hört. Jag kan ingenting om honom. Det är Bruce som varit mitt fokus för att han var med i Kiss. Bob lirade ju med Paul på soloturnén ’89. Det är så nära jag kommer att ha sett rörliga bilder på honom någonsin. Han har aldrig intresserat mig utöver det han har gjort med Kiss. Jag har inget att jämföra med. Men jag är mest glad att Bruce fick ett eget kapitel för han förtjänar det. Man fattar ibland när det här skeppet med Paul och Gene är i täten hela tiden. Eric led ju rätt hårt av att vara styrd av dem om man säger att Bruce bara gjorde. Det krävs en viss sorts människa för det också. Jag är anställd, jag gör det som behövs och inte tar åt sig när det går skit. Han är cool Bruce.

C: Det är också en sån grej… för både jag och Alex fastnar ju för Kiss att vi blir fanatiska under den här osminkade eran och för oss var ju Bruce och Eric lika viktiga som Gene och Paul. På den tiden, även för de som varit med ett tag, fattar väl alla att det var Gene och Paul som skrev de flesta låtarna och de var med i flest intervjuer bland annat. Men vi såg ju aldrig Eric och Bruce som avlönade musiker som de faktiskt var. Utan för oss var de ju en fjärdedel av Kiss, lika viktiga som Gene och Paul. Och därför så är det också så kul att knyta ihop säcken och göra en bok om bara den här eran med Bruce och Eric på omslaget och få fram den här känslan som vi hade när vi växte upp – att alla fyra var lika viktiga ibland. Nu har vi förstått att det inte var så, men vi vill stanna kvar i den bubblan, kanske jag menar…

Det är ju ändå 70 och 80-talsbubblan som finns där med Kiss. Och man är ju på olika humör för vilken era man är sugen på. Jag antar att ni känner ungefär samma sak.

A: Jag gissar att antalet poddar och böcker om 2012 till 2016 kommer att vara ganska få. Just för att där hände liksom ingenting. Det är ju 70 och 80-talet som tvivelsutan är de två starka årtiondena eftersom det händer grejer hela tiden där och det är två generationer fans som växer upp. Den första generationen hinner ju till och med lämna liksom och tappa och sen komma tillbaka till reunion. Men jag skulle nog våga påstå att jag har all respekt för alla som har kommit in. Oavsett när man har kommit in. Oavsett om man är sju år idag och aldrig kommer att få se dem live. Så har alla sin passion och sin kärlekshistoria till bandet. Men jag tror nog ändå på något sätt att vår generation, Carl som min, fick den bästa tiden. 70-talet hann vi inte med, absolut. Det var ju synd. Men risken är att om vi hade hunnit med det så hade vi inte fått varken 80 eller 90-talet. Nu fick vi 80-talet och fick vara med från tidigt 80-tal och ha 70-talet som den där ultimata hägringen av hur fantastiskt det var. Fast vi idag har bootlegs som visar att, nja, okej, inte hela tiden kanske. Och sen så fick vi även reunion-biten. Vi fick tillfälle och möjlighet att vara med om det som de på 70-talet fick vara med om. I sin variant då, skulle jag säga. Så jag vågar påstå att vi fick den bästa tiden att börja och vara med hela tiden. För det märkte man ju också, eftersom de tappade så många fans på 80-talet. Och vi bara, var blev ni av alla ni som tyckte att de var så jävla bra på 70-talet? Och sen kom alla tillbaks 96. Och jag har alltid varit Kiss-fans, förutom de senaste 16 åren. Och så vidare. Jag tror att 70 och 80-talet är de mest spännande årtiondena och jag tror vi hade tur som kom med när vi kom. Vi har, i alla fall om man tänker som vi gör, att vi är intresserade på ett lite mer plan än att bara lyssna på en skiva och sen gå på en konsert vart tionde år. Utan eftersom vi har ett intresse som går lite djupare än det, så har vi ändå på något sätt kunnat återuppleva till viss del 70-talet. Och vi har kunnat lägga pengar i vissa fall på inspelningar som ger oss helt lika och nya och mer konkreta bilder av turnéer och konserter och så vidare. Nu har jag inget avslut på det här, för jag tappade bort mig någonstans.

En fråga gällde egentligen om du hade en period när du bara måste lyssna på 70-talskiss och ibland så måste bara åter till andra perioder. Premissen var att alla känner så. Jag tror att du svarade ja, fast lite långt kanske. Haha.

A: Jag håller med. Haha.

Det var en grej jag tänkte på, som du sa, att Kiss återkom ’96. Jag har hört en historia om att Pantera skulle ha blivit tillfrågade att spela på Donington när Kiss var headliner och när de fick frågan så sa de att det beror på, men fick höra att Kiss kommer spela i full makeup och hade sagt att “Vi kommer!” utan krusiduller, nu blev det ju inte så, men är det något som ni känner till?

A: Pantera var aldrig förband. Speciellt inte på reunion.

C: Däremot så var det det som splittrade Skid Row, kan man säga, för de hade blivit erbjudna att vara förband till Kiss då, ’96. Och de sa nej, och Sebastian Bach blev vansinnig eftersom de var hans stora dröm. Så han ringde och skällde ut Snake. Det var det som fick bägaren att rinna över, så han fick sen sparken. Det är en story som platsar mer i sammanhanget.

Jag kan minnas fel också, jag är ju lite gammal. Haha.

A: I stället för Skid Row fick vi The Verve Pipe som förband där ’96. Det var ju jävligt utköpt, fan vad “bra”.

C: Ja, det var USA det här.

A: Jo, men ändå.

C: Ja, just det, Buckcherry var i alla fall lite roliga på Psycho Circus, men The Verve Pipe var inte roligt någonstans.

Det var någonting jag kom att tänka på när vi var ute och snackade länder här. Argentina-press eller någonting. Och mixning som lät annorlunda, låtar som gick ihop. Revenge var det ja. Nu blev jag väldigt sugen på att köpa just denna. Är de dyra eller?

A: En tusenlapp, femtonhundra och de är alltid dåliga i kvaliteten eftersom det är Argentina. De är alltid körda genom torktumlaren innan de skickar den.

Men vi börjar komma lite mot slutet här och jag misstänker att ni vet vilka frågor som kommer.

C: Det blir inte roligare än så här.

Bästa Kiss-låten just idag. Och då är det vilken skiva som helst.

A: Just idag. Odyssey.

C: Ja, vilken Kiss-låt känner jag mig som idag? King of the Mountain.

Vilken är bästa Kiss-plattan just idag?

C: Jag höll på att läsa en bok som heter They Just Seem a Little Weird, efter Surrender med Cheap Trick, den handlar om KISS, Cheap Trick, Aerosmith och Starz, så Kiss första platta.

A: Dagens platta är Kiss Killers. Den lyssnade jag på när jag gick till jobb innan. Jag har semester men jag hade ett ärende ändå.

Bästa liveinspelning med Kiss just nu? Alltså konsert, bootleg eller officiell, vilken som…

A: Stockholm ’84

Inte Long Beach 1974?

A: Jag har pillat lite med Stockholm 84 inför min föreläsning.

Okej, okej. Nu blev jag chockad faktiskt.

A: Carl vet inte vad de har gjort för spelningar så han har inte koll på sånt där.

C: Nej, inte riktigt. Men det är väl Sioux City ’82 som är med i Creatures boxen va? Hur säger jag den?

Då säger man den så. Bästa bästa artist, inte Kiss just nu, eller det som du lyssnar på mest just nu?

A: Satan vad svårt. Jag har ett par. Jag har ett par parallella spår just nu. Savatage.

C: Vad sa jag förra gången?

Du hade lyssnat mycket på Rory Gallagher just då… och Maiden för du hade preppat inför en intervju då.

C: Jag tänkte säga Rory Gallagher. Jag har lyssnat på det när jag var nere hos Alex. Rory Gallagher har jag inte lyssnat på i ett år i alla fall. Det var ju typiskt. Då säger jag Cactus då. Cactus. Rory Gallagher har sånt jävla gött gitarrlir. Cactus har en låt som heter Evil där han gör en grej på gitarr. Det solt påminner om Rory Gallagher därför fick det mig att komma in på Cactus nu på sistone.

A: De såg jag på Sweden Rock 2006. Det är den tredje bästa spelningen jag sett på Sweden Rock någonsin.

Oj. Vilka är de två bästa då?

A: Yes 2003 är den bästa spelning som någonsin har ägt rum på Sweden Rock tätt följt av Alice Cooper 2000 när han hade turnépremiär på Brutal Planet. Den setlisten. När han rullade ut. Jag hade bara sett honom en gång innan och då körde han skitcoola låtar 98. Så kom han på ny turné och då visste man ingenting om setlisten och så kommer han ut med en barnvagn och så står det Betty på barnvagnen. Och jag bara “Det är Dead Babies för helvete! Det är för fan Dead Babies!” och så kom den. Det var ett stort ögonblick i mitt liv att få höra hela Dead Babies. Han kortade ner den sen, men han körde hela på Sweden Rock och ett gig till.

Ja, det börjar väl bli dags för Alice Cooper-bok snart här. Du är väl också lika begeistrad som Carl i ämnet.

A: Ja, det är jag nog på mitt eget lilla sätt, men jag skriver inga böcker om det utan det är Carl som ska skriva den för den ska jag korrläsa den har jag bestämt mig för.

Bästa låt, inte Kiss just nu?

C: Judas Priest – Giants in the Sky.

A: Sahara Hotnights – Vertigo.

Ja, men tack så mycket för snacket hörrni.

C: Tack själv.

A: Tack så mycket för att vi fick komma fram. Kul att vara med i radio.

Kul att snacka Bok som vanligt. Vi stänger här nu, men vi kanske kommer återkomma igen. Man vet aldrig.

C: Man vet aldrig…

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)

KISS – TIME TRAVELER – En osminkad odyssé
Alex Bergdahl 
– Författare, poddare, Kissarkeolog
Carl Linnaeus – Författare, rockjournalist, Kissarkeolog

Relaterade artiklar