På ett packat Debaser slöt sig rummet kring ljudet av lågmäld apokalyps när God Is An Astronaut klev upp på scen. Med huvudsakligt fokus på nya albumet Embers visade de varför de fortfarande är en av postrockens mest filmiska och känsloladdade liveakter. Öppningsakt för kvällen var Jo Quail.
Musiken från Embers kom till sin rätt live – där skivans inre svärta och introspektiva ton blev ännu mer påtaglig i mötet med publiken. Ljudbilden var tät men aldrig övermättad, och varje crescendo kändes genom kropp och själ. Bandet levererade sin typiska ljudvägg med kirurgisk precision – en balans mellan kontrollerad vrede och meditativ stillhet. En av kvällens mest drabbande stunder kom när Torsten Kinsella, med lågmäld irländsk värme, nämnde att “Falling Leaves” skrevs efter hans fars bortgång i november 2024. Han tillägnar speciellt denna låt till sin far ikväll. När bandet sedan drog igång låten – vars titel redan andas förlust – var det som om hela lokalen höll andan. Inga stora gester, inga ord. Bara ett stilla, vackert fall genom lager av minnen, med varje ton som ett löv som släpper taget.
Medan kommersiella band vill att du ska känna något direkt, låter postrockens instrumentala landskap dig försvinna in i en frihet där musiken inte berättar vad du ska känna – den låter dig känna fritt, utan ord, i ett tillstånd som stannar kvar långt efter att sista tonen ringt ut.
GOD IS AN ASTRONAUT:
SKRIBENT: Philip Almén (philip.almen@rockbladet.se FOTO: Basse Hellgren (basse.hellgren@rockbladet.se) ARTIST: God Is An Astronaut, Support: Jo Quail
PLATS: Debaser, Stockholm
DATUM: 2025-05-11
BÄSTA LÅTEN: Falling Leaves
BÄSTA MINNET: Jo Quail på cello
- Muse – Ett kärt återseende - 2025-06-29
- The Brian Jonestown Massacre – 60-talet lever än - 2025-05-30
- God Is An Astronaut – Musik som känns långt efter sista tonen ringt ut - 2025-05-14
