Det har snackats om det förr men nu går det inte att blunda för det. På årets Sweden Rock Festival blev det tydligt att generationsskiftet står för dörren.
När jag 22 år gammal besökte Sweden Rock för första gången så mötte jag människor som lite skämtsamt sa att jag var “för ung för den här festivalen”. För mig kändes det naturligt, redan i barndomen fick jag ofta höra att jag var lillgammal och jag är välmedveten om att min musiksmak förvisso är bred, men också att min kännedom om äldre “klassiska” band kanske är något mer skarp än vad som är fallet hos andra personer från min årskull. Och jag förstår vad som menades när man konstaterade att ungdomarna var i minoritet på Sweden Rock Festival, då medelåldern på festivalen var och i viss mån fortfarande är relativt hög. Särskilt om du jämför det hela med andra festivaler som exempelvis Lollapalooza. Det faller sig dock naturligt att hårdrocken i sig har en äldre publik, då de stora ikonerna inom genren själva inte heller längre är några ynglingar. I år var det dock tydligt att saker och ting har satts i rullning.
Förutom att jag själv inte längre är 22 (30-strecket närmar sig) så upplevde jag i år att festivalpubliken var något yngre. En stor del av den älskvärda äldre skaran är förvisso fortfarande på plats (en årlig tradition är ju alltid en årlig tradition) men åldersmässigt känns ändock publiken 2024 något föryngrad. Fördelningen mellan åldrarna är mer jämn än vad den var exempelvis 2017. En stor del av förklaringen till detta tror jag årets line-up förklarar. Det snackades mycket om mellanår och stirrar man sig blind på veckans headliners så förstår jag varför man känner så. Javisst, Judas Priest är fortfarande i oförskämt bra form och släppte ett toppen-album så sent som i år. När Rob Halford inledde med “Panic Attack” under fredagskvällen så var det inte mycket annat att göra än att skaka på huvudet och kapitulera. Ungefär samma sak går att säga om Alice Cooper och ska man vara helt ärlig så hade inte Cooper besökt festivalen på hela 10 år så orden “trött repris” är inte helt rättvisa i hans fall. Men ändock är det just de där orden som återkommer för många. “Trött repris”, “Samma sak år ut och år in”. Att festivaler av Sweden Rocks kaliber brottas med denna typ av resonemang är uppenbart och onsdagens mer moderna headliner Five Finger Death Punch är ett exempel på band som kommer behöva steppa upp och bokas som headliner många gånger om ifall festivalen planerar att fortsätta arrangeras.
Men återigen, i år kunde man skymta fler ungdomar än vanligt på festivalområdet och dessa människor var inte i första hand intresserade av utbudet på Festival Stage. I deras fall var det bokningar som Electric Callboy, Ice Nine Kills, Slaughter to Prevail, Velveteen Queen och Crypta som lockade. Alla dessa band är yngre och för den musikgenre som vi alla värnar framåt. Ingen av nyss nämnda band hade passat på den största scenen i år, men fortsätter de utvecklas så kommer vi inom några år hamna i ett läge där det äldre gardet på bandsidan har tackat för sig och då MÅSTE tillväxten kliva fram. Jag tror att årets festival var ett första steg i denna riktning, redan nu börjar även den mest konservativa rockaren att förberedas och värmas upp inför hur morgondagens rockscen kommer vara. Det absolut bästa exemplet var metalcore-bandet Parkway Drive. Ett band som funnits i cirka 20 år och som gjorde ett extremt bejublat framträdande på Rock Stage är plötsligt ett band på allas läppar som lyfts fram som en av veckans höjdpunkter. Är det otänkbart att se dem som headliner inom kanske, 10 år om inte tidigare? Knappast.
Och apropå tillväxt, vilket otroligt fint intiativ Sweden Rock gjorde under torsdagen när Pistonhead-tältet för hela dagen var paxat åt Studiefrämjandet och en hel drös nyare band som fick chansen att visa upp sig. Black Metal har en framtid i Nazghor, melodiösa Rexoria stod för en hyllad spelning och personligen diggade jag det mörker som Svarta Sanningar förmedlade. Hur kan en låt om nekromanti låta så vacker? Ja, säg det. Hursomhaver, ska tillväxten för rockmusiken och festivalens framtid säkras behövs ännu mer av denna vara. Bra där!
Ett annat plus var den roliga överraskningsspelningen med D-A-D som min kollega Tony recenserade och festivalen ska även ha kredd för det faktum att man i år hade utökat festivalområdet utan att för den sakens skull sälja fler biljetter. Den trängsel som rått senaste åren var inte alls lika påtaglig den här gången och det stärker även trivseln hos gemene besökare. Det kändes (åtminstone i detta fall) som “den gamla goda tiden”. Att man ovanpå detta också fick avnjuta klassiker med Judas Priest men framförallt se att festivalen sakta men säkert krattar manegen åt framtidens band var faktiskt bara det värt ett jubel. Andra faktorer, som gemenskap och god stämning, det är något som i mångt och mycket löser sig självt. Fortsätter Sweden Rock att leverera band och anpassa sig efter en musikbransch i ständig förändring, så fortsätter även vi besökare att vallfärda. Var så säker.
Ps. Zeal & Ardor..något introvert och skumt att dennes skivsignering ställdes in i sista stund. Men musikaliskt: Så otroligt bra!
Ps 2. Var tog ACDC vägen?
Vill du se all vår bevakning av SRF 2024 så finner du bildgallerier och artiklar HÄR.
no images were found
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
