LIVERECENSION: PAIN @ Mejeriet, Lund

Badbollar, Keytar och industriell popmetall blandat med country. Det är pain det. Efter en lyckad festivalturné i sommar har Pain äntligen intagit de svenska klubbscenerna med sin väl genomtänkta produktion. Mejeriet i Lund bjöd in till en mitt-i-veckan fest likt en svettig helgspelning. 

Det var bra ös på publiken framför scenen får första trumslag. Inledande Same Old Song med sin typiska militäriska paradtrumslag gjorde sig illa påmind om vad som händer i världen just nu. Men så fort Peter började sjunga om att vi är välkomna till hans värld, då lades allt fokus på här och nu. 

Scenen var smockfull med ett gigantiskt trumpodium som tog hela scenens bredd. Bakom skinnpiskaren och tillika Peter Pain Tägtrgrens son – Sebastian Tägtgren fanns en stor bildskärm som ackompanjerade hela tillställningen med en blandning utav barnslig grafik och aggressivt pulserande ljusvägg. Trummorna var transparenta och klädda med ljusslingor som förstärker den visuella upplevelsen. Allt för stämningens skull. 

Annons 

 

Annons 

 

Mejeriet består utav ett kompakt scengolv och ytterligare tre s.k. hyllplan rakt framför scenen samt en balkong som ramar in hela lokalen fram till scenkanterna. En perfekt konsertlokal där många ges möjligheten att få stå längst fram utan skymd sikt. 

En snygg effekt med den stora bildskärmen är inte bara de illröda effekterna som lyser upp lokalen. Call Me gästas utav Sabatons frontman Jocke på just skärmen och det görs riktigt snyggt med Jockes gester till publiken på ett sådant sätt som om han faktiskt var där. Snyggt och smart. 

Det headbangas stenhårt på scenen men ännu hårdare var det ute i publikhavet. Moshpiten som börjat ta ordentligt med plats under Push The Pusher och publiken har riktigt skoj. Moshandet fortsätter och i inledningen till Revolution klampar en fullt utrustad väktare rätt in i händelsens centrum och försöker stoppa den heliga krigsdansen. Detta uppskattas så klart inte och personer i omslutande ringen, sargen runt moshpiten om ni så vill, samt deltagare i moshen, försökte prata sans med vakten och förklara att allt var under kontroll. Alla som inte vill riskera få en tackling ställde sig nämligen snyggt på andra sidan om den beskyddande sargen. När sedan hårda End Of The Line köttade på, stod vakten direkt intill undertecknad och bevakade moshen som en hök innan han en låt senare gick där ifrån.

Peter är riktigt på hugget denna kväll. Han visade inte ett uns respekt för ålderns generella sidoeffekter och släppte gitarren, som han så hårt greppar om annars, under Suicide Machine och Go With The Flow och släppte loss ordentligt på scenen. Total explosiv scennärvaro och publikkontakt. 

Till Go With The Flow och Party In My Head hade det alla bytt om till lite mer partyglada kläder och Peter såg ut att hoppat ut ur rutan från Johnny Depp filmen Fear And Loathing In Las Vegas. Han såg ut att ha lika kul som filmkaraktären. Badbollar studsade runt i publiken och ljusspelet lös upp Mejeriet i regnbågens alla färger. Snygg inramning. 

Det händer något hela tiden under en Pain konsert. Peter har ju som sagt flera olika sidor och visar många denna kväll med att på ett snyggt sätt dela in konserten i sex olika kapitel. Coming Home ackompanjeras utav en akustisk gitarr och en välförtjänt paus för den röjande publiken. I coola Have A Drink On Me, sätter sig Peter ner med cowboyhatt och en westerngitarr medans hans son ställer sig vid ett för numrets tillfälliga trumset bestående av en puka och cymbal. Skön känsla spred sig i den svettiga lokalen. Långsam cowboymetal i sin allra svenskaste form. 

Pain har en uppsjö av inhyrda livemusiker så det är svårt att hålla koll på de över 20 livemusikerna Peter använt sig utav under årens gång. Pain är trots allt inget band-band! Pain är Peter. Peter är Pain. Utöver sonen så förgylldes spelningen utav Dynazty-basisten Jonathan Olsson och gitarristen Sebastian Svalland från dödsmetallbandet Hypocrisy (live). Och på vilket sätt dem gjorde det! Hela bandet intog väl dirigerade metalposer och headbangade synkroniserat. Dock är det någon som saknades och i ösiga I’m Going In så står det klart för undertecknad att showen och främst musiken hade lyfts ytterligare ett snäpp om de dragit ner på backingtracks och lyft fram en lovande keyboardist istället. Men med vetskapen att Peter gjort all musik själv hemma i sin egna studio, väger över den förlusten. Basisten Jonathan fick dock lysa med sina keyboardkunskaper i Party In My Head då han plockade fram sin keytar från bakfickan. 

Avslutande Shut Your Mouth fick publiken att gå bananas. Alienmaskoten kom samtidigt ut och dansade med rumpan mot publiken och ramlade nästan av trumpodiet då synfältet från masken kanske inte är den bästa. Hur roligt som helst. 

Peter med vänner gjorde en ännu bättre spelning mot den bejublade framträdandet på största scenen på årets Sweden Rock Festival. Det var underhållning för både öga och öra. 

BETYG: 8/10
TEXT: Stefan Vohnsen
FOTO: Karolina Vohnsen
KONSERT: Pain
PLATS: Mejeriet, Lund
DATUM: 2024-10-09

BÄST: Äntligen få se Pain på en klubbscen efter så många år samt Peters fläckfria framträdande
SÄMST: Vakternas ingripande som förstör hela kvällens upplevelse. 

SPELTID: 1tim 19min

Setlist:

Same Old Song
I’m Going In
Don’t Wake the Dead
Call Me
Push the Pusher
Revolution
End of the Line
Zombie Slam
Suicide Machine
The Great Pretender
Go With the Flow
Party in My Head
Coming Home
Have a Drink on Me
Let Me Out
On and On
Shut Your Mouth

Relaterade artiklar