Varje Sverigebesök kan potentiellt vara det sista. Men efter vissa betänkligheter under fjolårets Ullevi-vända så bevisar nu Bruce Springsteen att han och The E Street Band är i exceptionell form och Friends Arena (Ja, den kommer fortsätta heta så) kokar.
Förvisso gillade jag det mesta av det vi fick se och höra redan på Ullevi ifjol. Det fanns dock också ett underliggande vemod över den tillställningen. Springsteen blir inte yngre och trots att han förmodligen är världens mest vältränade 74-åring så närmar sig en återvändsgränd även för honom. Ibland är rösten skrovlig och så sent som i maj ställdes ett antal konserter in på grund av sviktande hälsa. Även om ingen uttryckligen har sagt att den pågående turnén med The E Street Band är ett farväl så kan man inte låta bli att tänka i dessa banor. Det faktum att Bruce numera har låtar som “The Last Man Standing” och “I´ll See You In My Dreams” som stående inslag varje kväll samt reflektioner om ålderns höst vittnar vartåt det barkar. Men på Friends Arena (Sa ni Strawberry Arena? Nja, det vet jag inget om) uppstår ändock magi och när den första (av två) kvällar inleds så är Springsteen laddad till tänderna och vad för sorts stärkelse han än har druckit så kan jag säga att jag är intresserad av detsamma. Vilken energi och vilken urladdning som Stockholmspubliken bjuds på!
I stora drag så är den här konserten precis som den jag såg förra året, förutom att allting är lite bättre den här gången. Både The E Street Band och Bruce själv känns mer laddade och mer tajta. Det är ju allmänt känt att relationen till de svenska fansen är extra stark och denna kväll så märks verkligen det, hela bandet hittar en extra växel under dessa förutsättningar. Max Weinberg blommar ut rejält med både sitt inlevelsefulla minspel och aggressiva spelande där han sitter bakom trumsetet och Nils Lofgren går loss på gitarren som om livet hängde på det. Överlag känns ljudbilden mer hård och rå än vanligt och när några av riffen studsar mellan arenaväggarna så är stämningen riktigt pulserande. Har någonsin “Because the Night” och “Badlands” låtit såhär mäktiga tidigare? Har Bruce någonsin skrikit ut långa “yeah!” av denna kaliber tidigare? Har allsången i fantastiska “Hungry Heart” någonsin varit glättigare? Det har det säkert, men här och nu, i stundens ögonblick, så känns det inte så.
Att under ett tillfälle se Springsteen snudd på vara på väg ut i publikhavet lockar fram många leenden. Herregud, vad han älskar det här! Och publiken, den älskar med all rätt honom tillbaka. Det finns allvarliga stunder också. Även fast han dragit ner på det hela och har ett sparsmakat mellansnack så säger framförandet av “Long Walk Home” samt meningen “This is a prayer for my country” allt om den politiserade tillvaro som vi just nu lever i och stora ord är inte alltid nödvändigt. Musiken talar för sig själv och det är stort nog.
Men apropå stort. När arenan tänds upp och vi serveras den långa älskvärda finalen, bestående av idel hits som “Born to Run“, “Dancing In the Dark“, “Bobby Jean” och “Twist And Shout” så finns inget annat än lycka i luften. Med all önskvärd tydlighet bevisade Springsteen en gång för alla att han fortfarande är The Boss.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se) Recension för första kvällen
FOTO: Peter Thermaenius och Josefin Tiderman
KONSERT: Bruce Springsteen & The E Street Band
DATUM: 2024-07-15 & 2024-07-18
ARENA: Strawberry Arena, Solna
