1984 släppte Hanoi Rocks milstolpen “Two Steps from the Move” och på Debaser i Stockholm så firade frontmannen Michael Monroe med band denna 40-åring genom att framföra albumet i sin helhet.
På Debaser blir jag genast varse hur mycket olika konserter ändå kan skilja sig åt, trots att artisten är densamma. I våras såg jag Monroe under en akustisk spelning, en kväll som avslutades med “Up Around the Bend“. Ikväll är det fullt ställ som gäller och konserten INLEDS (precis som på kvällens uppmärksammande album) med “Up Around the Bend” vilket sätter tonen för spelningen och omedelbart skakar liv i publiken som sjunger med och diggar. En effektiv inledning, minst sagt.
Tempot håller i sig kvällen igenom och det märks att bandmedlemmarna njuter av denna stund, vilket i vanlig ordning också färgar av sig på den musikaliska prestationen. Basisten Sami Yaffa och gitarristen Rich Jones är aldrig sena med att ta för sig av scenutrymmet och deras hantering av respektive instrument går knappast att anmärka på. Deras energi under låtar som “High School” och “Don´t You Ever Leave Me” är den typen av energi som bara tycks uppstå på intima rockklubbar och förmodligen något som skulle kunna täcka upp för avstängda kärnkraftverk.
Trots detta så är det dock ingenting emot Monroe själv. 62 år fyllda men för sig fortfarande som om han vore i 20-årsåldern och trots att man i skenet av rampljuset inne i den varma lokalen kan se hur svetten rinner på frontmannen så inser man också att Debaser är för litet som spelställe. Vid ett flertal tillfällen tycks Monroe, sin vana trogen, leta efter scenriggar att klättra upp på och under den otroligt energiska “Boulevard of Broken Dreams” använder han sig kort och gott av publiken till hjälp för att (åtminstone en liten bit) klättra ut från scenen och således insupa den feststämning som råder i lokalen. Trots sitt ständiga tryck på gaspedalen tycks han aldrig tröttna och inte heller sången påverkas nämnvärt av tempot, utan han sjunger starkt rakt igenom. Mäkta imponerande!
När hela “Two Steps From The Move” har avverkats så tar bandet en paus på cirka 15 minuter innan man sedan kör igång ett andra set, med varierade godbitar från såväl Hanoi Rocks som Monroes solorepertoar. Man kommer aldrig riktigt upp i samma glöd som i den första delen av kvällens konsert men det är ändock fortfarande fart och fläkt som gäller. Personligen tycker jag bandet kommer fram till sin absoluta rätt under låtar som “Young Drunks & Old Alcoholics” samt “Ballad Of the Lower East Side” där det uppstår en rejäl allsång. Varje gång Monroe går loss på saxofonen går för övrigt också hem. Publikfrieri? Jo tack!
Sammanfattningsvis kan man säga att kvällen med Monroe på Debaser var som att ställa tillbaka klockan till 1984 och bara låta kvällen vara som sådan. Inte alls fel, om ni frågar mig.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Basse Hellgren (basse.hellgren@rockbladet.se)
KONSERT: Michael Monroe
PLATS: Debaser Strand, Stockholm
DATUM: 2024-09-11
- Orden Ogan: “Alla våra Sverigebesök har varit otroliga” - 2024-10-07
- Dismember: “Death-metal ska vara lite farligt och otäckt” - 2024-10-07
- LIVERECENSION: Bambie Thug, Slaktkyrkan – Stockholm - 2024-10-02
