Svenska Blues Pills har gett ut fyra studioalbum, två studio-EPs och tre liveplattor sedan starten 2011. Vi gick igenom studiosläppen med frontkvinnan och sångerskan Elin Larsson. I sommar ger sig bandet ut på en mindre turné som bland annat når Borlänge, Stockholm, Malmö och Göteborg.
BLISS (EP, 2012)
Hur gick det egentligen till när ni bildade Blues Pills och spelade in den allra första EP:n?
– Vi startade bandet runt 2011, och det var en rätt udda konstellation från början – två amerikaner, en fransman och så jag från Sverige. Vi var i Iowa, USA, och spelade in de första låtarna väldigt lo-fi med kassettbandspelare. Jag hade inte full koll på hur jag skulle hantera medhörning och inspelningsteknik, men vi var otroligt motiverade och hade roligt.
Ni fick snabbt skivkontrakt – hur kom det sig?
– Vi lade upp några låtar på Youtube och blev kontaktade på Facebook av Peter af Kleen på Crusher Records. Det var ett väldigt litet bolag, men de trodde på oss. Sedan växte intresset när folk filmade oss live på olika festivaler och la ut det på nätet. Då hörde även större bolag av sig.
Vad minns du starkast från inspelningen av Bliss?
– Att allt var så oerhört spontant och enkelt, i ordets båda bemärkelser! Vi spelade in i en källare i Ames, Iowa. Vissa gitarrsolon lades på i efterhand av Dorian (Sorriaux) och skickades över digitalt eftersom vi inte alltid befann oss på samma plats. Det var kaotiskt, men också otroligt charmigt.
Hur ser du på Bliss idag?
– Det är vår startpunkt, så den betyder mycket för mig, men jag hör också hur mycket vi utvecklats sedan dess.
Omslaget speglar bra hur det låter.
– Det gjordes av Zack (Anderson) som klippte ut massor av bilder från gamla 70-talstidningar. Mycket var typ nakentidningar fast han använde alla möjliga psykedeliska mönster och motiv för att skapa ett kollage. Det blev riktigt coolt och passade vår lo-fi-stil.
Hur kommer det sig att en låt, titelspåret, är på svenska?
– Vi var väldigt förtjusta i bandet November. Både Zach och trummisen Cory (Berry) gillade deras sound och bad mig prova att skriva en låttext på svenska, inspirerat av hur November lät.
BETYG: 6. Den är viktig eftersom den startade allt.
FAVORITLÅT: Devil Man. Den fångar verkligen vårt sound från den tiden.
DEVIL MAN (EP, 2013)
Ni bytte till Nuclear Blast inför den andra EP:n. Hur gick det till?
– Efter att Bliss släppts åkte vi bland annat till Portugal och spelade på en festival. Folk filmade oss, klippen hamnade på Youtube och drog till sig uppmärksamhet. Vi fick ett management i Tyskland som förhandlade med flera skivbolag och till slut föll valet på Nuclear Blast, som då var ett stort lyft för oss.
Vad skiljer denna EP från Bliss?
– Den är inspelad i Örebro, också ganska “källaraktig” men vi hade lite mer resurser denna gång. Samtidigt är jag inte helt nöjd med ljudbilden – produktionen blev kanske inte så bra som vi hade hoppats.
Även detta omslag är psykedeliskt men i en annan stil.
– Det gjordes av en konstnär som heter Kirk, vi träffade honom i Berlin. Vi älskade hans stil, och han hade redan gjort en del psykedelisk konst. Omslaget passade perfekt till låtarna.
BETYG: 4
FAVORITLÅT: River gillar jag mycket eftersom jag skrev texten själv och den har en personlig koppling.
BLUES PILLS (Album, 2014)
Er debutalbum, Blues Pills, blev ett stort genombrott. Ni jobbade med Don Alsterberg som producent. Hur minns du den processen?
– Det var första gången vi jobbade med en etablerad producent. Vi var lite starstruck eftersom han hade jobbat med Graveyard. Men han var väldigt bra för oss. Skivan blev mer sammanhållen, lite större ljudbild än våra EP:s, men fortfarande rå och retro.
Omslaget är väldigt iögonfallande – en äldre målning om jag inte minns fel?
– Precis, det är en målning av Marijke Koger-Dunham. Hon har gjort massor av psykedelisk konst på 60- och 70-talen. Vi tog mod till oss och frågade om vi fick använda en av hennes tavlor. Hon blev glad och sa ja. Det känns som det passade musiken perfekt.
Det är en del återvinning här med nyinspelningar av några låtar från era EPs?
– Ja, de har fräschats upp rent ljudmässigt med bättre inspelningsteknik och mix, vilket gav dem en tydligare och mer sammansatt plats på fullängdaren.
Här får låten Bliss en engelsk text under namnet Jupiter.
– Ja, det stämmer. Det är lite flummigt. Vi tyckte att det passade bättre in på albumet.
En cover på Chubby Checkers känns otippat. En låt av Jefferson Airplane eller Janis Joplin hade varit mer väntat. Hur kom det sig att det blev just Gypsy?
– Vi hade väl inte hunnit skriva tillräckligt många låtar så vi behövde plocka in en cover och den här låten är så jävla bra Vi hade den kört den på något sounccheck och tyckte att den var så groovig att vi inte kunde låta bli.
BETYG: 8,5. Det blev vårt stora genombrott och innehåller många låtar som vi fortfarande älskar att spela live.
FAVORITLÅT: Little Sun. Den är både känslosam och en stark livefavorit.
LADY IN GOLD (Album, 2016)
Vad är den största skillnaden mellan debutalbumet och uppföljaren Lady in Gold?
– Vi ville testa nya saker och lade in massor av körer och effekter. Det blev en större och poppigare produktion. Samtidigt var det jättetufft att spela in; vi hade mycket press på oss efter den hyllade debuten och turnerade konstant mellan inspelningarna.
Hur var det att jobba med Don Alsterberg igen?
– Både roligt och krävande. Vi ville göra något annorlunda och tog i rejält med ljudbilden. “Den svåra andra plattan” är ju inte ett tomt uttryck; vi slet verkligen med att få ihop allt.
En del fans, som älskade det råa och mer gitarrbaserade soundet från första albumet, reagerade starkt och tyckte att ni sålt er eller blivit ”för poppiga”. Vissa kallade er till och med ”Pop Pills” i forum.
– Vi fick ta emot rätt elaka kommentarer. Jag var helt slut efter inspelningen och turnerandet och blev väldigt sårbar, särskilt när vissa till och med var hotfulla på sociala medier. Till slut tog jag bort min Facebook för att orka. Samtidigt kände vi i bandet att vi ville utvecklas och testa nya vägar, i stället för att göra tio nya Devil Man-låtar. Man kan inte göra alla nöjda, men det var verkligen hårt att få så mycket skit för något vi lagt ner vår själ i.
Även här använde ni Marijke Koger-Dunhams konst för omslaget, eller hur?
– Ja, vi kontaktade henne igen. Hon målade mest hästar vid den tiden, men vi hittade en äldre målning som passade stilen. Det är verkligen ett genomgående visuellt tema från de två första albumen.
Ni hade ett medlemsbyte strax före detta album också.
– Trummisen Cory Berry lämnade. Det var samarbetssvårigheter, och vi behövde en omstart. André Kvarnström kom in och har kört med oss sedan dess.
BETYG: Jag sätter 7. Den har absolut sina stunder och blev etta på tyska albumlistan, men är svår att återskapa live med alla lager.
FAVORITLÅT: You Gotta Try.
HOLY MOLY! (Album, 2020)
Här händer saker på medlemsfronten igen.
– Ja, gitarristen Dorian lämnade bandet. Det var personliga omständigheter med missbruk och psykisk ohälsa som gjorde att det inte längre gick att fortsätta tillsammans. Det var en tuff tid och vi kämpade mycket för att få honom att må bättre. Till slut var vi ändå tvungna att gå skilda vägar.
Hur löste ni det praktiskt?
– Zack bytte från bas till gitarr, och Christoffer Scherfner kom in som ny basist. Zack övade gitarr som en galning för att känna sig trygg i den rollen. Det är dock Zack som spelar både gitarr och bas på albumet.
Ni producerade Holy Moly! helt själva i en egen studio?
– Precis, vi byggde upp vår egen studio i Örebro. Vi ville ha friheten att spela in på vårt sätt och vara mer “live” i ljudbilden. Det blev ett mörkare album, texterna är tunga och handlar om sorg, uppbrott och förlust. Det var en nyttig utmaning för oss. Tyvärr kraschade allt när pandemin slog till, så vi hann inte turnera som vi tänkt. Song for a Mourning Dove är väldigt personlig och handlar om min hund, som dog i en tragisk olycka i Göteborg. Det var ett stort trauma då jag såg den som en familjemedlem. Låten blev ett sätt att bearbeta sorgen och säga farväl. Ibland får jag kämpa för att inte börja gråta när jag sjunger den live eller hör den, då minnena och känslorna kring förlusten kommer tillbaka väldigt starkt.
Ni släppte även en ny version av California som är en duett med Marc Boussard. Hur kom det samarbetet till?
– Vi frågade föst Jay Buchanan från Rival Sons och Joakim Nilsson från Graveyard, men det gick inte i lås. Då testade vi att mejla låten till Marc istället, och han gillade den direkt. Han spelade in sin sång i sin egen studio och skickade tillbaka filerna. Jag minns att jag var tvungen att sjunga om vissa delar, för jag hade bara gjort en ganska slapp rå-tagning innan. När jag hörde hur jäkla bra han sjöng blev jag ju själv peppad att lägga om sången ordentligt. Resultatet blev en väldigt kraftfull version av California som jag är jättestolt över. Jag tycker Marc Broussards souliga röst passade förvånansvärt bra ihop med vårt sound.
BETYG: Jag ger den 9. Jag är riktigt stolt över helheten.
FAVORITLÅTAR: California och Song from a Mourning Dove. De är väldigt viktiga för mig personligen.
BIRTHDAY (Album, 2023)
Nu har ni bytt bolag till BMG/Trooper Entertainment. Hur kom det sig?
– Vårt kontrakt med Nuclear Blast gick ut. Vi kände att vi ville prova något annat. Vi jobbade med några personer som varit med och upptäckt oss för länge sedan men som nu fanns hos BMG.
Ni tog in en ny producent, Freddy Alexander, som vanligtvis jobbar mer inom pop. Hur påverkade det resultatet?
– Vi fick in en ny energi. Albumet spelades in “live” i grunden, men mixades modernt. Personligen kände jag att det passade bra in i den fas vi var i – jag var dessutom gravid, så det behövde gå relativt snabbt och effektivt. Vi fick nya influenser, ett annorlunda arbetstempo och en ljudbild som speglar både våra rockrötter och en mer samtida, catchy produktion. Freddy kom in med ett modernt hörande kring mix och produktion, vilket gjorde att trummorna och sången hamnade mer i fokus än tidigare. Han var också mycket positiv och peppande, vilket fick oss att våga prova nya melodier och arrangemang.
Omslaget skiljer sig helt från era Marijke Koger-Dunham-omslag. Har ni bytt stil permanent?
– Ja, Birthday är en ny era för oss, precis som Holy Moly! var. Vi ville att det visuella också skulle spegla en ljusare, modernare vibe, även om jag inte kunde göra lika mycket i själva designarbetet på grund av graviditeten.
Även här har ni med en cover men denna gång från ett ganska okänt band?
– Grande Roses från Östersund, precis som jag. När jag var tonåring såg jag dem live flera gånger, och de inspirerade mig innan jag ens startade Blues Pills. Så det kändes fint att hylla dem med en cover.
Hur påverkade din graviditet inspelningen?
– Det var speciellt! Jag spelade in sångtagningar ända in i nionde månaden. Like a Drug la jag i en tagning sittandes på en stol, för jag fick knappt luft. Ändå ville jag fånga livekänslan. Men det var också häftigt – jag var väldigt glad att kunna sjunga in allt innan förlossningen.
BETYG: 9. Jag är jättenöjd med känslan i låtarna.
FAVORITLÅT: Piggyback Ride – där vågade vi verkligen göra något knasigt och kul.
BETYGSMATRIS
| Skiva | Elins betyg | Rockbladets betyg |
| Bliss | 6 | 9 |
| Devil Man | 4 | 9 |
| Blues Pills | 8,5 | 10 |
| Lady In Gold | 7 | 7 |
| Holy Moly! | 9 | 10 |
| Birthday | 9 | 8 |
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTO: Kristin Blid (kristin.blid@rockbladet.se)
- Truckfighters betygsätter Truckfighters - 2026-04-21
- BILDGALLERIER: Truckfighters Fuzz Festival #6 - 2025-12-30
- BILDGALLERI: Majestic Mountain Label Nights - 2025-10-03
