Trion från Teignmouth har inte gästat Sverige på hela 9 år. Senast var Globen 2016 och konserten kallades av en recensent för “Arenaperfektion”. Bandet har spelat ihop sedan 1994 och känt varandra sedan unga tonåren. Det tog cirka 10 år för dem att bryta sig genom stratosfären till mainstream. Få kända band har flirtat med fler genrer än dessa britter – och få band låter så bra live som det här.
Det är STHLM Fields tredje dag. Denna lilla mini-festival på fyra dagar har, kanske lite elakt, tre stycken “förband” per dag och en headliner, förutom sista dagen som endast har två artister. Festivalen har, precis som förväntat, kämpat med svenskt väder. Green Day lyckades trots detta locka 25 000 nostalgiska och hängivna fans några dagar innan. Muse lyckas hålla regngudarna i schakt, men får starka vindar istället. Med det sagt är det inte få i publiken: uppskattningsvis 18 500 personer står och trängs för att se vad som ofta kallas ett av världens bästa liveband. Jag kan inte hålla mig och sneglar på setlist.fm innan konserten. Låtarna vi bjuds på ikväll håller sig till körschemat från dagen innan. Först ut är nya singeln Unravelling som blandar EDM med metal, och frontmannen Matt Bellamys nya hemliga vapen: hans nya 8(!)-strängade gitarr, specialgjord av Manson Guitars. Producenten till låten, Dan Lancaster, turnerar med bandet just nu och lägger oväntade lager på låtar, så som beatboxing under Compliance.
Det märks att bandet saknat sitt tyngre sound, som fick pausas i flera år till fördel (eller snarare nackdel, imo) för poppigare och halvtacky popmusik med slagordsrefränger. Matt går ner i split och headbangar till Meshuggah-liknande toner. Refrängen är sådär radiovänlig och stor som vi är vana vid från klassiker som Hysteria. Och där har vi den. Chris Wolstenholme går ut på catwalken med en av sina självlysande basgitarrer. Den som kan sin Muse-diskografi fattar att nu är det dags: ett av rockhistoriens bästa intron, kaxigt och avslappnat levererat trots sin svårighetsgrad.
Setlisten är snyggt kurerad och sträcker sig från radiohits till mer deep cuts, genom alla album. Ingen låt är direkt tråkigt framförd – vi pratar ändå om ett band vars liverykte inte är för inte. Det är däremot under hitsen som den riktiga magin händer. Shoutout till trummisen Dominic Howard som kanske är the unsung hero av trion, ofta kallad underskattad och hyllad av producenter som vet vad fan polyrtmik och genre blending är.
Knights of Cydonia är väl ingen jätterolig låt på skiva, men satan i gatan vad den gör sig bra live. Och basisten Chris öppnar den med ett själfullt munspelsintro.
Ikväll låter Muse musiken tala för sig och krigar sig i vanlig ordning genom teknikstrul då både skärmar och mikrofoner påverkas av klimatförändringarna. Genom hela konserten sägs det bara några få meningar. Matt peppar Stockholm, visar hur man klappar i takt till Starlight och inte så mycket mer. Det hinns med 18 låtar innan vindarna, enligt Muse egna Instagram, utgjorde en för stor säkerhetsrisk för att fortsätta.
Och som trummisen säger innan trion går av scenen: We love you Sweden, it’s been way too long.
FOTO: John Karlsson (john.karlsson@rockbladet.se)
KONSERT: Muse
PLATS: Sthlm Fields, Gärdet
DATUM: 2025-06-27
- Suede = Britpop-renessans - 2026-03-08
- Biffy Clyro – En kompromisslös liveakt - 2026-02-24
- Muse – Ett kärt återseende - 2025-06-29
