September är här och hösten på ingång. Vår reporter André ser tillbaka på sommaren som gick och ger sitt omdöme om flera album som släpptes under sommarmånaderna 2024.
Bon Jovi – Forever: 
Kan detta vara Bon Jovis sista album? Vem vet, Jovi har tidigare uttryckt att han kommer vilja lägga ner den dagen då han inte längre känner att han kan leverera (något som många redan nu hävdar är ett faktum). Och visst, skulle ”Forever” vara en punkt så har Bon Jovi gjort som många andra, det vill säga avslutat med något halvdant som blir ihågkommet just för att det är karriärens avslut och inte för att låtmaterialet imponerar. För visst, den här ganska nedtonade countryrock-doftande soundet är hyfsat hyggligt men det saknas både edge och originalitet. Låtar som ”Walls Of Jericho” & ”We Made It Look Easy” är radiovänligt svängiga men föregångaren ”2020” hade mer personlighet och substans. Inget här är dåligt men storhetstiden är dessvärre ett minne blott.
Kvaen – The Formless Fires: 
Ett av dem just nu bästa up and coming-banden är blackmetalbandet Kvaen som nu är inne på sitt tredje album. Vid det här laget har de med andra ord börjat hitta sin musikaliska identitet ordentligt och det här becksvarta mörkret och vemodet kunde knappast låta råare. Det är ett föredömligt gitarrspel och den bästa formen av ilsken sånginsats vi har att göra med här och som grädde på moset är skivan oerhört välproducerad. Som lyssnare kan du urskilja såväl text som musik utan att bandet för den sakens skull bli överproddat och tappa bort det autentiska inom blackmetal. Rått, hårt och mäktigt. Mums.
Pain – I Am: 
Peter Tägtgren trivs som fisken i vattnet med PAIN. Det går i vilket fall inte att tolka det hela på något annat sätt när man lyssnar på ”I Am” där det märks att kreativiteten och spelglädjen fått blomma ut ordentligt, inte minst när det gäller tempot och lekfullheten. Även om jag i det långa loppet kan tycka att låtarna blir lite tårta på tårta så finns det flera guldkorn att lyfta upp här, inte minst energiboosten ”Party In My Head” men även experimentella spår som ”Go With The Flow” och ”Dont Wake The Dead” tilltalar på djupet. Härlig comeback för PAIN.
Kerry King- From Hell I Rise:
Kerry King med band levererade en riktig jävla käftsmäll på årets Sweden Rock och givetvis är albumet ”From Hell I Rise” lika rå, hård och mäktig även i studioformatet. Riffen och även sången är närbesläktade med det vi fick höra från Slayer (vore konstigt om annat) men det känns inte på något sätt tråkigt eller förutsägbart utan det är just detta bastanta sound man vill höra från Kerry King och headbangar-muskeln får jobba hårt här. Ser redan fram emot nästa släpp.
Slash – Orgy Of The Damned:
Ett kompetent och proffsigt blues hantverk med Slash i spetsen och på alla plan bättre än det som Guns N Roses just nu håller på med. Slash har samlat ihop en gedigen gästlista på detta album som alla bidrar med sin egna touch till detta ljuva stycke. Iggy Pop och Chris Robinson gör det man kan förvänta sig av dem och att höra Brian Johnson sjunga blues till Slash riff är en upplevelse utöver det vanliga. Starkast lyser dock Beth Hart som spelar ut HELA sitt register i vad som bara ska ha varit EN tagning (mäkta imponerande) samt Billy Gibbons som ju har bluesen och groovet i sitt DNA. Precis den här sortens album som behövs för att återuppliva bluesen 2024.
Anette Olzon – Rapture:
Olzon samarbetar här med Magnus Karlsson, vilket märks ganska tydligt vad gäller produktion och ljudbild. Det är en snygg och kristallklar produkt vi har att göra med, där symfonier och Anettes sång verkligen kommer fram till sin rätt. Även här saknar jag viss dynamik och i det långa loppet är skivan tämligen enkelspårig även om gåshuden är ett faktum i vackra ”Hear My Song”. Jag saknar det där riktigt stora lyftet för att albumet ska klättra upp ytterligare några snäpp men att det är genommusikaliskt och fint på flera plan går inte att förneka.
Marty Friedman – Drama: 
Nja, detta var inte riktigt min påse. Marty är gudabenådad musiker som vet vad han gör men av samma anledning som att långa gitarrsolon är lika med sömnpiller under en festivalspelning så är detta album med sina många instrumentala låtar inget som griper tag. Det finns undantag, exempelvis tycker jag inledande ”Illumination” är en fin bit och övergången mellan ”Acapella” och ”Tearfull Confession” är snygg och den sistnämnda blir även ganska rivig efter ett tag. Likaså bjuder ”Thrill City” på sköna riff medans de två låtarna med sång, ”Dead Of Winter” och ”2 Rebeldes” låter som vilket anonymt tonårsfilms-soundtrack som helst. Överlag är skivan lite som tv-spelet Guitar Hero, det är bra drag för en stund men när du själv inte fått spela något alls efter fyra låtar så tryter tålamodet.
Jack White – No Name:
En suverän spelning på Way Out West och solokarriärens bästa album hittills. De svenska Jack White-fansen har definitivt haft en bra sommar. På ”No Name” bjuder White på ett råare och mer aggressivt sound, men samtidigt är det fortfarande välproducerat och snyggt. Låtarna framförs med en otrolig inlevelse och den som gillar råbarkad bluesrock av det skitigare slaget har här en stekhet kandidat för framtida sammankomster.
Nick Cave & The Bad Seeds – Wild God:
Nick Cave fortsätter på det spår där vi nu har vant oss vid att se honom. Det vill säga det suggestiva och mörka, där han med förkrossande närvaro tycks bearbeta sina personliga sorger med hjälp av musiken. Målande texter och metaforer om död och tragik avlöser varandra och allt från fiolmusik till Caves väsande röst kryper inpå bara skinnet. Äkthet av sitt renaste slag. Om musik ska göra ont så ska det låta såhär vackert.
Powerwolf – Wake Up The Wicked:
Det finns band som gör samma sak år ut och år in vilket leder till att man som lyssnare tröttnar och gapar något om dålig fantasi. Sen finns det band som gör samma sak år ut och år in men som man av någon outgrundlig anledning ändå bara älskar. Powerwolf tillhör den sistnämnda kategorin. För ja, mycket av det vi får hör känns igen, oavsett om vi pratar om dem pampiga refrängerna eller medryckande melodierna. Eller tematiken för den delen. Men det är Powerwolf, alla de där nyss nämnda elementen är precis vad vi vill ha när det kommer till dem. ”Bless em With the Blade” & ”Sinner of the Seven Seas” är lätta att sjunga med i och man släpper mer än gärna loss i ett publikhav till ”We Dont Wanna Be No Saints”. Det är inget mästerverk men det är medryckande och älskvärt. Punkt.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
