Copenhell firar i år hela 14 festivaler som nordens hårdaste och mest betydelsefulla metal-festival. I år stoltserar man bl.a. med namn som Slipknot, InFlames, Billy Idol, Kreator, The Prodigy, The Cult, Within Temptation, Dream Theater, Soulfly, Skunk Anansie, Bullet for my Valentine och inte minst danska hjältarna i Dizzy Miss Lizzy, The Sandman och dansksvenska King Diamond.
Festivalen är belägen ute på Köpenhamns Refshaleön strax nordväst om Amager. Refshaleön är ursprungligen ett gammalt skeppsvarvs-område med stora nerlagda fartygs-hangarer. Denna karga miljö fungerar som en perfekt inramning till nordens hårdaste metal-festival, nämligen Copenhell.
Genremässigt har festivalen sin största målgrupp bland de hårda metal-fansen. Men festivalen bokar även in band som mestadels var populära under 90-talet. Detta boknings-koncept gör festivalen unik i Norden. Arrangörerna lägger även ner ett enormt arbete på att jobba fram rekvisitan till festivalen. Det är metal-tema vart man än vänder sig och utsmyckningarna vet inga gränser. Det är svarta kors, lie-män, giljotiner, dödskallar, uppochnervända kors, vikingaområde och givetvis ett stor Biergartentält.
Det finns även en stor mängd mängd site-shows och aktiviteter att förlusta sig med, om man skulle tröttna på konserterna. Det är uppvisningar, teatershower, musik-quiz, musik-bingo, ölhävning, wrestling, motorcykel-show, karaoke-fest, burleskshow, föreläsningar, 90s dj, rock-disco, vikinga-tävlingar etc. Festivalmaten är fantasirikt och fyndigt namngiven. För vilken vrålhungrig festivalbesökare tackar nej till en smarrig Metal-Burger, eller en Hells-Chicken eller varför inte en Falaf-Hell. Det hela sköljs ner med enorma mängder öl helt i dansk traditionell sedvänja.
Jag älskar att festivalen går all in på precis allt från musik, konserter, kläder, mat, öl, upplevelser, shower och besökare. Det triggar adrenalinet och dopaminet på en helt unik nivå och känslan av festival-eufori är påtaglig. Det känns som att allt på Copenhell är mer på riktigt. Allt är lite är mer passionerat och seriöst fast ändå i samma anda glatt och gemytligt.
Jag försökte förklara vad Copenhell är för typ av festival för en musikintresserad kollega. Gjorde en riktig utläggning, berättade vitt och brett om hur fantastiskt festivalen är och hur den skiljer sig emot svenska rockfestivaler.
Han svarade : – Du menar lite mindre barnvagnar och skånsk joddel och lite mer ………….Motörhead.
Undertecknad : – Japp exakt, huvudet på spiken, Copenhell är lite mer Motörhead än våra svenska motsvarigheter.
Högljutt, rått, tufft, läder, nitar, döskallar och en jäkla intensitet helt enkelt. Fast ändå är allt inramat i ett enda stort danskt gemytligt leende på läpparna. Danskar är dessutom överlag lite mer öppensinniga, frigjorda, glada och gemytliga. Allt detta ger en fantastisk och på samma gång unik festivalstämning här på Copenhell.
Ljudvolymen på Copenhell är massiv, stark, kraftig och slår publiken rätt i solarplexus. Precis som man vill att det ska vara på festival. Musik ska inte bara höras, den ska kännas också. Dessutom ska det inte vara någon som helst tvekan om var uppmärksamheten ska riktas under en festivalkonsert.
Det konsumeras absurda mängder jazz-tobak i fredspiporna under Copenhell. Den kvalmiga röken ligger tät under de stora huvudakterna. Vi befinner oss för övrigt ett stenkast ifrån Köpenhamnska frikommunen Christiania. Man får helt enkelt ställa in sin moraliska kompass enligt de rådande och allmänt vedertagna lokala sederna och bruken. Jag kan tillägga för kännedom, att undertecknad är definitivt ingen förespråkare eller konsument av denna typen av stimuli. Men den stora bilden överväger ändå faktumet att det håller festival-stämningen lugn och förhållandevis säker.
Jag brukar skämtsamt säga att allt på festivalen, kanske bara är en enda stor Matrix. Men ibland får man ändå stundtals känslan av att tiden står stilla på festivalen och att festen kanske pågår 24/7 året runt. Vi befinner oss alla festivalbesökare i någon slags konstgjord festival-matrix, utanför den stora världen och där vi alla är bröder och systrar i en enda stor kärleksfull festival-gemenskap. Där har definitivt den stora världen utanför, något viktigt att lära sig.
Solen steker på festivalbesökarna, ölen flödar och Dream Theater går på stora Helveti-stage. Mike Portnoy är tillbaka på trumpallen och rent tekniskt lirar hela bandet på en absurt hög nivå.
Men exakt där faller det hela rätt ner i avgrunden. Vem i hela fridens namn är intresserad av ett liveband som låter EXAKT som på platta?
Live tillför Dream Theater noll och ingenting. Ingen scenshow, förutom videoskärm i bakgrunden, ingen interaktion med publiken, ingen spontanitet, ingen improvisation. Tråkigare band live får man leta efter och jag ger tummen ner till hela spektaklet. Sen tycker jag även att leadsångaren James Labrie sett sina ljusaste stunder. Det enda man kan hänga i julgranen av det hela är, att det var fantastiskt bra och starkt ljud ut i publiken.
Copenhell har förmodligen uppfunnit en av de festligaste eventen jag någonsin har skådat i festivalsammanhang, nämligen en mobil scen. Det vill säga, hör och häpna, en scen som åker runt med ett liveband i publiken. Fantasinivån på spektaklen här på Copenhell vet inga gränser
Tyska hjältarna i Kreator är i det närmast kultförklarade i metalkretsar och levererar alltid på högsta nivå live. Det är tredje gången Kreator spelar på Copenhell och publiken är lika trogen bandet som bandet är trogen publiken. Kreator kokar ihop en underbar festgryta av vild crowdsurfing, cirklepit och wall of death. Känslan av kaos och anarki är lika påtaglig i musiken som ute i publiken.
Detta är Copenhell när Copenhell är som bäst. Fullt blås från scenen, dammet yr och en publik i fullständig extas. Kapellmästaren Mille Petrozza kan verkligen konsten att provocera och elda upp sin publik i högsta extas (inte bokstavligt dock)
En riktigt bra konsert, består av så många olika parametrar, även utanför själva bandet. Det är sammanhanget av underbart väder, fest, publik-stämning, ljud, intensitet och arrangemanget som helhet. De rutinerade herrarna i Kreator visar definitivt var skåpet ska stå idag på Copenhell Jag ger Kreator ett högt betyg och det beror minst lika mycket på publiken och arrangörerna som hos bandet.
Som våghalsig festival-reporter måste man tvunget att testa det mesta på festival. En av sponsorerna Wera-verktyg anordnade ett tävlingsmoment där man skulle hänga fritt i luften endast fasthållen av sina händer. Undertecknad lyckades hänga en stund och slutade på andraplats i dagens tävling.
Råkade höra lite skönt groove från Gehenna scenen i utkanterna av festivalområdet.
Klassiska rockbandet Dirty Honey håll låda och det lät riktigt bra. Fick tankarna till Led Zepplin och sämre förebilder kan man ju ha. Det visade sig vara ett fantastiskt liveband. Men jag är tvungen att hasta vidare till stora Helvetei stage och ingen mindre än Billy Idol.
Billy Idol är i absoluta högform idag. Spelglädjen i bandet är i det närmaste absurd, musikerna är ytterst kompetenta på sina respektive instrument. Billy Idol har en fruktansvärd stark, påtaglig och vital scen-karisma trots sina respektabla 68 år.
Han är uppbackad av sina gamla vapendragare Steve Stevens och Billy Morrison på gitarr och ingen mindre än Göteborgaren Erik Eldenius på trummor. De två körtjejerna i doakören sjunger så makalöst bra att pälsen reser sig på ryggen Det är rutinerat, välspelat, snyggt stylat och rock roll ända in i djupaste benmärgen.
Tyvärr verkar publiken ha tittat något för djupt i glasen och puffat något bloss för mycket i fredspipan, för att kunna uppskatta den dynamiska och musikaliskt kompetenta showen.
Man ska ändå till publikens försvar tillägga att sol, förlustelser och tre festivaldagar innanför bältet till slut tar ut sin rätt. Vi får höra välkända hits som Still Dancing, Rebel Yell, Hot in the City, Night of the Cadillacs, Dancin with myself( Generation x ) och White Wedding. Billy Idol & Co. stod för dagens allra bästa konsert-upplevese.
Till tonerna av Uriah Heeps The Wizard, äntrar så den danska nationalhjälten King Diamond med band Hades-scenen. Jag är inget större fan av King Diamond, men showen, musikerna och musiken är magnifikt inponerande. Med på scen är de svenska musikerna Pontus Egberg på bas och Andy La Roque på gitarr.
King Diamond heter egentligen Kim Bendix Petersen och han har ju skapat i det närmaste en religiös kult kring figuren King Diamond och han har en gedigen fanbase världen över.
Copenhell verkar ha kommit till insikt att det är föga meningslöst att låta de stora affischnamnen spela försent på kvällen. Huvuddelen av festivalen börjar ebba ut redan någonstans efter midnatt och Rockbladet stänger butiken för natten. Merparten av publiken är vid denna tiden på dygnet duktigt slitna av värmen, solen, festandet och alla feta konsert-upplevelser denna minnesvärda festivaldag.
Text: Torbjörn Skogh [torbjorn.skogh@rockbladet.se]
Fotograf: Karolina Vohnsen [karolina.vohnsen@rockbladet.se]
