FUZZPROFILEN: Andreas Bengtsson från Deville

Malmöbandet Deville fyller 20 bast och firar bland annat med att ge ut samlingsalbumet 20 Years. Vi bytte några ord med sångaren och gitarristen Andreas “Andy” Bengtsson.

Hur svårt var det att sammanfatta 20 år som band på 10 låtar och 44 minuter och hur gick urvalet av låtar till?
– Vi tog de låtarna som betytt mest för bandet och favoriter helt enkelt så det var egentligen inte så svårt.
Det är från alla våra sex plattor utom en så det är en någorlunda bra resa genom vår katalog.

Var er första cover någonsin, Nine Inch Nails The Hand That Feeds, given eller fanns det andra alternativ som stupade på mållinjen?
– Ja det stämmer och det var inte givet för oss. Vi ville ha något nytt också på skivan och det kändes som att det var rätt läge att försöka få in en cover på en sådan här sorts skiva. Vi har funderat länge på att göra en cover men det har inte känts rätt på grund av olika anledningar som typ av låt, syftet eller att vi skulle kunna göra något bra av den. Denna låt kan vi någorlunda göra till vår egen men ändå behålla låtens kärna och känna att vi förvaltar arvet av den. Eftersom vi snackat om att göra en cover genom åren har den här funnits som ett alternativ men som nu växte fram till den som kändes bäst att göra.

Ni har spelat på både Fuzz Festival och Desertfest och kategoriseras ibland som stoner, hur skulle du beskriva ert sound?
– Vi har ett ben i genren och ett utanför skulle man kunna säga. Influenserna från de genrebildande banden finns där men vi har hela tiden velat göra något nytt inför varje skiva så därav resan till mer metalinfluerad rock och experimenterande med vårt låtskrivande.

Vad ligger högst upp på Devilles bucket list?
– Såklart att få spela så stora spelningar som möjligt men vi har hållit på så länge så allt vi gör skall kännas rätt och att vi får göra det på vårt sätt. Ytterst sällan att vi kompromissar med vår artistiska integritet för att sälja in oss på något bara för uppmärksamheten. Hade vi valt den banan hade bandet inte funnits kvar 20 år senare. Vi gör musik för att det är kul och att vi tycker om att spela live.

Om ni kunde samarbeta med vilken artist som helst, levande eller död, vem skulle det vara och varför?
– Hmm, den är svår. Chris Cornell på grund av hans fantastiska sätt att skriva låtar och hans sång behöver man ju knappt nämna. Peter Steele för att han är så originell och lyckades skriva i dur utan att det blev fjantigt. Vilket i och för sig innefattar Chris Cornell också. Brent Hinds för att han verkar så gränslös.

Ni fick nyligen ställa in eran Europaturné med The Gems då du har en inflammation i stämbanden. Hur är läget nu och vad är prognosen?
– Ja, det är tråkigt. Hoppades jag skulle hinna bli bra till turnén men har fortfarande besvär av det och skulle man åka på 15 gig och sjunga i det tillståndet finns det risk för långt mer allvarliga komplikationer och eventuella permanenta skador om det vill sig illa. Det har gått åt rätt håll nu när vi inte lirat på ett par veckor men eftersom jag gigat och dragits med det sen i somras tar det tid. Men jag räknar med att vara helt återställd om någon månad i alla fall.

Vad lyssnar du själv på just nu och har du några rekommendationer?
– Kvelertak och Oasis går varmt men det snurrar så mycket annat hela tiden. Entombed och Prince, Bon Iver och Slipknot. En bra låt är en bra låt. Jag är en allätare och allt går i perioder, allt från döds till pop.

I senaste Fuzzprofilen hade vi med Robert Lamu från Skraeckoedlan, vad skulle du vilja hälsa till honom och bandet?
– Robban skulle jag vilja säga att vi känner mer än väl och vet inte hur många gånger vi spelat tillsammans. Väldigt snäll och trevlig kille. Vi hälsar och hoppas allt är bra med dom och att våra vägar korsas igen snart!

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)