Man kan absolut uppskatta en helkväll med inte mindre än fyra band. Ibland känns det mastigt, men så länge banden står för bra insatser så är det så att säga fritt fram. Denna kväll på Fryshuset bjuder dock på en sådan urladdning att självaste huvudakten bleknar något. Så kan det gå!
Mental Cruelty: 
Mental Cruelty är ett av många band som kommit med den Deathcore våg vi bevittnat de senaste åren och detta var bandets allra första Sverige-konsert. Om något skiljer Mental Cruelty från andra band inom samma genre är svårt att säga. Det handlar inte om någon Lorna Shore-klass men det är likväl aggressiv energi, sylvassa riff och brutal sångteknik som vi har att göra med, även här. En genre vars främsta utmärkande drag är breakdowns (emellanåt något omotiverade sådana) kan lätt bli lite enformig såvida det hela inte görs med en gnutta finess. I detta fall är det dock förvånansvärt effektivt och varje gång som bandets tämligen nya sångare Lukas Nicolai går loss med sina mest brutala tongångar så tjoar Stockholmspubliken till och nävarna höjs mer än en gång i luften. Bandet besitter hur som haver precis den sortens energi som krävs för att göra låtarna rättvisa live och den intensiva och snudd på epilepsiframkallande ljussättningen gifter sig väl med de musikaliska tempoväxlingarna. Tungt, intensivt och effektivt.
Butcher Babies: 
Kvällens vinnare. Ja, jag vet, de band som ingår i turnépaketet tävlar egentligen inte mot varandra men som åskådare blir du ändå tillfredsställd i olika hög grad av de uppträdanden som du under kvällens gång bevittnar. Och på den fronten så blir Butcher Babies en vinnare. Sedan Carla Harvey lämnade bandet har dynamiken i bandet förändrats en del, och Heidi Shepherd får som ensam vokalist nu bära ett större lass. Det klarar hon dock lekande lätt, vilken stjärna hon är! Redan i inledande “Red Thunder” så rycks man med i den musikaliska tornado som uppstår, där Heidis otroligt fartfyllda scenspråk dansar tango med de snabba riffen och mäktiga trumslagen, utan att för den delen påverka sånginsatsen. Det är imponerande! Och sådär fortsätter det under hela konserten, där Butcher Babies genom synkat spel och energi deluxe verkligen har publiken i ett järngrepp. Det spelar ingen roll vilken typ av låt som framförs under kvällens gång, utan det doftar succé rakt igenom. Bandet säljer in den nya låten “Sincerity” med bravur, bjuder på underhållning av hög nivå under “Beaver Cage” där Heidi interagerar till max med fansen för att i nästkommande låt, “Spittin Teeth” ta det hela ett steg längre, och bokstavligen bege sig ut i publikhavet för att få en circle pit att kretsa runt henne i låtens explosiva klimax. Direkt därefter drar bandet i sin tur ner på tempot och bjuder på en vacker och berörande “Last December” som tillägnas alla med psykisk ohälsa. Ni hör ju själva, här fanns hela spektrat och Butcher Babies levererade.
Cradle of Filth: 
Efter föregående urladdning med Butcher Babies så upplever jag att det faktiskt blir lite av en uppförsbacke för Cradle of Filth, trots att det handlar om två band som är otroligt olika varandra. Cradle of Filth har sin egna genre, där black-metal parar sig med goth och dansar med symfonier, och bandet ska inte vara lika pang på som deras förband nyss var. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig något underväldigad av Cradle of Filth denna gång. För ögonen är det alltid en fröjd att se detta band uppenbara sig, deras scenutstyrslar bär på många detaljer och ger utlopp för många skräckfilmsidéer. Dessutom tycker jag att Cradle of Filth är ett utav dem mest autentiska banden inom extrem-genren, jag tror på varje ord och varje ackord. Det här är ett band som alltid är sig själva och den kompromisslöshet de visar upp ska respekteras. Men ändock känns just denna spelning något lamslagen.
Grundaren och sångaren Dani Filth är onekligen motorn i bandet, men det ska erkännas att han är något av ett svagt kort när det kommer till liveframträdanden. Han ser skräckinjagande ut i sin utstyrsel, han vet hur han ska föra sig på scenen och han får publiken att skratta till när han i ett mellansnack utbrister att det är “otroligt att det här bandet funnits i över 30 år när jag själv bara är 25 år” men hans sång är inte alltid klockren och när man till en början dessutom tycks kämpa mot ett lite hackigt ljud så blir det knappast bättre. Danis kännetecknande fågelliknande skrin gör ingen glad i längden och när energin dessutom känns ganska syrefattig så blir det tyvärr svårt att skaka liv i ett flertal låtar. Låtar som “The Fate of the World“, “Saffrons Curse” & “Summer Dying Fast” sveper mest bara förbi utan att lämna något större avtryck. Där jag står är det också många åskådare som är mer intresserade av sina drinkar och att prata gamla minnen så inte heller där tycks bandet gripa tag. Ibland blixtrar det dock till, “Heartbreak and Seance“, “Nymphetamine” (med en suverän Zoe på keyboard och sång) och finalen “Her Ghost in the Fog” är exempel på detta. Jag vill även ge en eloge till karismatiske Marek Ashok Smerda som poserar och trollbinder med sitt gitarrspel. Fryshuset fick se ett något ojämnt Cradle of Filth som gjorde vad de kunde, men det jag själv tar med mig från just den här kvällen blir helt enkelt ett visst förbands prestation. Så kan det gå.
Foton, Black Satellite:
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Basse Hellgren (basse.hellgren@rockbladet.se)
KONSERT: Cradle of Filth, Butcher Babies, Mental Cruelty, Black Satellite
ARENA: Fryshuset Klubben, Stockholm
DATUM: 2024-11-15
