Under den 8-9 november arrangerades House of Metal i Folkets Hus, Umeå och för mig var det första gången jag besökte denna festival och det första intrycket kan inte beskrivas som något annat än gott.
Det är dessvärre lätt att fastna i gamla vanor och när det då kommer till festivalbesök så kan det vara lätt hänt att man håller sig till klassiker som Sweden Rock och i övrigt nöjer sig med festivaler som är relativt nära hemmet. Det är åtminstone så det har varit för mig så att nu ha fått tummen ur och besökt House Of Metal, som till och med kallar sig för Norrlands bästa metalfestival, känns inte mer än rätt. Om denna första gång har gett mersmak? Svar ja.
Det finns flera saker som är värda att lyfta fram när det gäller House Of Metal. Om vi dock börjar med det negativa så finns det ett skeende som sticker ut och det var spelningen med Mörk Gryning. Festivalen har tre scener av varierande storlek och bandkrockar sker, vilket är naturligt. När det dock var dags för Mörk Gryning att inta den mellanstora scenen “Studion” så var för tillfället övriga scener tomma och plötsligt började alla festivalbesökare att vallfärda mot just “Studion”. Köer och trängsel uppstod och säkerhetsvakter fick snabbt säga till folk att det inte skulle vara möjligt för dem att komma in till denna spelning. Det märktes flera besvikna miner över detta och jag kan inte låta bli att undra över vad som blev fel här. Var Mörk Gryning såpass populära att de egentligen hade varit i behov av en större scen eller var det dåligt planerat av festivalen att under en tid inte låta något annat band spela samtidigt på någon av de andra scenerna, för att på så vis skingra något på folket? Jag själv har inte lösningen utan kan bara konstatera att något gick lite snett där. Kul dock för Mörk Gryning att de bevisligen fick chansen att spela för en fullsatt lokal.
Bortsett från ovanstående händelse är dock det mesta positivt. Arrangörerna har verkligen fått till en bra blandning av band, där vi kan se allt från rutinerade rävar som Dismember till lovande nykomlingar som Visions And Dreams. Det är allt från klassisk 80-tals pudelrock med de intensiva energiknippena i Enforcer till ren galenskap i form av vattendelare som clownerna i Skitarg. Det finns något för alla helt enkelt. Utöver det så ska festivalen ha kredd för allting runtomkring, då vi inte bara kunde ta del av samma gamla merchandise utan också kan ta del av allt från fotoutställare till en kör som möter besökare utanför en av barerna och sjunger “Enter Sandman”. Nöjesutbudet är med andra ord brett och stämningen i Folkets Hus går inte att beskriva som något annat än mycket trevlig.
Vad gäller banden som spelar så finns det som sagt något för alla. Redan nämnda Enforcer är verkligen ett framtidsnamn. Fortsätter de leverera tidlös och ösig 80-talsrock av detta slag och bjuda på såhär intensiva spelningar så är saken biff. Vilken energi och Olof Wikstrand har en sjuhelvetes pipa!
Ett annat band som sticker ut ur mängden på festivalen är Loch Vostok, som med sin balansgång mellan progressive och death samt sitt scenuttryck verkligen leker med lyssnarens sinnen. Varje låt är smått unik i sig och när du tror dig ha räknat ut var en viss låt är påväg så vips! byter samma låt skepnad. På så vis blir det verkligen inte tråkigt att höra på Loch Vostok, utan tvärtom står du som klistrad under konserten och förförs av arrangemang som svänger mellan hårt och mjukt och sång som skiftar friskt mellan harsch och clean. På skiva har jag tidigare inte riktigt förstått mig på detta sound, men live faller faktiskt bitarna på plats och den sågning jag gjorde av bandets senaste skiva får jag nog till viss del be om ursäkt för (eller i varje fall ge bandet fler lyssningar från och med nu).
Under festivalens andra dag så inleder man verkligen starkt på stora scen med inga mindre än Necrophobic, och att de skulle leverera en show utav högsta kvalité kan ju knappast ha kommit som en överraskning för någon. Det finns få band i Sverige som behärskar genren blackened death på samma formidabla sätt som dem och scenframträdandet är precis som det ska vara, det vill säga intensivt, skitigt och ilsket. Den dryga timme som vi får med bandet hade lätt kunnat fördubblats, ingen hade klagat.
Som på de flesta festivaler så beklagar man sig emellanåt över att man inte kan vara på två platser samtidigt. Detta hade varit önskvärt på House of Metal då det är flera band som på grund av krockar och andra logistiska skäl som man tyvärr missar, trots att man egentligen hade velat se deras gig. Man kan dock inte få allt, men personligen grämer jag mig ändå över att tiden inte räckte till för att ta en titt på band som Benediction, Liitra och Reapers Mark för att bara nämna några. Från andra besökare får jag dock höra att alla dessa band också ska ha levererat och det är glädjande att det finns så pass många bra band att välja mellan på festivalen. Det är ett lyxproblem att behöva gallra bland utbudet.
Innan avslutande Dismember hann jag dock även med att ta en titt på finska Warmen, som man kan säga har uppstått ur spillrorna av Children of Bodom. Det är keyboardisten Janne Wirman som startat banden och låtit arvet efter Children Of Bodom leva vidare, då flera låtar ur bandets katalog spelas under kvällens gång vilket (såklart) innebär stor succé. Det märks att bandet lagt ner hjärta och själ i detta och Ensiferum-sångaren Petri Lindroos har nog aldrig sjungit med större inlevelse och passion än vad han gör här. Om det uppstår moshpits i publiken? Givetvis. Children of Bodom-låtarna är som sagt det som går hem som allra bäst på publiken men Warmens egna material är inte heller fy skam. Framförallt “Hell On Four Wheels” är ett musikaliskt yrväder utan dess like.
Sammanfattningsvis: House of Metal bjöd på en mycket trevlig festivalhelg med fler band än man kunde önska sig. Jag kommer mer än gärna tillbaka fler gånger.
Fotnot: Recensioner på festivalens headliners Dismember och Orden Ogan finns under länkarna.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Josefin Tiderman
