Det ockulta, feministiska bandet Witch Club Satan inleddes som ett konst & teaterprojekt men har nu blivit ett av de snabbast växande banden på black-metalscenen. Efter deras brutala uppvisning på Slaktkyrkan i Stockholm så förstår jag varför.
Det är ju förvisso känt sedan länge att Norge är black-metals högborg och mina förväntningar inför de tre häxornas gig var höga. I tanke på Slaktkyrkans storlek och utformning kändes det givet på förhand att man inte kunde få till den scendekor som Witch Club Satan har använt sig av tidigare, inte minst under teaterprojekts-perioden. Den scendekoren hade säkerligen utgjort ett bra komplement till helheten men det blir snabbt klart att det är de tre häxorna själva, Johanna Holt Kleive, Nikoline Spjelkavik & Victoria F.S. Røising, som är förtrollande och behovet av dekor är obetydligt.
Som recensent hamnar du ibland i situationer där det är svårt att finna orden för att beskriva och återberätta den konsert du har bevittnat. Ibland kan du behöva lite tid på dig för att landa och låta intrycken smälta innan du sätter dina ord på print. När det kommer till Witch Club Satans uppvisning så måste jag dock i ärlighetens namn erkänna att detta är extremt svårt att sammanfatta. Ord som “sensorisk show” och yttranden som “De tre häxornas mål är att du aldrig ska bli dig lik igen” har tidigare förekommit. Och ja, det ligger mycket i det. Minst sagt!
När hela spelningen inleds med ett hjärtskärande skri innan strålkastarna envetet börjar blinka och de sjuka riffen och bastanta trumslagen slår mot dig med vad som måste beskrivas som en urkraft från helvetet, så går det inte att göra annat än att kapitulera. Det finns inte en enda sekund av detta som är annat än förtrollande och förbluffande, det finns tillfällen då man börjar undra om det verkligen är ett gig man upplever eller om det är en ritual. Mestadels är det som utspelar sig på scenen brutalt, hjärtskärande och vi har att göra med en sjuhelvetes intensitet. Gitarrhalsar utsätts för svärd, scenbelysningen är nästintill epilepsi-framkallande och samtliga scenkläder åker bokstavligen av. Låtar som “Fresh Blood, Fresh Pussy” och “Black Metal is Krig” framförs med SINNESJUKT bra precision och inlevelse. Den oinvigde skulle kunna beskriva allt som sker här som demoniskt oljud och skrik men det ska också sägas att vi får ett nedtonat, harmoniskt och vackert framförande av “Mother Sea” som vem som helst hade kunnat njuta av.
Jag har som sagt svårt för att beskriva vad Witch Club Satan egentligen gör med sin publik. Ord som “brutalt” och “chockerande” går inte att överanvända. Men det går heller inte att kalla detta för något annat än otroligt. Vill man förstå vad en spelning med Witch Club Satan innebär ska man inte nöja sig med att läsa en recension, man måste uppleva det själv. Jag själv kommer stå först i kön när nästa speltillfälle ges.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Basse Hellgren (basse.hellgren@rockbladet.se)
KONSERT: Witch Club Satan
ARENA: Slaktkyrkan, Stockholm
DATUM: 2024-05-19
- INTERVJU: Andreas & Hagge från Self Deception - 2024-10-27
- SKIVRECENSION: Thåström – Somliga av oss - 2024-10-18
- Tribulation: “Vi har alltid försökt vidga oss” - 2024-10-14