Det är söndag en sommarkväll på Tiøren i Köpenhamn. En förväntasfull publik har samlats för att bevittna en av rockhistoriens mest ikoniska röster – den 79-årige Neil Young – tillsammans med sitt band The Chrome Hearts, på deras pågående Love Earth World Tour.
Snart är det dags i publiken känner man doften av jazztobak, människor står med Tuborg i handen och blicken riktad mot scenen. Glädjen är påtaglig – snart ska konserten börja.
Plötsligt kliver han ut. Neil Young själv, ensam med sitt munspel och sin gitarr. Han säger inget, bara vinkar till publiken och inleder kvällen med Comes a Time. Publiken svarar med jubel och varma applåder.
Till nästa låt gör bandet entré, och det börjas rocka loss. The Chrome Hearts består av Micah Nelson (son till Willie Nelson) på gitarr och sång, Corey McCormick på bas, Anthony LoGerfo på trummor, och Spooner Oldham på orgel. Tillsammans levererar de ett kraftfullt, levande sound som förstärker Neil Youngs musikaliska närvaro.
Neil Young bevisar gång på gång varför han är en av rockens största. Hans gitarrsolon, ofta i nära dialog med Micah Nelson och Corey McCormick, är råa, känsliga och intensivt närvarande. Det är som om rockens själ pulserar genom hans kropp varje gång han spelar – en fysisk upplevelse lika mycket som en musikalisk.
I publiken är känslan tydlig: glädje, gemenskap, och ren kärlek till musiken. Klassiker som Hey Hey, My My (Into the Black) och Harvest Moon får publiken att sjunga med i kör, och det märks att dessa låtar har en särskild plats i många hjärtan. Trots att inga spår från det senaste albumet “Talking to the Trees“) spelades, var publiken nöjd med klassikerna.
Neil Young är sparsam med orden, och så även denna kväll. Men i ett särskilt ögonblick av mänsklig närvaro stannar han upp för att säkerställa att en person i publiken mår bra – ett ögonblick av omtanke som bara förstärker hans autenticitet, innan han återgår till att rocka vidare.
Innan Like a Hurricane börjar spelas. Sänks en stålorgel ner från taket, en visuell effekt som förstärker det redan mytomspunna framförandet. På scenen står även en mikrofon formad som en järnhästsko, och Neil Young – med sitt långa hår, ikoniska polisonger fladdrande i vinden, grå keps, flanellskjorta och en t-shirt prydd med det kanadensiska lönnlövet – visar tydligt var han kommer ifrån.
Konserten och kvällen börjar närma sig sitt slut, Neil Young och bandet kliver av scenen. Publiken vill ha mer ropar och jublar. Återvänder för ett extranummer. Gitarriffen till Rockin’ in the Free World drar igång och extasen är total. Volymen skruvas upp, trummorna dundrar, gitarrerna skär genom luften – och publiken sjunger med högt i refrängen.
Tyvärr var ljudet vid flera tillfällen inte bra. Låtar som Sun Green och en av mina personliga favoriter, samt många andras, Hey Hey, My My Into The Black. Instrumenten överröstar sången ett skrikigt och obalanserat ljud. Detta gör att konserten förlorar mycket.
Höjdpunkten och kvällens bästa ögonblick, är när låten Old man spelas, här visar Neil Young sin lugna unika röst, känslan när han spelar på sin akustiska gitarr och varför han är rocklegendaren från Kanada.
Setlist
1. Comes A Time
2. Be The Rain
3. When You Dance, I Can Really Love
4. Cinnamon Girl
5. Fuckin’ Up
6. Hey Hey, My My (Into The Black)
7. The Needle And The Damage Done
8. Harvest Moon
9. Looking Forward
10. Sun Green
11. Love And Only Love
12. Like A Hurricane
13. Name Of Love
14. Old Man
15. Down By The River
16. Rockin’ In The Free World
Med som support var Peter Sommer och ni kan se bilderna från båda spelningarna här nedan!
Neil Young:
Peter Sommer:
TEXT: Oliwer Eriksson
FOTO: Oliwer Eriksson
KONSERT: Neil Young
PLATS: Tiøren, Köpenhamn
DATUM: 2025-06-22
