Skivpanelen listar nu albumen från MARS 2024

Med stora släpp från Judas Priest, Bruce Dickinson och Scott Stapp under Mars så satte panelerna öronen mot högtalarna och bara njöt!!! Vi tog oss även an nya alster från Dragonforce, Myrath och While She Sleeps, fast trots vissa ljuspunkter här och där tyvärr inte med samma njutbara resultat.

Title1Data1

JUDAS PRIEST

Album: Invincible Shield
Skivbolag: Sony Records International
Releasedatum: 2024-03-08
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 9,0 / 10

Ninja Column 1Ninja Column 2
Tony AsplundAndré Millom
I princip exakt 6 år efter deras senaste album Firepower och närapå 50 år efter deras första skivsläpp Rocka Rolla landade idag äntligen Judas Priest senaste fullängdare Invicible Shield på skivdiskarna. 50+ år in i karriären och visst kan fortfarande the Metal Gods leverera! När förra skivan Firepower kom var det första alstret där Andy Sneap producerade och man spelade låtarna tillsammans med hela bandet i pre-production vilket tydligt ledde till en nytändning i Priest-lägret. Nu sex år senare har man anammat samma metodik och lyckats fångat samma glöd och hunger och fått fram något som ofta överträffar Firepower. Rob Halfords stämma må inte ta lika många och höga toner som förr om man ser till hela albumet, men när han väl gör det sitter de som en smäck. Hans röst har även fortfarande den där pondusen och självklara kraften som man bara kan förnimma så fort karln kommer inglidandes på scenen och sedan infriar när han tar ton - härligt! Vi hör ett vitalt och hungrigt Priest där de har skapat framtida klassiker bl a i och med (men inte begränsat till) Giants in the Sky, Crown of Horns, Panic Attack och Escape From Reality! Otroligt starkt! The Lodger, skriven av Bob Halligan Jr. (som även knåpat ihop Some Heads are Gonna Roll och (Take These) Chains) som återfinns på och avslutar Exended Edition varianten av Invincible Shield påminner dessutom om någon progressiv musikalmetallåt som skulle kunna återfinnas på Sad Wings Of Destiny - mys för fan!

Det snackas ibland om tillväxten inom rockvärlden. Vilka band är beredda att ta över när legenderna kolat? Den frågan kan vi ta senare för här är ett bevis på att i varje fall Judas Priest INTE är färdiga ännu. Precis som på föregångaren ”Firepower” så levererar gubbsen ett kraftpaket av stål, som verkligen borrar sig in under lyssningens gång. Den inledande ”Panic Attack” sätter genast tonen för hela albumet och Halford (72 år!) tar toner som inte är av denna värld. Andra spår som imponerar är melodiösa ”Sons Of Thunder” och Lemmy/Dio hyllningen ”Giants In the Sky”. Tempot, precisionen och leveransen på detta album går inte att värja sig mot. Vilka bestar!


Title1Data1

BRUCE DICKINSON

Album: The Mandrake Project
Skivbolag: BMG Rights Management
Releasedatum: 2024-03-01
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 9,5 / 10

Ninja Column 1Ninja Column 2
Tony AsplundAndré Millom
Med fritt spelrum utan Iron-Maiden-jättens begränsningar har Bruce Dickinson ideér kommit till liv på ett enastående sätt. Allt backat med en story om geniet Dr. Necropolis som deltagare i det Professor Lazarus ledda The Mandrake Project som går ut på att fånga själen vid dödens inträffande och stoppa in den i något annat. Detta tillsammans med omvälvande och omväxlande spår med välskrivna texter gör det helt omöjligt att värja sig från att uppslukas i Bruces Mandrake-universum. Dessutom har Bruce släppt lös en lekfullhet när det gäller att hitta spännande intoneringar och leveranser av sången som spänner över hela albumet och precis som materialet visar på den otroliga dynamik som karln besätter. Det enda aber som egentligen finns är väl att ibland kan jag känna att det är storyn som styr mer än musiken och vissa val vid leverans och låtrecept skulle kunna ha gjorts något annorlunda för att trycka på vissa punkter ännu mer, men visst överträffar Bruce alla förväntningar här och sätter snudd på full pott.

Ett album vars tema i korthet behandlar en professors jakt på odödlighet. Vi får då allt från dramatiska låtar som ständigt stegrar i kraft, som ”Afterglow of Ragnarok”, effektiva och snabbare spår som ”Rain On the Graves”, powerballader som ”Shadow of the Gods” där Dickinsons superba röst verkligen framhävs och en otroligt snygg Maiden-blinkning som ”Eternity Has Failed”. Kort sammanfattat: Vilket. Jävla. Mästerverk.


Title1Data1

DRAGONFORCE

Album: Warp Speed Warriors
Skivbolag: Napalm Records
Releasedatum: 2024-03-15
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 5,5 / 10

Ninja Column 1Ninja Column 2
Tony AsplundAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Dragonforce har hittat sin genre och kör på i full fart lite som vanligt och utan överraskningar. Den här full speed dataspelspowermetal:en är ju trots allt mest njutbar i lagoma doser. Men visst har de bra melodier och riff som visar sig här och där när de tar ner tempot lite och inte kör på i 200. Versionen av Doomsday Party där Elize Ryd från Amaranthe är med och gästar är ju riktigt bra! Trots att man blir glad av energin så känns det inte som att vi helhetsmässigt får något nytt utan bara ett standardalbum från bandet, med en av gitarrvärldens virtuoser i bandet - som jag vet har stenkoll på dynamik och musikteori - borde de ju kunna ta lite andra vägar än Autobahn mest hela tiden!

Dragonforce är sin vana trogen och självsäkert levererar de precis den kopiösa mängd av alla element som deras sound innefattar. Tempoväxlingar, intensiva melodier, höga register och i grund och botten ganska barnsliga texter. Det här bandets diskografi hade kunnat passa som soundtrack till vilken fantasy B-film som helst och den musikalsvulstiga presentationen är lätt att bli mätt på. Å ena sidan har man heller inte tråkigt när man låter öronen översköljas av den ena storslagna kören och den ena gitarrduellen efter den andra. Ibland är saker och ting helt enkelt over the top, men för det mesta håller sig bandet på en någorlunda dräglig nivå. Det är inte ”Wow”, men det är nog inte riktigt heller syftet. I slutändan är det hela ändå ganska kul.


Title1Data1

SCOTT STAPP

Album: Higher Power
Skivbolag: Napalm Records
Releasedatum: 2024-03-15
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 8,5 / 10

Ninja Column 1Ninja Column 2
Tony AsplundAndré Millom
Scott Stapp, även sångare i Creed visar på toppform i och med Higher Power. När han lyfter på locket till tidigare personliga problem i sina texter - psykiska problem med självmordsförsök, våld och ett antal beroenden - så får allt en sylvass nerv, en större kraft, en Higher Power. Öppnarna Higher Power och Deadman's Trigger vittnar speciellt om detta med en tyngd och med härliga melodier. Att Scott dessutom anammar lite av det sound som Creed hade på tidiga album, speciellt i When Love Is Not Enough, What I Deserve och Quicksand ger mig tamigfan ståpäls. Creed ses närmast på USA-turné som startar i dagarna och pågår till slutet av året - nu väntar vi bara på att de tar svängen förbi Europa eller att Scott Stapp fixar ersättningsdatum för de covid-inställda europakonserterna illa kvickt, för oavsett vilken sättning som Scott ställer sig på scenen med kommer bli något i hästväg som bara måste ses!

Den gamla Creed-sångaren visar med all önskvärd tydlighet att han (trots beryktad och välkommen Creed-comeback) kan stå på egna ben. Hans röst är som gjord för denna oheliga allians där han låtit rocken gifta sig med countryn och ljudbilden känns rå och ”skitig”, Det inledande titelspåret är rejält medryckande och Scott tar i direkt från tårna, rösten har han. Plattan bjuder på flera liknande låtar, som ”Deadmans trigger” & ”Black Butterfly” men även lugnare och mer berörande spår som ”If These Walls Could Talk” som framförs tillsammans med Dorothy (också en pipa av guld) och ”Weight Of the World”. Låtskrivandet är verkligen välarbetat och det märks att man lagt ner mycket omsorg på både text och arrangemang och även om jag hade höga förväntningar så lyckas Scott överträffa dem. Imponerande!


Title1Data1

MYRATH

Album: Karma
Skivbolag: Ear Music
Releasedatum: 2024-03-08
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 6,0 / 10

Ninja Column 1Ninja Column 2
Tony AsplundAndré Millom
Myrath ger denna gång ibland lite vibbar av hårdrocks-mello (hårdrock med hängslen, livrem och blöja) och ibland skön 90-tals AOR-hårdrock, hursomhelst är det lätta smekningar av hörselgångarna med skön kraft i refrängerna. Men det är just det, det blir bara ofta smekningar och inte något som tänder till ordentligt. Den säregenhet de har visat tidigare verkar ha gått lite förlorad någonstans under albumknåpandet. Var har tongångarna från Nordafrika och Mellanöstern som är så starkt förknippade med Myrath tagit vägen? Tänk om de hade tryckt in dem i den här sköna produktionen, då hade det blivit en mycket mer minnesvärd historia. Blott knappt godkänt, men pluspoäng delas ut för To the Stars och Into the Light som har något ändå och det toksköna drivet i Candles Cry.

Det här tunisiska bandet är lätt att älska, inte minst när det kommer till deras extravaganta liveframträdanden. Tyvärr är dock ”Karma” något av en besvikelse, där det känns som att man aldrig riktigt kommer igång. Myrath har tonat ner flera av de orientaliska elementen som ju är en ack så bidragande del till deras unika sound och låter mer radiovänliga och mer ”mainstream” än vad som skulle vara önskvärt. Bandet är sjukt duktiga på sina instrument, men det här är ändå inte riktigt det som jag vill höra från dem. Det finns redan tillräckligt med likartat skval i etern. Vi skymtar dock mer av det klassiska Myrath i spår som ”Child Of Prophecy” och ”Into the Light”, med pampiga symfonier, så jag hoppas bandet utövar mer av just detta på nästkommande släpp.


Title1Data1

WHILE SHE SLEEPS

Album: SELF HELL
Skivbolag: Sleeps Brothers / Spinefarm Records
Releasedatum: 2024-03-29
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 3,5 / 10

Ninja Column 1Ninja Column 2
Tony AsplundAndré Millom
Det känns som att While She Sleeps har tappat tråden mer och mer sedan de släppte höjdarplattan SO WHAT? och de har fastnat i ett virrvarr av några annans tidigare upptrampade spår och byter riktning hela tiden istället för att fortsätta att utveckla det uttryck som de verkligen hade på gång. Dock påminner solot i DOPESICK om tidigare höjdpunkter i bandets diskografi, raden "Leave me the fuck alone" i just LEAVE ME ALONE är lite skön, RAINBOWS och SELF HELL är lite trallvänliga och är gångbara, men det är i lugna RADICAL HATRED/RADICAL LOVE som de hittar mest rätt denna runda. Vi har dessutom två intetsägande instrumentala spår varav den ena känns ambient och den andra någon form av drum and bass som båda knappt skulle passa på någon modern konstsalong, så förvirrande och malplacerat. Snälla While She Sleeps - gå tillbaka och lyssna på SO WHAT?, utveckla det soundet och börja om!Nej, det här experimentet tilltalar mig inte för fem öre. Det känns inte som att bandet riktigt själva vet vad de vill förmedla med ”SELF HELL” utan snarare som att de bara slängt ihop ett album för att de måste. Resultatet blir ett hetsigt virrvarr av rap, skrik och en instrumental paketering som vill beblanda sig med alla möjliga former av influenser. Det ska liksom låta radiovänligt och experimentellt på en och samma gång vilket mest blir rörigt. Inte heller låttexterna har något att komma med utan känns mest som tomma ord. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om detta, förutom att det absolut inte är min grej.

Relaterade artiklar