Trots en grå och trist väderprognos så samlades folk i tusental framför Gröna Lunds stora scen, för att ännu en gång bevittna skräckrockens fader, Alice Cooper. Det vi fick se var en välbekant show med en av världens piggaste 76-åringar.
Det finns band och artister som gärna vill framhäva nyare material och i tanke på att Alice Coopers senaste album “Road” släpptes i augusti 2023 så kan man ju förvänta sig att viss tyngd kommer läggas just där. Men nej, det enda spåret som publiken på Grönan bjuds på är den oerhört passande “Welcome to the Show” som rivs av närmast direkt och sätter tonen för kvällen. För show, det är verkligen precis vad vi bjuds på (föga förvånande).
Å ena sidan kan man kanske tycka att Cooper har råd med att experimentera lite mer med sin setlist istället för att bara köra på samma gamla visa, men å andra sidan så ger han ju publiken vad den vill ha. Vad skulle han göra? Stryka “No Mr. Nice Guy” till förmån för “Dead Don´t Dance“? Stryka “Bed Of Nails” till förmån för “I´m Alice”? Nej, det låter ju faktiskt inte särskilt lockande. Cooper har tillräckligt med hits som det är och det finns alltid guldkorn som får lämnas vilande för varje spelning, så att ovanpå det också stryka ännu mer för att lufta några blåbär hade inte varit rätt väg att gå. Så ja, vi får dras med klassikerna (den levande ormen i “Snakebite” inkluderad) men det finns absolut INGEN som är missnöjd för det.
Det finns så mycket att ta upp när det gäller estetiken på en Alice Cooper-konsert. Publikfrieriet är maxat på alla vis och självklart får vi se en kvinna stickas ner med kniv under “He´s Back (The Man Behind the Mask)“, en enorm Frankenstein vandra runt på scen under “Feed My Frankenstein” och Alice själv halshuggas i giljotinen inför “I love the Dead“. Lägg därtill en tvångströja kryddat med en säker och härligt raspig sånginsats under “The Ballad Of Dwight Fry” så hör ni själva att det här är underhållning av högsta kvalitet.
Men det riktigt fina i kråksången är inte att vi bjuds på en extravagant scenshow, utan att det här faktiskt från grunden handlar om bra låtar, även rent musikaliskt. Som skräckrockens fader är det förstås givet att det ska hända relativt mycket på scenen men merparten av låtarna är gedigna hantverk som också hade klarat sig fint utan allt trevligt spektakel runtom. Det är få artister som har denna typ av lyx, men Cooper är ett lysande undantag. Så pigg och säker som liveartist trots 76 jordsnurr, det är respektingivande om något!
Övriga musiker på scen är de som bidrar med den sista biten energi och rörlighet som den äldre huvudrollsinnehavaren möjligen inte har själv och deras musikalitet glöder. I vanlig ordning är det Nita Strauss på gitarr som lyser allra starkast med sin karisma och närvaro, men samtidigt hade man väl inte trott så mycket annat om en stjärna som hon. Publikinteraktionen är rakt igenom stark och under allsångspartierna som uppstår i “Hey Stoopid” och “Poison” så säger bandets leenden allt.
Feststämningen når en extra hög piedestal under den klassiska avslutningen “Schools Out” där det bollas med stora ballonger och sjungs med EXTRA högt. Återigen så ja, vi har sett allt detta förr. Men vi har alla också avnjutit en riktigt god maträtt någon gång i våra liv och ifall det inte finns några invändningar mot att avnjuta den igen…så varför skulle det då vara annorlunda med att återuppleva ett gig med Cooper?
“Welcome to the Show” sa Alice. Thanks for the show, säger jag!
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Josefin Tiderman
KONSERT: Alice Cooper
ARENA: Stora Scen, Gröna Lund, Stockholm
DATUM: 2024-06-09
