SKIVPANELEN Recenserar GHOST – SKELETÁ

En typisk Ghost-mishmash där en mörk tematik dansar tango med storslagna och medryckande melodislingor samt ännu en allsångsvänlig refräng som sätter sig som klister. Å ena sidan kan det kännas väldigt "gjort" att sjunga om olycklig kärlek men å andra sidan är det ett ämne som folk ALLTID kommer kunna relatera till vilket stärker låtens genomslagskraft. Att sedan dessutom ovanpå det använda vampyrer som metaforer för den kärlek som tynar bort ger såklart det annars uttjatade ämnet lite extra edge. 

"Blasphemy, heresy, SAVE MEEE, from the bottom of my heart I know, I'm SATANIZED".. oj, ursäkta mig, sjöng jag för högt? Nåväl, det var ju inte lätt att värja sig för denna härliga brottarrefräng som rent hypotetiskt kunde tagit plats redan på föregångaren "Impera". Den här pärlan kommer förstås också gå varm i etern på kanaler som Bandit Rock och kanske även Rockklassiker i och med sitt finfina 70-talsflörtande. Det var även på musikvideon till denna låt som den nya Ghost-påven Papa V Perpetua introducerades för allmänheten. En musikvideo där den oerhört talangfulle David Dencik spelar munk, bara en sån sak. 

Man brukar säga att det är ensamt på toppen men på balladfronten börjar det bli precis tvärtom för Ghost, nämligen smockat på toppen. Låtar som "He Is" och "Life Eternal" kommer troligen alltid vara THE ballads där ficklampor lyser upp publikhaven och de mest inbitna fansen sjunger ut med tårar i ögonen, men med det sagt så är "Guiding Lights" också en vacker och berörande sång, där ledgitarrerna driver låten framåt på ett väldigt behagligt vis samtidigt som Forge ger oss ett ordentligt styrkeprov sångmässigt. 

En sång om ånger och död med viss black-metal romantik i såväl titel som tema. Så beskrev Forge själv denna låt och visst, den lyssnare som känner en dragning till det rituella och mörka men samtidigt bävar för satanismen kan nog absolut nicka gillande här, personligen ser jag dock bara ett typiskt albumspår som lätt glöms bort. 

Ett mycket intressant intro som får mig att instinktivt reagera och börja digga. Här finns tydliga influenser till såväl 70 som 80-tal och band som Queen hade förmodligen inte tackat nej till denna låt när det begav sig. Här serveras vi också det klassiska och snygga greppet att musiken går i dur medans texten går i moll och säga vad man vill om det konceptet, men det håller FORTFARANDE.  

"Glamrockigt 80-tal" & "musik till stripppålen" beskrev Forge detta. Jag kan inte påstå att jag själv hade sett den kopplingen för den något tjatiga "Love Rockets" refrängen känns inte alls särskilt erotisk. Helt ärligt känns låten inte ens riktigt färdig, utan mer som ett utkast som väntar på sin slutprodd. Bortsett från ett och annat riff och ett klapp-parti  som är som gjort för att testas på en livepublik så är låten monoton och lökig. Första riktiga dipp.

Här återkommer catchphrasen "There, There!" vilket givetvis kommer vara effektivt på kommande spelningar, i övrigt låter även detta som ett ganska typiskt albumspår. Det är oförargligt och tämligen alldagligt men samtidigt framstår den som en superhit efter föregående låt.

Vad vore en låt om lust utan en koklocka? Tja, en ännu bättre låt kanske? Coola riff och keyboardslingor dock.

När Forge spelar ut hela sitt känsloregister är han som allra bäst. Han har gjort det på låtar som "Life Eternal" och nu gör han det igen med bravur och berör därefter. Textrader som "Everbody Leaves One Day, I know it hurts" känns oerhört gripande, inte minst när man anar att han sjunger till sin framlidne bror. Att låtar om livet & döden slår fäste på dina känslosträngar är allt annat än konstigt och alla som förlorat någon vet precis vilken smärta det är Forge sjunger om här och gåshuden är ett faktum. Den skriande gitarren drygt halvvägs in i låten blir en tydlig krydda på moset. Vackert och autentiskt.