Skivpanelen listar nu albumen från APRIL 2024

Här sitter vi med ytterligare ett exempel på ett band som inte krånglar till det. Accept har inte förändrats nämnvärt under sina snart 50 år som band men varför skulle de? Liksom ACDC för att bara nämna ett exempel så har Accept sitt sound ingraverat i själen och publiken vill inte de ska låta på något annat sätt. På ”Humanoid” får vi med andra ord åter igen njuta av gasen i botten och medryckande refränger i allt från krutdunkaren ”Diving Into Sun” till effektiva ”Straight Up Jack”. Gott så!

Enligt egen utsago ska Pearl Jam inte ha planerat för detta släpp under längre tid utan bara låtit spontaniteten flöda i studion. Resultatet är över all förväntan och det känns som om bandet hittat en extra växel och fått tillbaka spelglädjen. ”Dark Matter” är betydligt mer fartfylld och fräsch än vad föregångaren ”Gigaton” var och man hajar till lite extra i låtar som ”Waiting For Stevie” & ”React, Respond”. Den här tidlösa experimentella grungen är kanske inte 100% min kopp té och därmed tar det emot att ge ännu högre betyg men det råder samtidigt ingen tvekan om att bandet hittat tillbaka till sin toppform och fansen lär (med all rätt) svälja detta med hull och hår.

Till det här albumet så har Billy Morrison inte bara skrivit ihop ett gäng brottarhits utan också rekryterat stjärnskott som Corey Taylor, Billy Idol och Ozzy Osbourne, vilket minst sagt ger helheten lite edge. ”Crank” med Ozzy är min personliga favorit där Morrisons låtsnickeri gifter sig TOTALT med Ozzys karaktäristiska röst, men även de andra gästerna lyser med den äran. Även bland de låtar som saknar gäster finns dock flera guldkorn, som exempelvis ”The Sound Of Freedom” & ”It´s Come To This”. En lustfylld platta som gärna får ta plats i skivhyllan.

Att bandet Horndal skulle göra en platta om fackföreningskämpen Alrik Andersson (från just orten Horndal) och dennes liv var kanske skrivet i stjärnorna. Att det dock skulle låta såhär otroligt autentiskt, aggressivt & utomordentligt var kanske något mer överraskande. Låtar som ”Blacklisted” griper tag, där textrader ”The Sign on the paper, Chases me out of this land” framförs, liksom övriga spår, med en sjuhelvetes inlevelse och gåshuden är närvarande mer än en gång under denna dramatiska berättelse, som Horndal levererar med precision, ilska och äkthet. Bandets bästa album hittills.

Behöver vi verkligen mer melodisk death-metal? Jodå, det går att ner. Här har vi en förvånansvärd stark debut från polska Winterforge, vars hunger riktigt lyser igenom och skänker låtmaterialet en melankolisk och rå tyngd. De bränner av som mest ångest och jävlar anamma i början, där framförallt stenhårda och mörka låtar som ”The Frozen Kingdom” imponerar på mig, men mot slutet tappar man lite fart. Dynamik och upplägg kan alltså behövas se över något inför framtiden men för att vara just en debut tycker jag bandet säljer in sig med bravur.

Ja, vad skulle vi egentligen med en ”Opus Ferox II” till när inte ens den första ”Opus Ferox” var särskilt intressant? Det här progressiva bandet tycks fortfarande ha lite svårt för att bestämma sig för hur de egentligen ska låta och de experimentella utsvävningarna känns tyvärr bara som tama slag i luften. Plattans längsta spår ”Senses” är värd att nämna av den enkla anledningen att den på sina sju minuter innan byta skepnad en handfull gånger, något som åtminstone inte kan kallas förutsägbart. I övrigt är dock detta jämntjock grå dimma i musikaliskt format och det gör ingen glad.